Suomussalmi, kommun i Kajanaland 95 km n.o. om Kajana, Norra Finlands region. Areal 5 275 km2, invånare 8 943 (2011).
S. omfattar ett glest bebyggt, mjukt kuperat skogs- och myrland, beläget vid Hyrynsalmistråtens övre lopp invid östgränsen. Bebyggelsen är koncentrerad till stränderna av den stora, mångförgrenade sjön Kiantajärvi (areal 137 km2, längd från n. till s. 40-50 km), som avvattnas av den forsrika älven Emäjoki. Sedan socknens gamla kyrkby förstörts i hårda strider under vinterkriget (se nedan), har Ämmänsaari (4 950 inv. 2000) på s. stranden av Kiantajärvi utgjort kommunens centralort; den förbinds sedan 1953 av en 18 km lång bibana med banan Kontiomäki-Taivalkoski. Kyrkbyn och Ämmänsaari bildar numera en sammanhängande tätort med inemot 6 200 inv. Vid Ämmä fors (Ämmänkoski) anlades 1841 ett järnbruk, som tillgodogjorde sig sjömalm från de många sjöarna i trakten. Bruket drevs på 1870-t. tillsammans med Kurimo bruk i Utajärvi av en engelsk koncern, men nedlades 1877, sedan konkurrensen från bättre belägna verk blivit övermäktig. De största privata arbetsgivarna i kommunen i dag är en kondensatorfabrik (gr. 1979, 210 anst. 2006), som ägs av Evox Rifa Oy med säte i Esbo, betongfabriken Ämmän Betoni Oy (gr. 1972, 75 anst. 2006) och Tulikivi Oyj:s täljstensfabrik (gr. 2000, 70 anst. 2006). I Ämmä fors byggdes på 1950-t. ett kraftverk (effekt 14 MW, invigt 1959), som tillhör IVO tuotantopalvelut Oy (tid. Oulujoki Oy) och reglerar vattenståndet i Kiantajärvi.
Över den färgstarke ödemarksdiktaren Ilmari Kianto, som var bosatt i S. från sekelskiftet till sin död 1970, restes 1974 en staty (K. Tapper) i Ämmänsaari. Vid ett vägskäl i kyrkbyn står ett monument över striderna i S. 1939-40 (A. Aalto, 1959). I september 1994, på 50-årsdagen av fortsättningskrigets slut, avtäcktes ett ryskt monument (O. Komov) över dem som fallit på den sovjetiska sidan
S. hörde ursprungligen till Paltamo socken (kapell från 1764) och kallades Kianto fram till 1786, då det anslöts till den nybildade Hyrynsalmi socken; bildade självständig församling 1856. Den nuvarande tegelkyrkan (O.J. Ermala, 1950) är delvis uppförd med amerikanska donationsmedel. 1920 arbetade i S. en flyktingregering för Östkarelen.
S. är en av de ryktbaraste krigsskådeplatserna från vinterkriget. Två fientliga divisioner överskred kort efter krigsutbrottet gränsen för att skära av Finland på det smalaste stället. S. kyrkby intogs 7/12 1939, men därefter hejdades den sovjetiska framryckningen av en finländsk brigad under befäl av Hjalmar Siilasvuo. I en rad skickligt ledda "mottistrider" (jfr motti) omringades och förintades först den ena sovjetdivisionen (163.) n. om kyrkbyn och därefter den andra (44.) utefter vägen till Raate ö. om kyrkbyn, allt under loppet av en dryg vecka 28/12 1939-7/1 1940. I stridernas slutskede uppgick de finländska styrkorna (22/12 organiserade som 9. divisionen) till ca tolv bataljoner (18 000 man); de var lättrörliga, skidutrustade trupper, som kunde operera i skogarnas skydd, medan motståndarna med sina tunga fordon och sina vid förhållandena ovana soldater var hänvisade till vägarna. Segern i S. innebar att hotet från Uhtuahållet eliminerades; dessutom var dess psykologiska betydelse stor i krigets inledningsskede. Omkring 300 civilpersoner i den av ryssarna ockuperade ö. delen av S. tillfångatogs och transporterades till en östkarelsk kolchos, där de levde i en egendomlig "kommun" fram till krigsslutet. (S., red. H. Kemppainen, 1968; J. Heikkinen, S., kotiseutu, 1979; Hj. Siilasvuo, Striderna i S., 1940; V. Karhunen, Raatteen tie, 1970, Raatteen tieltä Turjanlinnaan, 1974; O. Palaste, Suomussalmen sankarit, 1979; M. Huurre, Suomussalmen muinaisuutta,1988; M. Huurre/O. Turpeinen, Leipä luonnosta: Suomussalmen historian kymmenen vuosituhatta, 1992)
S. omfattar ett glest bebyggt, mjukt kuperat skogs- och myrland, beläget vid Hyrynsalmistråtens övre lopp invid östgränsen. Bebyggelsen är koncentrerad till stränderna av den stora, mångförgrenade sjön Kiantajärvi (areal 137 km2, längd från n. till s. 40-50 km), som avvattnas av den forsrika älven Emäjoki. Sedan socknens gamla kyrkby förstörts i hårda strider under vinterkriget (se nedan), har Ämmänsaari (4 950 inv. 2000) på s. stranden av Kiantajärvi utgjort kommunens centralort; den förbinds sedan 1953 av en 18 km lång bibana med banan Kontiomäki-Taivalkoski. Kyrkbyn och Ämmänsaari bildar numera en sammanhängande tätort med inemot 6 200 inv. Vid Ämmä fors (Ämmänkoski) anlades 1841 ett järnbruk, som tillgodogjorde sig sjömalm från de många sjöarna i trakten. Bruket drevs på 1870-t. tillsammans med Kurimo bruk i Utajärvi av en engelsk koncern, men nedlades 1877, sedan konkurrensen från bättre belägna verk blivit övermäktig. De största privata arbetsgivarna i kommunen i dag är en kondensatorfabrik (gr. 1979, 210 anst. 2006), som ägs av Evox Rifa Oy med säte i Esbo, betongfabriken Ämmän Betoni Oy (gr. 1972, 75 anst. 2006) och Tulikivi Oyj:s täljstensfabrik (gr. 2000, 70 anst. 2006). I Ämmä fors byggdes på 1950-t. ett kraftverk (effekt 14 MW, invigt 1959), som tillhör IVO tuotantopalvelut Oy (tid. Oulujoki Oy) och reglerar vattenståndet i Kiantajärvi.
Över den färgstarke ödemarksdiktaren Ilmari Kianto, som var bosatt i S. från sekelskiftet till sin död 1970, restes 1974 en staty (K. Tapper) i Ämmänsaari. Vid ett vägskäl i kyrkbyn står ett monument över striderna i S. 1939-40 (A. Aalto, 1959). I september 1994, på 50-årsdagen av fortsättningskrigets slut, avtäcktes ett ryskt monument (O. Komov) över dem som fallit på den sovjetiska sidan
S. hörde ursprungligen till Paltamo socken (kapell från 1764) och kallades Kianto fram till 1786, då det anslöts till den nybildade Hyrynsalmi socken; bildade självständig församling 1856. Den nuvarande tegelkyrkan (O.J. Ermala, 1950) är delvis uppförd med amerikanska donationsmedel. 1920 arbetade i S. en flyktingregering för Östkarelen.
S. är en av de ryktbaraste krigsskådeplatserna från vinterkriget. Två fientliga divisioner överskred kort efter krigsutbrottet gränsen för att skära av Finland på det smalaste stället. S. kyrkby intogs 7/12 1939, men därefter hejdades den sovjetiska framryckningen av en finländsk brigad under befäl av Hjalmar Siilasvuo. I en rad skickligt ledda "mottistrider" (jfr motti) omringades och förintades först den ena sovjetdivisionen (163.) n. om kyrkbyn och därefter den andra (44.) utefter vägen till Raate ö. om kyrkbyn, allt under loppet av en dryg vecka 28/12 1939-7/1 1940. I stridernas slutskede uppgick de finländska styrkorna (22/12 organiserade som 9. divisionen) till ca tolv bataljoner (18 000 man); de var lättrörliga, skidutrustade trupper, som kunde operera i skogarnas skydd, medan motståndarna med sina tunga fordon och sina vid förhållandena ovana soldater var hänvisade till vägarna. Segern i S. innebar att hotet från Uhtuahållet eliminerades; dessutom var dess psykologiska betydelse stor i krigets inledningsskede. Omkring 300 civilpersoner i den av ryssarna ockuperade ö. delen av S. tillfångatogs och transporterades till en östkarelsk kolchos, där de levde i en egendomlig "kommun" fram till krigsslutet. (S., red. H. Kemppainen, 1968; J. Heikkinen, S., kotiseutu, 1979; Hj. Siilasvuo, Striderna i S., 1940; V. Karhunen, Raatteen tie, 1970, Raatteen tieltä Turjanlinnaan, 1974; O. Palaste, Suomussalmen sankarit, 1979; M. Huurre, Suomussalmen muinaisuutta,1988; M. Huurre/O. Turpeinen, Leipä luonnosta: Suomussalmen historian kymmenen vuosituhatta, 1992)
Suomussalmi har varit hemvist för ett flertal kända litterära personligheter, främst bland dem Ilmari Kianto, som i enlighet med sin sista vilja även är begraven där. Karta: Arttu Paarlahti. Källa för areal- och befolkningsuppgifter: Statistikcentralen.
Bildkälla: Finl. kommunförbund.