Intervjun gjordes av de dåvarande UVF-redaktörena Anna Hiidensalo, Sophie Kawecki och Heidi Schreiber. Den ingick i SFV:s tidskrift Svenskbygden 4/2007.
Henrik Ekberg och Uppslagsverket Finland – ett oskiljaktigt par. Uppslagsverket Finland är ett alfabetiskt speciallexikon över Finland och arbetet med det inleddes redan 1969. Det utkom i tre band 1982-85 i Föreningen finlandssvenska uppslagsverks regi på Holger Schildts förlag. Arbetet på en ny upplaga av verket inleddes 2001 och serien utkom i fem volymer 2003-07. Pol.dr Henrik Ekberg (f. 1944) var huvudredaktör för båda upplagorna. Nu gör han en tillbakablick på sitt livsverk.
Berätta nu för de läsare som inte känner dig, vem är Henrik Ekberg? Jag är en västnylänning, som har levt i förskingringen i Mellannyland i ett kvarts sekel, innan jag flyttade hem igen. Jag uppfattar mig som historiker, bisarrt nog. Jag har funderat över om jag mera är en encyklopedist eller en historiker och känt av en viss personlighetsklyvning eftersom jag står med benen i båda ämnena. I första upplagan fick man lära sig lite om mycket. Det var ett allmänbildande arbete men också ytligt. Då kände jag behovet av att borra mig djupare in i något ämne. I den vevan snubblade jag över nazismen i Finland när jag undersökte något annat ämne. Jag hittade det här materialet på Riksarkivet och det var så spännande att fingrarna darrade... Det handlade alltså om Statspolisens arkiv som hade en mycket restriktiv tillgång på den tiden. Där fanns bl.a. det här materialet om nazismen, som jag senare skrev min doktorsavhandling om. Jag skickade först in en slentrianansökan till undervisningsministeriet och fick ett svar av minister Ala-Kapee där jag fick avslag på min ansökan. Sedan tog jag ny fart och kontaktade Finlands Akademis ordförande, Erik Allardt, som då också var ordförande för Uppslagsverket Finlands redaktionsråd, och han skrev ett förordande där han beskrev mig som "erittäin luotettava sekä tutkijana että henkilönä" (mycket pålitlig som såväl forskare som person) och därefter öppnades alla dörrar.
Det att jag står med benen i två ämnen och tänker på mig själv som både historiker och encyklopedist innebär en tudelning. Men jag har haft stor nytta av mina historikerinsikter i jobbet med andra upplagan av Uppslagsverket Finland.
Hur kom du i kontakt med Uppslagsverket första gången? Till saken hör att jag var 24 år då. En vårmorgon 1969 såg jag en annons i Hufvudstadsbladet där det stod att redaktör för uppslagsverk sökes, och jag sökte jobbet. Sedan blev man kallad till intervju där alla fick skriva ett arbetsprov på tre artiklar, och jag minns att en av dem handlade om finska kriget. Det hade ordnats så att man fick skriva artikeln i Svenska folkskolans vänners lokaliteter med hjälp av två andra uppslagsverk, d.v.s. Bonniers Stora Uppslagsverk och Otavan iso tietosanakirja, som var ny då, därutöver fick man lita på sina egna kunskaper i ämnet. Schildts dåvarande vd Ola Zweygbergk tyckte om den artikel jag skrev om finska kriget och rekommenderade mig för Ragnar Mannil, som var dåvarande kanslichef för Svenska folkskolans vänner.
Det var den artikeln som avgjorde att jag fick jobbet; mina två andra artiklar var inte alls i samma klass. Den första juli 1969 började jag mitt jobb på mycket temporär basis till att börja med, så hette det åtminstone. Det svällde så småningom ut till sexton år!
Jag har många gånger frågat mig om jag är klok som håller på med det här... En mindre seg person skulle säkert ha gett upp många gånger. Men jag ger inte upp så lätt uppenbarligen.
Varifrån kom idén att skapa ett uppslagsverk? Enligt uppgift, jag var ju inte med då, startade idén i ett hotellrum i Bergen 1965. Ragnar Mannil var primusmotor i det hela, och han har nu ett eget uppslagsord i Uppslagsverket Finlands andra upplaga. Han fick idén tillsammans med professor Gösta Cavonius, Märta Tikkanens far, och Mannil sprang ur hotellrummet ut i korridoren och ropade Heureka, jag har det!
Mannil var en man som trodde att viljan kan försätta berg. Han drev igenom att projektet startades, trots att Söderströms förlag gav tummen ner. Jag vet att de var tillfrågade först, men deras styrelseordförande Nils Meinander sade att hela projektet är "kvalificerat vansinne".
Hur gick du till väga för att samla in fakta till första upplagan av Uppslagsverket Finland? Stommen till boken fanns färdig. En dam, som jag aldrig träffade, hade sommaren 1969 gått igenom Otavan tietosanakirja, som nyss hade kommit ut, och plockade ut finlandsrelaterade ord. Sedan blev det för mig att komplettera och ge verket en finlandssvensk vinkling. Här kan man komma in på en bygdesvensk eller kultursvensk linje naturligtvis.
Frågan var om man skulle gå på den rent finlandssvenska linjen eller ta Finland som helhet. Jag tyckte absolut att det senare alternativet var det riktiga. Ragnar Mannil hade velat ha en mer bygdesvensk linje; det var i tidens anda eftersom hurrarrörelsen då var aktuell, och det var också i SFV:s anda. Jag fick där flankstöd av Erik Allardt och den kultursvenska linjen segrade. Det var aldrig någon öppen konflikt utan det var mera under ytan. Så det var inte någon egentlig dispyt, men jag observerade det.
Arbetet gick ut på att jag anlitade mycket experter, jag gick till bibliotek och jag slog upp saker. Överhuvudtaget tog jag mera kontakt med folk på olika institutioner, eftersom det inte då fanns den uppfinning som ni vet att idag ger all information...
Experterna utgick då i sitt skrivande från noll, det vill säga de hade ingen grund att utgå från. I Otavas uppslagsverk stod det t.ex. om antisemitism att det inte har förekommit i Finland, så det gick inte att utgå från den artikeln.
Materialinsamlingen gjorde jag också på 1970-talet. med familjen, som då bestod av fru och två småbarn. Vi reste runt i Finland och jag samlade på mig broschyrer om allt möjligt. På dessa resor kunde barnen fråga: "Pappa, när är det där huset byggt?" eller något liknande och ofta fick de svaret. Inte skulle man med den senaste upplagan ha kunnat jobba på det sättet, då höll jag ju på i 16 år med böckerna! Jag vet inte hur många gånger jag gick igenom alfabetet i den första upplagan från A till Ö och märkte att när jag kommit till "ö" var redan artiklarna på "a" obsoleta.
I första upplagan var ungefär 80 procent av artiklarna skrivna av mig. Men arbetstakten gjorde att man inte kunde bedriva någon egen forskning, det var hela tiden så bråttom och jag använde mig därför av lättillgängliga uppgifter. Jag arbetade då i SFV:s fastighet i ett rum som vette mot Nylandsgatan. Allt skrevs ju på den tiden på maskin och manuskriptet samlades i pappershögar. Schildts förlag kom därefter in i bilden, och avtal skrevs med dem något år senare, ungefär 1971.
Hösten 1982 kunde en tremannadeputation högtidligen överräcka första bandet av uppslagsverket till republikens president Mauno Koivisto. Deputationen bestod av redaktionsrådets ordförande Erik Allardt, Schildts dåvarande vd Jacob af Hällström och undertecknad. Jag minns att Koivisto yttrade orden: "Är detta sanningen om Finland?" och att jag gav svaret ja, vilket förstås var rätt mycket sagt.
Hur mottogs den första upplagan? Den mottogs ytterst väl faktiskt. I synnerhet kommer jag och Johan Johnson ihåg Åbo Underrättelsers rubrik "Hur har vi klarat oss utan detta?". Janne Johnson är idag [2007] vd för Schildts förlag men var då chef för Akademiska bokhandeln i Åbo och han sålde böcker som smör i solen.
Hufvudstadsbladet var mera surmulet som vanligt. Faktiskt till den grad att jag kände mig tvingad att komma med genmäle till kritiken. Jag gjorde det alltså och skrev ett bemötande. Folk gick till Akademen och köpte boken, de gick dit trots kritiken. Någon formulerade det att "Trots den mediokra kritiken har det sålt bra". Men Hbl:s recension inriktade sig på ovidkommande detaljer utan relevans, och i den debatten fick Hbl-redaktören Hasse Sjöstedt sista ordet.
Böckerna, som kom ut 1982, -84 och -85, trycktes i en blygsam upplaga på 5000 böcker som gick åt på ett par år, det fanns tydligen ett uppdämt behov. Finland var ju uppslagsverkens förlovade land och varje förlag med självaktning gav ut en egen encyklopedi.
Omständigheterna var annorlunda då. Det politiska klimatet då och idag är helt annorlunda. Då var det den s.k. andra republiken när vi låg i skuggan av Sovjetunionen. Det påverkade naturligtvis verket till en viss del, man är ju fången i sin egen tid. Det skulle t.ex. ha varit känsligt att inte publicera vänskaps- och biståndspakten mellan Finland och Sovjetunionen, och jag tänkte att den bör publiceras i Uppslagsverket Finland, eftersom alla talar om den, men hur många vet vad som egentligen står i själva texten?
Idag påverkar det samhälleliga klimatet inte arbetet på samma sätt. Jag har min egen syn på saker som ibland skiljer sig från den allmänna. Man säger t.ex. att välfärdsstaten är nedmonterad, men det beror ju på från när man räknar och vad man jämför med. Det fanns inte ett välfärdssamhälle på 1970-talet. Om man idag säger att de ekonomiska resurserna inte räcker till för allting måste man dra konsekvenserna av det. Det handlar inte om någon nyliberalism från min sida utan det är bara att erkänna realiteter. Jag tycker att Finland är ett fantastiskt land och en "success story" utan like. Jag jämför oss ofta med Rumänien i randstatszonen, om man ser på dess situation idag. Det är ett rikt land på naturresurser, bl.a. oljefyndigheter och bördig jord, men de har inte haft ordning på politiken och idag är deras BNP en åttondedel av vår.
Varför blev det en ny upplaga av Uppslagsverket Finland? Jag måste erkänna att jag inte vet. Jag hade ingen andel i det. En dag kom Johan Johnson och frågade om jag ville bli huvudredaktör och om jag ville börja på nytt med Uppslagsverket Finland. Jag kunde inte säga nej. Däremellan, under 1985 till 2000 jobbade jag som fackboksredaktör på Schildts förlag med projekt som bl.a. Finlands historia band 1–4, diverse upplagor av Vem och Vad och Finland i krig likaså i fyra band. Jag var alltså 1969–85 anställd vid Föreningen Finlandssvenska Uppslagsverk som var en stödförening för Uppslagsverket Finland och sedan 1973 har jag jobbat på Schildts, i början på deltid.
När du frågar om den nya upplagan så är det ju så att alla vill ju rätta sina tidigare misstag. Naturligtvis märkte man att det fanns saker i den gamla upplagan att korrigera. Men det kom förvånansvärt lite respons på den och få korrigeringsyrkanden från läsarna. Beslutet om den nya upplagan påverkades naturligtvis också av den helt förändrade omgivningen. Östblocket hade raserats och bolsjevismen, som jag föredrar att kalla den, hade gått i graven.
Jag är inte en religiös person måste jag avslöja, men det var nästintill en religiös upplevelse för mig när det bolsjevistiska systemet brakade ihop. Till saken hörde att jag hade en med tiden god vän som var kommunist. Vänner blev vi tack vare att han var den aktivaste medlemmen i redaktionsrådet. Han gick igenom första upplagan av uppslagsverket med luskam, och det var en uppgift han hade förberett sig för hela livet. Han var en riktig polyhistor, han hette Harri Edgren, i salig åminnelse. Vi råkade aldrig ihop oss om politiska ting och han var mer eller mindre min mentor kan man säga. Han kunde allt om många ämnen, litteratur, konst, musik och så vidare, han hade en mycket bred allmänbildning.
Hur har du samlat in material till nya upplagan? Vilka fördelar fanns det med respektive arbetssätt? Insamlingsmetoderna för den andra upplagan har varit mycket snabbare med en pressad tidtabell. Den tidtabellen har vi hållit, och jag är både förvånad och nöjd över det. Men med en sådan här tidtabell hade vi inte kunnat gå in i arkiv för att få fram alla detaljer, utan här går ett stort tack till det nya informationsrika mediet, inget namn nämnt, men det ger ju detaljer som skapar en helhet, och det här är en helt ny situation i den här branschen. Det här nya sättet att arbeta har mer eller mindre självklara fördelar; det är lättillgängligt, vilket vi är ute efter i vår bransch.
Finns det skillnader mellan tyngdpunkten i den gamla och den nya upplagan? Nej, faktiskt inte, tyngdpunkten har hela tiden legat på det historiska. Men i den nya upplagan har t.ex. populärmusik och idrott fått ett mycket större utrymme och likaså områdena populärkultur överhuvudtaget. Det har skett en förskjutning i den riktningen i tidens anda, i första upplagan var det mera "high brow".
Hur stor del av artiklarna har du själv författat och hur många utomstående har varit involverade under projektets gång? Sammanlagt 330 skribenter har medverkat i den nya upplagan, i den gamla upplagan var det något färre experter involverade. Min egen andel har minskat, men jag skulle tippa på att cirka en tredjedel av artiklarna är skrivna eller uppdaterade av mig.
När du ser tillbaka på de bägge upplagorna, finns det något du ångrar? Vad skulle du ha gjort annorlunda? Vad är du mest nöjd med? Jag rodnar när jag tänker på uppslagsordet nazism i första upplagan. Den har ett helt annat utseende i andra upplagan. Tidigare hade nazismen inte någon betydelse i finländska forskarkretsar. Alla historiker grabbar åt sig godbitarna först. Sedan blir det över smulor till andra som inte är heltidsforskare. Men min forskning kring nazismen har faktiskt fått mycket publicitet.
Beträffande min egen politiska utveckling kan jag säga att jag var några år för gammal för att höra till stalinistgenerationen. Dessutom hade jag i tio-elva års ålder blivit vaccinerad mot allt vad kommunism heter genom att läsa några böcker av Arvo Poika Tuominen som kom ut i mitten av 1950-talet och som skildrade Gulag tjugo år före Solzjenitsyn. Om nazismen i första upplagan kan jag ännu säga att ingen annan har upptäckt artikelns brister, utan det är sådant jag ser själv.
Jag har inte ännu insett vad som skulle vara den nya upplagans brister. Mest nöjd är jag att de här böckerna över huvud taget blivit till. Det finns väl ingen annan folkspillra av den här storleken som har ett sådant här verk. Enligt min uppfattning är vi finlandssvenskar världens mest privilegierade minoritet. Det har ännu inte dykt upp något som jag skulle ha gjort annorlunda och jag hoppas det inte gör det heller.
Vilken eller vilka artiklar har du ett speciellt minne av? Förstås har jag många minnen! Jag kommer särskilt ihåg artikeln om Urho Kekkonen i upplaga ett. Det var bekymmer med den. Den beställdes av en av hans mest devota beundrare, Kustaa Vilkuna, och det var ett missgrepp. Jag vill inte säga något illa om Vilkuna, som var en inflytelserik person i Finland på den tiden. Men hans artikel om Kekkonen blev väldigt panegyrisk, så vi väntade så att Vilkuna skulle glömma bort artikeln, och beställde den sedan från annat håll, eftersom Vilkunas artikel var oanvändbar.
Artikeln memoarlitteratur har jag också ett speciellt förhållande till, eftersom jag har läst många böcker för att kunna författa artikeln i bägge upplagorna.
Kan du berätta några anekdoter, t.ex. om minnesvärda medarbetare genom åren? En expert som jag minns med värme är Marianne Lüchou som var vår teaterexpert i första upplagan. Hon var hängiven sin uppgift och hennes artiklar krävde mycket utrymme men vi kom bra överens och blev goda vänner med tiden, trots att åldersskillnaden var betydande. Jag har insett att det behövs mycket utrymme för att skildra teater.
Det har funnits många andra minnesvärda medarbetare också. Rent allmänt kan jag säga att jag träffat en massa kunskapsrika människor i den här branschen. En jag kommer ihåg för sitt blixtrande intellekt är medeltidshistorikern Jarl Gallén som gjorde en fin insats här. Det var inte alltid lätt att följa hans snabba tankebanor. Jag är mer en iakttagare, inte aktör.
En sak som illustrerar samhällsklimatet då första upplagan kom ut var reaktionerna på att jag åstadkom en pappersdonation från Metsäliitto till tryckningen av första upplagan. Det rörde sig om tiotals ton papper. Då frågades det av kolleger på förlaget om affärsvärlden skulle få diktera innehållet i Uppslagsverket Finland. Men så var naturligtvis inte fallet. Det illustrerar bara förhållandena på den tiden; man var misstrogen mot motorn i samhällslivet.
Har du minnen av lojala medarbetare? Hur har samarbetet fungerat? Fyra av tjugofem medarbetare från första upplagan är kvar i redaktionsrådet. Av dem vill jag lyfta fram Erik Allardt som uppdaterat alla sina artiklar i den senaste upplagan. I den andra upplagan av uppslagsverket har ett nytt redaktionsråd bestående av 20 personer medverkat. De har jobbat synnerligen bra och har beredvilligt ställt upp med sin expertis vid sidan om sina ordinarie tjänster. Medarbetarskaran överlag har förstås föryngrats till den nya upplagan eftersom det handlar om ett projekt som i sin helhet pågått i nästan fyra decennier.
Hur många gånger har du läst igenom verket från A till Ö? Nya upplagan har jag läst igenom från A till Ö fyra gånger. Jag är nog den enda som gjort det. Vår korrekturläsare har gjort det två gånger. Med första upplagan var det på ungefär samma sätt.
Vad kommer du att sakna nu när arbetet är färdigt? Jag kommer bl.a. att sakna att inte längre läsa de finlandssvenska dagstidningarna med ett speciellt öga. Man hade verkligen fingret på tidens puls då och följde med allt som hände. Jag har redan noterat något slags abstinenssymptom när jag inte längre får jobba med detta rent mentalt. Det känns tomt men jag tror nog att jag kommer över det snart. Det har varit ett ganska intensivt arbetspass dessa cirka sex år.
Jag har inte hunnit med mycket annat än en bok som jag bara måste skriva, d.v.s. I Borgens skugga, som är en historik om Västnyland från forntid till nutid. På grund av att jag drabbats av en svår sjukdom trodde jag att sanden i timglaset höll på att rinna ut för mig och måste hinna med detta. Det var en överraskning att sanden inte rann ut så fort i varje fall.
Hur har du blivit så allmänbildad? Svaret är lätt. Tack vare det här, naturligtvis! Förstås har jag ju hela tiden varit en läsande person. Men jag har nog stora luckor i min allmänbildning, det är jag den första att erkänna. Jag känner t.ex. inte till de ryska klassikerna så bra och har inte fördjupat mig i litteraturen; det här har jag nog fått höra gliringar om på förlaget! Musik och konst hör inte heller till mina specialområden. Men man kan ju alltid dölja sin okunskap. Det här har varit ett medel för detta. Jag har haft en förmåga att prata med folk från olika branscher och alltid kunnat säga något förnuftigt tack vare ytlig kunskap från många olika områden.
Kan man med fog kalla detta ditt livsverk? Svaret måste väl vara ja. Utan jämförelse i övrigt kan jag konstatera att jag har jobbat längre med min encyklopedi är Diderot gjorde med sin.