arbetsmarknaden. "Utbud och efterfrågan på arbetskraft på viss ort, inom visst yrke eller dylikt" (en definition på begreppet a.). Vanligtvis ges a. en mera vidsträckt betydelse: hela det mångfasetterade fält som bildas av alla arbetsmarknadsorganisationer och den verksamhet som dessa bedriver. Denna verksamhet kunde också kallas arbetsmarknadspolitik, även om man därmed också avser de statliga åtgärder som påverkar förhållandena på a. (arbetsmarknadspolitik).
Arbetsmarknadsorganisationerna inledde sin verksamhet under 1800-talets senare hälft vid industrialiseringens inbrott i Finland. Inget av centralförbunden kan dock direkt räkna sina anor från 1800-t. Både arbetsgivare och arbetstagare började egentligen organisera sig först i början av 1900-t. De två första centralorganisationerna bildades ungefär samtidigt, våren 1907. Då tillkom Allmänna finska arbetsgivareförbundet (Suomen yleinen työnantajaliitto) och Finska landsorganisationen (Suomen ammattijärjestö).
Allmänna finska arbetsgivareförbundet tvingades verka under en politiskt svår tid och med små befogenheter, och därför visade det sig snart nödvändigt att stärka organisationen. Detta skedde i början av 1918 genom bildandet av Arbetsgivarnas i Finland centralförbund (AFC), som 1992 gick samman med Industrins centralförbund, varvid det nuv. Industrins och arbetsgivarnas centralförbund (TT) uppstod.
TT:s främsta uppgifter är att inom den arbetsmarknadspolitiska sektorn bevara arbetsfreden och att tillvarata arbetsgivarnas intressen i det samhälleliga beslutsfattandet samt att betjäna sina medlemsföretag. Aktiebolag med staten som största aktieägare hör till TT:s medlemskår, medan statsadministrationens arbetsgivarverksamhet som berör 120 000 anställda (2002) sorterar under statens arbetsmarknadsverk. Den offentliga sektorns största arbetsgivarorganisation är det kommunala arbetsmarknadsverket, som förhandlar om lönerna för 410 000 kommunalt anställda. Se även arbetsgivarorganisationer.
Svåra ideologiska motsättningar kännetecknade länge fackföreningsrörelsen i Finland. Politisering kunde inte motverkas, trots att förbunden inte var direkt allierade med politiska partier och deras ideologi. Motsättningarna satte sina spår i utvecklingen: socialdemokraterna lämnade den kommunistdominerade Finska landsorganisationen 1929, som sedan genom rättsutslag upphörde. 1930 grundades en ny centralorganisation, Finlands Fackföreningars Centralförbund (FFC), men på 1950-t. ledde en intern socialdemokratisk konflikt till ett nytt uttåg och bildandet av Landsorganisationen i Finland (FLO) 1960. Först sommaren 1969 uppnådde man en fackförsoning, som ledde till FLO:s upplösning. Den enade organisationen verkar under namnet Finlands Fackförbunds Centralorganisation (FFC).
Försoningen medförde, att FFC:s medlemsantal redan i slutet av 1970-t. hade stigit till en miljon, vilket innebar att inemot hälften av landets arbetskraft var fackligt organiserad i FFC. FFC hade en ambitiös målsättning, som omfattade bl.a. ökning av realinkomsterna, tryggande av full sysselsättning och utjämning av inkomstfördelningen.
Bland arbetstagarnas intresseorganisationer finns ytterligare en annan stor grupp, nämligen tjänstemannaorganisationerna med anor som sträcker sig tillbaka till 1800-t. (tjänstemannakåren). Hit hör numera Tjänstemannacentralorganisationen FTFC och de högskole- och specialutbildades centralorganisation Akava.
Avtalsrelationerna bildar en gemensam nämnare för samtliga arbetsmarknadsorganisationer, och att uppnå nya kollektivavtal kan sägas vara alla organisationers främsta mål. Så var det inte till en början. Av flera skäl, bl.a. fackföreningsrörelsens politisering och den härav följande bristen på förtroende parterna emellan, förelåg inte förutsättningar för tillämpning av kollektivavtalssystemet i Finland på 1920- o. 30-t. Många viktiga arbetsmarknadsfrågor måste därför lösas på annat sätt, bl.a. genom en för tiden högt utvecklad lagstiftning. En "islossning" inträffade under vinterkriget, då representanter för AFC och FFC i januari 1940 utfärdade den s.k. januarideklarationen, som innebar ett ömsesidigt godkännande av förhandlingsrätten. Det första allmänna avtalet mellan centralorganisationerna ingicks 1944. Det förnyades och kompletterades våren 1946 och erhöll en utformning, som gällde ända tills avtalet förnyades 1997. Därmed lades grunden till det nuvarande kollektivavtalssystemet.
Kollektivavtalsförhandlingarna försiggår normalt så, att centralförbunden först förhandlar om de allmänna riktlinjerna för avtalslösningen, inklusive åtgärder från statsmaktens sida. Om centralförbunden kommer överens, accepteras en rekommendation om de allmänna villkoren. Därefter förhandlar de förbund som lyder under centralorganisationerna om utformningen av de branschvisa kollektivavtalen. Ifall rekommendationen får en tillräckligt bred uppslutning undertecknas en inkomstpolitisk helhetsuppgörelse, som vanligen inkluderar åtgärder (t.ex. skattesänkningar) från statsmaktens sida. Ifall en inkomstpolitisk helhetsuppgörelse inte uppnås, bestäms lönerna och övriga arbetsvillkor på basis av branschvisa förhandlingar.
Förutom ovannämnda tidsbundna och branschvis ingångna kollektivavtal, som bestämmer arbetsvillkoren, har centralorganisationerna ingått ett flertal avtal av allmän principiell betydelse. Dessa avtal kunde karakteriseras som "arbetsmarknadsförfattningar". Det första, avtalet om arbetstidens förkortning, tillkom 1965. Av nuvarande övriga avtal kan nämnas uppsägningsskyddsavtalet (2001) och semesterlöneavtalet (1990).
Kollektivavtalen innebär att de primära arbetsvillkoren såsom lönerna och arbetstiden fastslås. Dessa avtal, som gäller för en viss tid - vanligtvis ett eller flera år - skall samtidigt vara en garanti för arbetsfred. Alla arbetsstridsåtgärder, som riktar sig mot kollektivavtalet eller någon särskild bestämmelse i detta, är nämligen förbjudna i lag.
En arbetsinställelse, som vidtar då giltighetstiden för ett kollektivavtal gått ut och inget nytt ingåtts, är i och för sig tillåten. Lagen om medling i arbetstvister kräver emellertid att s.k. strejkvarsel skriftligen ges till motparten och till riksförlikningsmannen minst två veckor i förväg. Samtidigt bör orsakerna till den tillämnade arbetsinställelsen och tidpunkten för dess begynnelse liksom även dess omfattning nämnas. I fall arbetsinställelsen kan anses beröra samhällets vitala funktioner eller avsevärt skada allmänt intresse, kan arbetsministeriet uppskjuta tidpunkten för arbetsstridens begynnelse med högst 14 dygn.
Läget på a. präglas sedan länge av rätt goda förhandlings- och avtalsrelationer mellan de olika organisationerna. Över nittio års arbete för arbetsfred och bättre förhållanden på a. i nära anknytning till den nordiska arbetsmarknadstraditionen har gett Finland en välfungerande arbetsmarknadspolitik.
Sedan slutet av 1990-t. har tyngdpunkten i avtalen flyttats mot lokala avtal. Kollektivavtalen skapar allt bättre förutsättningar för lokala avtal inom företag och ämbetsverk. Också arbetstidslagen ger omfattande möjligheter till detta. Lönesystem, klassificering av arbetets svårighetsgrad och resultatlön kan delvis avtalas lokalt. Även avtal om löneförhöjningar kan partiellt överlåtas till de enskilda arbetsplatserna.
Europeiska unionen är inte enbart en tullunion, utan också ett område där arbetskraften rör sig fritt från ett land till ett annat. Bra socialskydd och hög sysselsättning hör till EU:s mål. (Ingvar S. Melin)
Arbetsmarknadsorganisationerna inledde sin verksamhet under 1800-talets senare hälft vid industrialiseringens inbrott i Finland. Inget av centralförbunden kan dock direkt räkna sina anor från 1800-t. Både arbetsgivare och arbetstagare började egentligen organisera sig först i början av 1900-t. De två första centralorganisationerna bildades ungefär samtidigt, våren 1907. Då tillkom Allmänna finska arbetsgivareförbundet (Suomen yleinen työnantajaliitto) och Finska landsorganisationen (Suomen ammattijärjestö).
Allmänna finska arbetsgivareförbundet tvingades verka under en politiskt svår tid och med små befogenheter, och därför visade det sig snart nödvändigt att stärka organisationen. Detta skedde i början av 1918 genom bildandet av Arbetsgivarnas i Finland centralförbund (AFC), som 1992 gick samman med Industrins centralförbund, varvid det nuv. Industrins och arbetsgivarnas centralförbund (TT) uppstod.
TT:s främsta uppgifter är att inom den arbetsmarknadspolitiska sektorn bevara arbetsfreden och att tillvarata arbetsgivarnas intressen i det samhälleliga beslutsfattandet samt att betjäna sina medlemsföretag. Aktiebolag med staten som största aktieägare hör till TT:s medlemskår, medan statsadministrationens arbetsgivarverksamhet som berör 120 000 anställda (2002) sorterar under statens arbetsmarknadsverk. Den offentliga sektorns största arbetsgivarorganisation är det kommunala arbetsmarknadsverket, som förhandlar om lönerna för 410 000 kommunalt anställda. Se även arbetsgivarorganisationer.
Svåra ideologiska motsättningar kännetecknade länge fackföreningsrörelsen i Finland. Politisering kunde inte motverkas, trots att förbunden inte var direkt allierade med politiska partier och deras ideologi. Motsättningarna satte sina spår i utvecklingen: socialdemokraterna lämnade den kommunistdominerade Finska landsorganisationen 1929, som sedan genom rättsutslag upphörde. 1930 grundades en ny centralorganisation, Finlands Fackföreningars Centralförbund (FFC), men på 1950-t. ledde en intern socialdemokratisk konflikt till ett nytt uttåg och bildandet av Landsorganisationen i Finland (FLO) 1960. Först sommaren 1969 uppnådde man en fackförsoning, som ledde till FLO:s upplösning. Den enade organisationen verkar under namnet Finlands Fackförbunds Centralorganisation (FFC).
Försoningen medförde, att FFC:s medlemsantal redan i slutet av 1970-t. hade stigit till en miljon, vilket innebar att inemot hälften av landets arbetskraft var fackligt organiserad i FFC. FFC hade en ambitiös målsättning, som omfattade bl.a. ökning av realinkomsterna, tryggande av full sysselsättning och utjämning av inkomstfördelningen.
Bland arbetstagarnas intresseorganisationer finns ytterligare en annan stor grupp, nämligen tjänstemannaorganisationerna med anor som sträcker sig tillbaka till 1800-t. (tjänstemannakåren). Hit hör numera Tjänstemannacentralorganisationen FTFC och de högskole- och specialutbildades centralorganisation Akava.
Avtalsrelationerna bildar en gemensam nämnare för samtliga arbetsmarknadsorganisationer, och att uppnå nya kollektivavtal kan sägas vara alla organisationers främsta mål. Så var det inte till en början. Av flera skäl, bl.a. fackföreningsrörelsens politisering och den härav följande bristen på förtroende parterna emellan, förelåg inte förutsättningar för tillämpning av kollektivavtalssystemet i Finland på 1920- o. 30-t. Många viktiga arbetsmarknadsfrågor måste därför lösas på annat sätt, bl.a. genom en för tiden högt utvecklad lagstiftning. En "islossning" inträffade under vinterkriget, då representanter för AFC och FFC i januari 1940 utfärdade den s.k. januarideklarationen, som innebar ett ömsesidigt godkännande av förhandlingsrätten. Det första allmänna avtalet mellan centralorganisationerna ingicks 1944. Det förnyades och kompletterades våren 1946 och erhöll en utformning, som gällde ända tills avtalet förnyades 1997. Därmed lades grunden till det nuvarande kollektivavtalssystemet.
Kollektivavtalsförhandlingarna försiggår normalt så, att centralförbunden först förhandlar om de allmänna riktlinjerna för avtalslösningen, inklusive åtgärder från statsmaktens sida. Om centralförbunden kommer överens, accepteras en rekommendation om de allmänna villkoren. Därefter förhandlar de förbund som lyder under centralorganisationerna om utformningen av de branschvisa kollektivavtalen. Ifall rekommendationen får en tillräckligt bred uppslutning undertecknas en inkomstpolitisk helhetsuppgörelse, som vanligen inkluderar åtgärder (t.ex. skattesänkningar) från statsmaktens sida. Ifall en inkomstpolitisk helhetsuppgörelse inte uppnås, bestäms lönerna och övriga arbetsvillkor på basis av branschvisa förhandlingar.
Förutom ovannämnda tidsbundna och branschvis ingångna kollektivavtal, som bestämmer arbetsvillkoren, har centralorganisationerna ingått ett flertal avtal av allmän principiell betydelse. Dessa avtal kunde karakteriseras som "arbetsmarknadsförfattningar". Det första, avtalet om arbetstidens förkortning, tillkom 1965. Av nuvarande övriga avtal kan nämnas uppsägningsskyddsavtalet (2001) och semesterlöneavtalet (1990).
Kollektivavtalen innebär att de primära arbetsvillkoren såsom lönerna och arbetstiden fastslås. Dessa avtal, som gäller för en viss tid - vanligtvis ett eller flera år - skall samtidigt vara en garanti för arbetsfred. Alla arbetsstridsåtgärder, som riktar sig mot kollektivavtalet eller någon särskild bestämmelse i detta, är nämligen förbjudna i lag.
En arbetsinställelse, som vidtar då giltighetstiden för ett kollektivavtal gått ut och inget nytt ingåtts, är i och för sig tillåten. Lagen om medling i arbetstvister kräver emellertid att s.k. strejkvarsel skriftligen ges till motparten och till riksförlikningsmannen minst två veckor i förväg. Samtidigt bör orsakerna till den tillämnade arbetsinställelsen och tidpunkten för dess begynnelse liksom även dess omfattning nämnas. I fall arbetsinställelsen kan anses beröra samhällets vitala funktioner eller avsevärt skada allmänt intresse, kan arbetsministeriet uppskjuta tidpunkten för arbetsstridens begynnelse med högst 14 dygn.
Läget på a. präglas sedan länge av rätt goda förhandlings- och avtalsrelationer mellan de olika organisationerna. Över nittio års arbete för arbetsfred och bättre förhållanden på a. i nära anknytning till den nordiska arbetsmarknadstraditionen har gett Finland en välfungerande arbetsmarknadspolitik.
Sedan slutet av 1990-t. har tyngdpunkten i avtalen flyttats mot lokala avtal. Kollektivavtalen skapar allt bättre förutsättningar för lokala avtal inom företag och ämbetsverk. Också arbetstidslagen ger omfattande möjligheter till detta. Lönesystem, klassificering av arbetets svårighetsgrad och resultatlön kan delvis avtalas lokalt. Även avtal om löneförhöjningar kan partiellt överlåtas till de enskilda arbetsplatserna.
Europeiska unionen är inte enbart en tullunion, utan också ett område där arbetskraften rör sig fritt från ett land till ett annat. Bra socialskydd och hög sysselsättning hör till EU:s mål. (Ingvar S. Melin)