Armfelt, Gustaf Mauritz, döpt Gustaf, men antog namnet Mauritz efter fältherren Mauritz av Sachsen (f. 31/3 1757 S:t Mårtens, d. 19/8 1814 Tsarskoje Selo), statsman, brorson till Carl Gustaf Armfelt d.y. Uppvuxen i rätt anspråkslösa förhållanden och utan särskilt förnäma släktförbindelser hade Armfelt sina personliga egenskaper att tacka för en snabb karriär som hovman och officer. Sedan Gustav III småningom brutit med den gamla adeln var Armfelts lycka gjord. I kriget 1788-90 deltog han i skärmytslingar vid ryska gränsen och visade prov på personligt mod. Armfelts kungatrohet under dessa kritiska år har visserligen satts i tvivel. Det står i alla fall fast att han under Gustav III:s sista regeringsår hörde till monarkens närmaste medarbetare.
Före konungens död (1792) utsågs Armfelt till överståthållare i Stockholm och av Gustav III själv till medlem av förmyndarregeringen, vars ledare var konungens broder hertig Karl. Inbördes tvister mellan förmyndarna gjorde, att Armfelt snart började känna marken bränna under sina fötter. Han föredrog att emotta posten som svenskt sändebud i Italien, närmast i kungariket Bägge Sicilierna, då en medelpunkt i sydeuropeisk politik med Neapel som engelsk flottbas. Där styrde drottning Carolina Mathilda, en syster till Marie Antoinette. I denna kungliga krets upptogs Armfelt, som efterhand också blev hemmastadd vid de italienska och tyska hoven. Med vännerna i Sverige, "gustavianerna", närmast J.A. Ehrenström, förde Armfelt en livlig brevväxling. Men den verklige regenten, G.A. Reuterholm, uppfattade det som en konspiration mot förmyndarregeringen. Detta ledde till den bekanta rättegången, vid vilken "gustavianerna", främst Ehrenström, Johan Fredrik Aminoff och Armfelts älskarinna hovfröken Magdalena Rudenschöld överbevisades om förrädiska handlingar. De hemmavarande dömdes till stränga straff, medan Armfelt med det napolitanska hovets hjälp lyckades fly till Ryssland. Vistelsen där blev dock närmast en förvisning till det avlägsna Kaluga, där han tillbragte åren 1794-97, senare återförenad med sin familj.
Armfelt var sedan 1785 gift med hovfröken, grevinnan Hedvig Ulrika De la Gardie, som tillhörde en av den svenska högadelns främsta ätter, på fäderne och möderne befryndad med stormaktstidens kungahus. I Armfelts liv var hon en stabiliserande faktor. Armfelt återkom till Sverige 1801, men hade före detta kommit exhertiginnans av Kurland familj nära. I Armfelts förbindelse med hertiginnans dotter, prinsessan av Sagan, föddes dottern "Vava". Hon och hennes fosterfars (Armfelts bror) ende son blev sedermera av kejsar Alexander I tillsammans med Armfelt och hans legitima barn 1812 upphöjda i finskt grevligt stånd. Genom trägna ingiften bildade familjen Armfelt. under 1800-talet ett genealogiskt isolat inom finländsk adel, samtidigt som den upprätthöll livliga relationer med svensk högadel.
Under sina europeiska resor blev Armfelt även förtrogen vän med den bekanta ryska furstefamiljen Menschikoff. Detta kom att ha en av historikerna föga beaktad betydelse för Finlands ställning inom det ryska riket. Då Armfelts son Alexander Armfelt verkade som ministerstatssekreterare för Finland, var Alexander Sergejevitj Menschikoff under förra delen av tiden storfurstendömets generalguvernör. Menschikoff hade under åren i Italien och Tyskland ofta sammanträffat med den beundrade och omsvärmade Armfelt, som var hans mors älskare.
Efter några år vid det svenska hovet, då Gustaf IV Adolf redan tillträtt tronen, kunde Armfelt åter räknas som en av rikets främsta dignitärer utan att dock stå den stela och hämmade kungen nära. Det var likväl naturligt att han efter 1809 års statskupp betraktades som en av den störtade gustavianska regimens män. I vilken mån Armfelts avsked ur svensk statstjänst 1810 var nödvändigt är svårt att säga. Då Armfelt 1811 infann sig i Petersburg, kom han emellertid i sitt rätta element. Brytningen med Napoleon hade skett och Ryssland rustade sig för strid. Tolstoj nämner Armfelt i Krig och fred, visserligen föraktfullt som f.d. svensk general. För övrigt tillämpade överbefälhavaren Michail Kutuzov vid Borodino 1812 den taktik som Tolstoj beskyller Armfelt för att huvudlöst ha förordat för kejsaren, nämligen att hålla stånd. Vissa forskare (Keijo Korhonen) har försökt förringa Armfelts personliga roll under de skickelsedigra åren 1813-14 då Finlands autonoma ställning utformades. (A. hade 1811-13 varit ordf. i Kommittén för finska ärenden och 1812-13 generalguvernör i Finland.) Det blir en fråga om proportioner. Då Armfelt i augusti 1814 låg på sitt sista sjukläger, anlände kejsaren personligen för att låta Armfelt föredra frågor om Finland. Det är också ett faktum att Armfelt 1812-14 lyckades samla en krets, "den armfeltska ligan", vars politiska grundsatser kom att få följder för Finlands ställning ända fram till 1880-talet.
Armfelts personlighet och överhuvud hans position inom den europeiska hovpolitiken är svårförståelig för vår tid. Med åren förvandlades den övermodigt lättsinnige vivören till en "statsman av det lilla formatet", tillräckligt erfaren och "stor" för att inverka på den nya politiken i Nordeuropa. (E. Tegnér, Gustaf Mauritz Armfelt, 3 bd, 1883-87; C. von Bonsdorff, Gustaf Mauritz Armfelt, 4 bd, 1930-34; T. Hartman, De tre gustavianerna etc., 1899; P. Tommila, La Finlande dans la politique européenne en 1809-15, 1962; Y. Blomstedt, J.A. Ehrenström, 1963, sv. övers. 1967; K. Korhonen, Suomen asiain komitea, 1964; S. Ramel, Gustaf Mauritz Armfelt, 1997; Resan till Italien: Gustaf Mauritz Armfelts resedagbok 1783-1784, m. inledn. o. kommentarer av R. Knapas, 1997, T. Ekman, Alexander I. Kejsare och fosterland, 2011) (Sven-Erik Åström)
Före konungens död (1792) utsågs Armfelt till överståthållare i Stockholm och av Gustav III själv till medlem av förmyndarregeringen, vars ledare var konungens broder hertig Karl. Inbördes tvister mellan förmyndarna gjorde, att Armfelt snart började känna marken bränna under sina fötter. Han föredrog att emotta posten som svenskt sändebud i Italien, närmast i kungariket Bägge Sicilierna, då en medelpunkt i sydeuropeisk politik med Neapel som engelsk flottbas. Där styrde drottning Carolina Mathilda, en syster till Marie Antoinette. I denna kungliga krets upptogs Armfelt, som efterhand också blev hemmastadd vid de italienska och tyska hoven. Med vännerna i Sverige, "gustavianerna", närmast J.A. Ehrenström, förde Armfelt en livlig brevväxling. Men den verklige regenten, G.A. Reuterholm, uppfattade det som en konspiration mot förmyndarregeringen. Detta ledde till den bekanta rättegången, vid vilken "gustavianerna", främst Ehrenström, Johan Fredrik Aminoff och Armfelts älskarinna hovfröken Magdalena Rudenschöld överbevisades om förrädiska handlingar. De hemmavarande dömdes till stränga straff, medan Armfelt med det napolitanska hovets hjälp lyckades fly till Ryssland. Vistelsen där blev dock närmast en förvisning till det avlägsna Kaluga, där han tillbragte åren 1794-97, senare återförenad med sin familj.
Armfelt var sedan 1785 gift med hovfröken, grevinnan Hedvig Ulrika De la Gardie, som tillhörde en av den svenska högadelns främsta ätter, på fäderne och möderne befryndad med stormaktstidens kungahus. I Armfelts liv var hon en stabiliserande faktor. Armfelt återkom till Sverige 1801, men hade före detta kommit exhertiginnans av Kurland familj nära. I Armfelts förbindelse med hertiginnans dotter, prinsessan av Sagan, föddes dottern "Vava". Hon och hennes fosterfars (Armfelts bror) ende son blev sedermera av kejsar Alexander I tillsammans med Armfelt och hans legitima barn 1812 upphöjda i finskt grevligt stånd. Genom trägna ingiften bildade familjen Armfelt. under 1800-talet ett genealogiskt isolat inom finländsk adel, samtidigt som den upprätthöll livliga relationer med svensk högadel.
Under sina europeiska resor blev Armfelt även förtrogen vän med den bekanta ryska furstefamiljen Menschikoff. Detta kom att ha en av historikerna föga beaktad betydelse för Finlands ställning inom det ryska riket. Då Armfelts son Alexander Armfelt verkade som ministerstatssekreterare för Finland, var Alexander Sergejevitj Menschikoff under förra delen av tiden storfurstendömets generalguvernör. Menschikoff hade under åren i Italien och Tyskland ofta sammanträffat med den beundrade och omsvärmade Armfelt, som var hans mors älskare.
Efter några år vid det svenska hovet, då Gustaf IV Adolf redan tillträtt tronen, kunde Armfelt åter räknas som en av rikets främsta dignitärer utan att dock stå den stela och hämmade kungen nära. Det var likväl naturligt att han efter 1809 års statskupp betraktades som en av den störtade gustavianska regimens män. I vilken mån Armfelts avsked ur svensk statstjänst 1810 var nödvändigt är svårt att säga. Då Armfelt 1811 infann sig i Petersburg, kom han emellertid i sitt rätta element. Brytningen med Napoleon hade skett och Ryssland rustade sig för strid. Tolstoj nämner Armfelt i Krig och fred, visserligen föraktfullt som f.d. svensk general. För övrigt tillämpade överbefälhavaren Michail Kutuzov vid Borodino 1812 den taktik som Tolstoj beskyller Armfelt för att huvudlöst ha förordat för kejsaren, nämligen att hålla stånd. Vissa forskare (Keijo Korhonen) har försökt förringa Armfelts personliga roll under de skickelsedigra åren 1813-14 då Finlands autonoma ställning utformades. (A. hade 1811-13 varit ordf. i Kommittén för finska ärenden och 1812-13 generalguvernör i Finland.) Det blir en fråga om proportioner. Då Armfelt i augusti 1814 låg på sitt sista sjukläger, anlände kejsaren personligen för att låta Armfelt föredra frågor om Finland. Det är också ett faktum att Armfelt 1812-14 lyckades samla en krets, "den armfeltska ligan", vars politiska grundsatser kom att få följder för Finlands ställning ända fram till 1880-talet.
Armfelts personlighet och överhuvud hans position inom den europeiska hovpolitiken är svårförståelig för vår tid. Med åren förvandlades den övermodigt lättsinnige vivören till en "statsman av det lilla formatet", tillräckligt erfaren och "stor" för att inverka på den nya politiken i Nordeuropa. (E. Tegnér, Gustaf Mauritz Armfelt, 3 bd, 1883-87; C. von Bonsdorff, Gustaf Mauritz Armfelt, 4 bd, 1930-34; T. Hartman, De tre gustavianerna etc., 1899; P. Tommila, La Finlande dans la politique européenne en 1809-15, 1962; Y. Blomstedt, J.A. Ehrenström, 1963, sv. övers. 1967; K. Korhonen, Suomen asiain komitea, 1964; S. Ramel, Gustaf Mauritz Armfelt, 1997; Resan till Italien: Gustaf Mauritz Armfelts resedagbok 1783-1784, m. inledn. o. kommentarer av R. Knapas, 1997, T. Ekman, Alexander I. Kejsare och fosterland, 2011) (Sven-Erik Åström)
Armfelt, Gustaf Mauritz. Var under de sista åren av Gustav III:s levnad den näst kungen måhända mest inflytelserika personen i riket. Strax före sin egen död lade han grunden för relationerna mellan det nya storfurstendömet Finland och kejsarens Ryssland. Foto: Finlands nationalmuseum.