astronomi, vetenskapen om himlakropparna. De klimatiska betingelserna för astronomiska observationer är inte de bästa i vårt land; det beräknas att ett kalenderår i Finland erbjuder endast ett 60-t. goda stjärnforskningsnätter. Finlands förste astronom anses vara Sigfrid Aronus Forsius, som bl.a. gjorde de första almanackorna i svenska riket.
A. har varit akademiskt läroämne alltsedan Åbo akademis tillblivelse 1640. Till skyldigheterna för professorn i matematik hörde nämligen ursprungligen även att undervisa i a. Efter stora ofreden var undervisningen i Åbo av internationell toppklass. I slutet av 1700-t. gjorde professorerna i fysik Johan Gadolin och Anders Planman även mycket för att främja de astronomiska studierna. Anders Johan Lexell, känd för de första beräkningarna av den nyupptäckta planeten Uranus bana 1781, inledde sin verksamhet vid Åbo akademi.
Främst tack vare professor Gustaf Gabriel Hällström fick Åbo 1819 ett eget observatorium (se C.L. Engel), som utrustades med en för den tiden ytterst högklassig apparatur. Astronomieobservator från 1817 var H.J. Walbeck. Då universitetet efter Åbo brand flyttades till Hfrs följde den astronomiska utrustningen med och installerades i det nya observatoriet (1832, C.L. Engel). Professor Fredrik Argelander gjorde i Åbo och Hfrs en rad betydelsefulla upptäckter med hjälp av den nämnda apparaturen. Argelanders och hans närmaste efterträdares forskning inriktade sig främst på den praktiska a. Under ledning av tysken Adalbert Krueger (1832-96) och Anders Donner inledde observatoriet i Hfrs ett intensivt deltagande i det internationella forskningssamarbetet. Inom den teoretiska astronomin erhöll Karl F. Sundman i början av 1900-t. internationellt erkännande för sitt arbete inom himmelsmekaniken för sin dellösning av det s.k. trekropparsproblemet. Sundman försökte även tillverka en mekanisk dator för lösning av himmelsmekanikens ekvationer.
Astronomiska institutionen vid Helsingfors universitet erhöll 1972 ett modernt observatorium i norra Kyrkslätt, där också ett radioteleskop inrättades, i samarbete med Tekniska högskolan. Fullständig akademisk undervisning i a. har bedrivits sedan 1920-t. även Åbo universitet, där professor Yrjö Väisälä med medhjälpare igångsatte en framgångsrik jakt på kometer och småplaneter. De flesta finska städer har fått ge namn åt småplaneter. Universitetets observatorium flyttades till Tuorla i Pikis 1952. A. och rymdvetenskap undervisas sedan början av 1960-t. även vid Uleåborgs universitet (eget observatorium i Kiminge, gr. 1962). Vid Åbo Akademi, vars astronomiundervisning är så gott som avvecklad, fanns en docent i a. 1938-46. Under denna tid inrättades ett observatorium ovanpå det s.k. boktornet.
Finland var för ett sekel sedan det enda land som fullgjorde förpliktelserna i samarbetet kring den första fotografiska himmelsatlasen Carte du Ciel, och det internationella samarbetet har fortsatt intensivt sedan dess. Finland har andel i det Nordiska optiska teleskopet NOT, ett 2,5 m Ritchey-Chretienspegelteleskop som sedan 1989 är uppställt på berget Roque de los Muchachos på ön La Palma, Kanarieöarna, vars huvudspegel tillverkades i Åbo universitets av Väisälä grundade optiska laboratorium i Tuorla utanför Åbo.
Finland blev i juli 2004 medlem i forskningsorganisationen Europeiska sydobservatoriet ESO med bl.a. fyra 8 meters spegelteleskop på berget Paranal i Chile. Astronomerna i Finland deltar sedan ett par årtionden i samarbetet kring observationer i högenergiområdena (ultraviolett, röntgen, gamma) med olika satelliter, där även finländsk teknik har lyckats göra inbrytningar. A. som vetenskap omhuldas av sällskapet Suomen tähtitieteilijäseura, Hfrs, gr. 1969, som är medlemsorganisation i Vetenskapliga samfundens delegation. Finland är amatörastronomernas förlovade land och har i förhållande till invånarantalet flest amatörastronomer i världen. 2010 fanns det drygt 35 föreningar i landet. Det förnämsta sällskapet är föreningen Ursa i Hfrs, gr. 1921 (ca 13 000 medl. 2010), som äger ett privat observatorium i Brunnsparken. Turun Ursa i Åbo (gr. 1928) övertog 1975 observatoriet i Iso-Heikkilä (Åbo universitets gamla) med fyra teleskop byggda av Yrjö Väisälä. I Jyväskylä finns två amatörobservatorier, av vilka det äldre grundades 1926 på Sulkula gård av sedermera kommerserådet Hanna Parviainen. Det utrustades med ett teleskop av professor Väisälä, som även tillverkade ett teleskop för föreningen Sirius (gr. 1958), vars observatorium i staden invigdes 1961. I Karis verkar Sällskapet Natura (gr. 1948), som har ett teleskop uppe på ortens vattentorn.
Privatobservatorier, upprätthållna av enskilda amatörastronomer, finns numera i stort antal runtom i landet, och årligen tillkommer några nya. Kvaliteten på amatörinstrumenten av idag överträffar, särskilt vad gäller kringutrustning, ofta den för instrument som professionella astronomer måste hålla till godo med för endast några årtionden sedan. Elektronisk bildregistrering har även bland amatörerna helt ersatt fotografiska plåtar, och därtill hörande möjligheter till bildbehandling har gett amatörerna nya verktyg att bistå yrkesastronomerna med. Finländska amatörastronomer har under de senaste åren gjort sig kända bland annat i jakten efter småplaneter, asteroider, med banor som kommer nära jordens bana. (A. Donner, Den astronomiska forskningen och den astronomiska institutionen vid det Finska universitetet, 2 bd, 1907-09; H. Karttunen, Vanhin tiede: tähtitiedettä kivikaudesta kuulentoihin, 1996)
A. har varit akademiskt läroämne alltsedan Åbo akademis tillblivelse 1640. Till skyldigheterna för professorn i matematik hörde nämligen ursprungligen även att undervisa i a. Efter stora ofreden var undervisningen i Åbo av internationell toppklass. I slutet av 1700-t. gjorde professorerna i fysik Johan Gadolin och Anders Planman även mycket för att främja de astronomiska studierna. Anders Johan Lexell, känd för de första beräkningarna av den nyupptäckta planeten Uranus bana 1781, inledde sin verksamhet vid Åbo akademi.
Främst tack vare professor Gustaf Gabriel Hällström fick Åbo 1819 ett eget observatorium (se C.L. Engel), som utrustades med en för den tiden ytterst högklassig apparatur. Astronomieobservator från 1817 var H.J. Walbeck. Då universitetet efter Åbo brand flyttades till Hfrs följde den astronomiska utrustningen med och installerades i det nya observatoriet (1832, C.L. Engel). Professor Fredrik Argelander gjorde i Åbo och Hfrs en rad betydelsefulla upptäckter med hjälp av den nämnda apparaturen. Argelanders och hans närmaste efterträdares forskning inriktade sig främst på den praktiska a. Under ledning av tysken Adalbert Krueger (1832-96) och Anders Donner inledde observatoriet i Hfrs ett intensivt deltagande i det internationella forskningssamarbetet. Inom den teoretiska astronomin erhöll Karl F. Sundman i början av 1900-t. internationellt erkännande för sitt arbete inom himmelsmekaniken för sin dellösning av det s.k. trekropparsproblemet. Sundman försökte även tillverka en mekanisk dator för lösning av himmelsmekanikens ekvationer.
Astronomiska institutionen vid Helsingfors universitet erhöll 1972 ett modernt observatorium i norra Kyrkslätt, där också ett radioteleskop inrättades, i samarbete med Tekniska högskolan. Fullständig akademisk undervisning i a. har bedrivits sedan 1920-t. även Åbo universitet, där professor Yrjö Väisälä med medhjälpare igångsatte en framgångsrik jakt på kometer och småplaneter. De flesta finska städer har fått ge namn åt småplaneter. Universitetets observatorium flyttades till Tuorla i Pikis 1952. A. och rymdvetenskap undervisas sedan början av 1960-t. även vid Uleåborgs universitet (eget observatorium i Kiminge, gr. 1962). Vid Åbo Akademi, vars astronomiundervisning är så gott som avvecklad, fanns en docent i a. 1938-46. Under denna tid inrättades ett observatorium ovanpå det s.k. boktornet.
Finland var för ett sekel sedan det enda land som fullgjorde förpliktelserna i samarbetet kring den första fotografiska himmelsatlasen Carte du Ciel, och det internationella samarbetet har fortsatt intensivt sedan dess. Finland har andel i det Nordiska optiska teleskopet NOT, ett 2,5 m Ritchey-Chretienspegelteleskop som sedan 1989 är uppställt på berget Roque de los Muchachos på ön La Palma, Kanarieöarna, vars huvudspegel tillverkades i Åbo universitets av Väisälä grundade optiska laboratorium i Tuorla utanför Åbo.
Finland blev i juli 2004 medlem i forskningsorganisationen Europeiska sydobservatoriet ESO med bl.a. fyra 8 meters spegelteleskop på berget Paranal i Chile. Astronomerna i Finland deltar sedan ett par årtionden i samarbetet kring observationer i högenergiområdena (ultraviolett, röntgen, gamma) med olika satelliter, där även finländsk teknik har lyckats göra inbrytningar. A. som vetenskap omhuldas av sällskapet Suomen tähtitieteilijäseura, Hfrs, gr. 1969, som är medlemsorganisation i Vetenskapliga samfundens delegation. Finland är amatörastronomernas förlovade land och har i förhållande till invånarantalet flest amatörastronomer i världen. 2010 fanns det drygt 35 föreningar i landet. Det förnämsta sällskapet är föreningen Ursa i Hfrs, gr. 1921 (ca 13 000 medl. 2010), som äger ett privat observatorium i Brunnsparken. Turun Ursa i Åbo (gr. 1928) övertog 1975 observatoriet i Iso-Heikkilä (Åbo universitets gamla) med fyra teleskop byggda av Yrjö Väisälä. I Jyväskylä finns två amatörobservatorier, av vilka det äldre grundades 1926 på Sulkula gård av sedermera kommerserådet Hanna Parviainen. Det utrustades med ett teleskop av professor Väisälä, som även tillverkade ett teleskop för föreningen Sirius (gr. 1958), vars observatorium i staden invigdes 1961. I Karis verkar Sällskapet Natura (gr. 1948), som har ett teleskop uppe på ortens vattentorn.
Privatobservatorier, upprätthållna av enskilda amatörastronomer, finns numera i stort antal runtom i landet, och årligen tillkommer några nya. Kvaliteten på amatörinstrumenten av idag överträffar, särskilt vad gäller kringutrustning, ofta den för instrument som professionella astronomer måste hålla till godo med för endast några årtionden sedan. Elektronisk bildregistrering har även bland amatörerna helt ersatt fotografiska plåtar, och därtill hörande möjligheter till bildbehandling har gett amatörerna nya verktyg att bistå yrkesastronomerna med. Finländska amatörastronomer har under de senaste åren gjort sig kända bland annat i jakten efter småplaneter, asteroider, med banor som kommer nära jordens bana. (A. Donner, Den astronomiska forskningen och den astronomiska institutionen vid det Finska universitetet, 2 bd, 1907-09; H. Karttunen, Vanhin tiede: tähtitiedettä kivikaudesta kuulentoihin, 1996)
astronomi. Vy från Observa-torieberget i Hfrs. Höjden kallades ursprungligen Kasberget, och ingick följaktligen i kedjan av vaktberg utmed kusten. Sista gången en varningseld tändes där uppges ha varit under stora nordiska kriget i början av 1700-t. Observatoriet tillkom ett sekel senare. Foto: Sakari Niemi.
astronomi. Föreningen Ursa i Hfrs observatorium i Brunnsparken från 1926 är en av parkens karakteristiska silhuetter. Fasaden har sedermera renoverats. Foto: Schildts bildarkiv, H. Ekberg.