Aunusexpeditionen till södra delen av Östkarelen våren och försommaren 1919 företogs av en frivilligkår under befäl av jägarofficerarna Gunnar v. Hertzen, Paavo Talvela och Ragnar Nordström för att undsätta den därvarande befolkningen, som hade gjort förberedelser till uppror mot bolsjevikerna i en östkarelsk socken (Vieljärvi). A. var i främsta rummet en av jägarofficerare och karelianister initierad aktion. Senare kopplades även civila aktivister (aktivismen) in och med hjälp av deras förbindelser statsmakten. Trots att expeditionen företogs på privat initiativ, var Finlands regering och riksdag involverade till den grad, att man kan tala om ett finländskt krigståg till Ryssland. A. kan även betraktas som en fortsättning på inbördeskriget året innan, eftersom kårens motståndare till stor del bestod av finländska röda element.
Ett av huvudmotiven bakom företaget var att stärka Finlands strategiska läge genom att skjuta bolsjevikerna längre österut och ansluta guvernementet Aunus (Olonets) till Finland. Tidpunkten ansågs lämplig med tanke på sovjetmaktens beträngda läge. Den finländska regeringen lyckades inhämta västmakternas godkännande av expeditionen, dock under förutsättningen att Finland inte försökte annektera området.
Avsikten var ursprungligen att erövra hela Olonetsnäset inklusive Petrozavodsk före islossningen på Ladoga, men avfärden fördröjdes genom den finländska regeringens tvekan om företagets ändamålsenlighet. Också generalstaben förhöll sig tämligen avvisande, eftersom man på det hållet prioriterade ett anfall mot Petrograd. Expeditionen finansierades till en början med insamlade, privata medel, medan såväl beväpning som övrig utrustning ställdes till förfogande av regeringen. Senare understödde staten expeditionen även finansiellt.
Gränsen överskreds 21/4 1919 i Rajakontu och två dagar senare intogs staden Aunus (Olonets). I strider som fördes med växlande framgång besatte jägarmajor v. Hertzen det närmast Finland belägna partiet av Olonetsnäset, medan en annan avdelning under jägarmajor Talvela ryckte fram från Suojärvi mot Petrozavodsk. Talvelas offensiv, som ebbade ut strax efter midsommar, betraktades av generalstaben som ett led i den planerade erövringen av Petrograd.
Jägarkaptenen och skeppsredaren Ragnar Nordström var kårens stabschef. v. Hertzen var dess överbefälhavare fram till början av juli, då han efterträddes av Talvela. För att ha någon kontroll över expeditionen hade regeringen utsett en egen överbefälhavare, fr.o.m. 13/5 jägaröverste Aarne Sihvo. Av frontbefälhavarna struntade i synnerhet v. Hertzen i dennes direktiv.
En sovjetisk motoffensiv ledde till att staden Aunus måste uppges redan 4/5 (den var åter i finländsk hand 7-15/5), och i slutet av maj gick fronten på Olonetsnäset längs linjen Tuulos-Kotkajärvi. Civilförvaltningen för det erövrade området handhades av en temporär regering, där aktivisterna till en början hade stort inflytande, men senare fick vika för personer med ekonomiska intressen i s. delen av Östkarelen. Vid ett möte med representanter för de erövrade kommunerna i Rajakontu 5-7/6 proklamerades Aunus anslutning till Finland. Män i vapenför ålder som tillhörde den övervägande finsk- och karelsktalande lokalbefolkningen mobiliserades för att kämpa mot bolsjevikerna tillsammans med expeditionskåren, men dessa truppers stridsvärde visade sig vara ringa.
Den 26 juni gjorde bolsjevikerna en överraskande landstigning från Ladoga i de finländsk-karelska truppernas rygg vid Vitele och inledde samtidigt en offensiv på Tuulosavsnittet. Sedan en bolsjevikavdelning även i riktningen Petrozavodsk hade lyckats överflygla expeditionskåren, blev denna tvungen att retirera in på finländskt territorium, dit även tusentals karelska flyktingar sökte sig. I början av augusti höll kåren endast ett litet brohuvud på ryska sidan av gränsen.
Sammanlagt omkring 7 000 man torde ha kämpat i A., men totalstyrkan i fält uppgick p.g.a. att kontrakten löpte på endast två månader, deserteringar och annan avgång aldrig till mer än knappt hälften. Merparten, drygt 50 %, var i åldern 16-20 år, varför A. har kommit att kallas "ynglingarnas krig". Förlusterna var betydande och uppgick till 330-400 stupade och 600-800 sårade.
Expeditionskåren upplöstes formellt först 15/1 1920, och 11/3 1920 drogs de sista trupperna bort från Rajakontu by på ryska sidan. - En liknande men mindre hjälpaktion av frivilliga trupper från Finland företogs 1921-22 till Vitahavskarelen (karelska expeditionen). (A. Viklund, Aunuksen eteläisellä rintamalla, 1919; G. von Hertzen, Karelska expeditionen, 1920; Aunuksen retken muistojulkaisu, 1930; E. Kuussaari, Vapaustaistelujen teillä, 1957; J. Vahtola, Nuorukaisten sota: Suomen sotaretki Aunukseen 1919, 1997)
Ett av huvudmotiven bakom företaget var att stärka Finlands strategiska läge genom att skjuta bolsjevikerna längre österut och ansluta guvernementet Aunus (Olonets) till Finland. Tidpunkten ansågs lämplig med tanke på sovjetmaktens beträngda läge. Den finländska regeringen lyckades inhämta västmakternas godkännande av expeditionen, dock under förutsättningen att Finland inte försökte annektera området.
Avsikten var ursprungligen att erövra hela Olonetsnäset inklusive Petrozavodsk före islossningen på Ladoga, men avfärden fördröjdes genom den finländska regeringens tvekan om företagets ändamålsenlighet. Också generalstaben förhöll sig tämligen avvisande, eftersom man på det hållet prioriterade ett anfall mot Petrograd. Expeditionen finansierades till en början med insamlade, privata medel, medan såväl beväpning som övrig utrustning ställdes till förfogande av regeringen. Senare understödde staten expeditionen även finansiellt.
Gränsen överskreds 21/4 1919 i Rajakontu och två dagar senare intogs staden Aunus (Olonets). I strider som fördes med växlande framgång besatte jägarmajor v. Hertzen det närmast Finland belägna partiet av Olonetsnäset, medan en annan avdelning under jägarmajor Talvela ryckte fram från Suojärvi mot Petrozavodsk. Talvelas offensiv, som ebbade ut strax efter midsommar, betraktades av generalstaben som ett led i den planerade erövringen av Petrograd.
Jägarkaptenen och skeppsredaren Ragnar Nordström var kårens stabschef. v. Hertzen var dess överbefälhavare fram till början av juli, då han efterträddes av Talvela. För att ha någon kontroll över expeditionen hade regeringen utsett en egen överbefälhavare, fr.o.m. 13/5 jägaröverste Aarne Sihvo. Av frontbefälhavarna struntade i synnerhet v. Hertzen i dennes direktiv.
En sovjetisk motoffensiv ledde till att staden Aunus måste uppges redan 4/5 (den var åter i finländsk hand 7-15/5), och i slutet av maj gick fronten på Olonetsnäset längs linjen Tuulos-Kotkajärvi. Civilförvaltningen för det erövrade området handhades av en temporär regering, där aktivisterna till en början hade stort inflytande, men senare fick vika för personer med ekonomiska intressen i s. delen av Östkarelen. Vid ett möte med representanter för de erövrade kommunerna i Rajakontu 5-7/6 proklamerades Aunus anslutning till Finland. Män i vapenför ålder som tillhörde den övervägande finsk- och karelsktalande lokalbefolkningen mobiliserades för att kämpa mot bolsjevikerna tillsammans med expeditionskåren, men dessa truppers stridsvärde visade sig vara ringa.
Den 26 juni gjorde bolsjevikerna en överraskande landstigning från Ladoga i de finländsk-karelska truppernas rygg vid Vitele och inledde samtidigt en offensiv på Tuulosavsnittet. Sedan en bolsjevikavdelning även i riktningen Petrozavodsk hade lyckats överflygla expeditionskåren, blev denna tvungen att retirera in på finländskt territorium, dit även tusentals karelska flyktingar sökte sig. I början av augusti höll kåren endast ett litet brohuvud på ryska sidan av gränsen.
Sammanlagt omkring 7 000 man torde ha kämpat i A., men totalstyrkan i fält uppgick p.g.a. att kontrakten löpte på endast två månader, deserteringar och annan avgång aldrig till mer än knappt hälften. Merparten, drygt 50 %, var i åldern 16-20 år, varför A. har kommit att kallas "ynglingarnas krig". Förlusterna var betydande och uppgick till 330-400 stupade och 600-800 sårade.
Expeditionskåren upplöstes formellt först 15/1 1920, och 11/3 1920 drogs de sista trupperna bort från Rajakontu by på ryska sidan. - En liknande men mindre hjälpaktion av frivilliga trupper från Finland företogs 1921-22 till Vitahavskarelen (karelska expeditionen). (A. Viklund, Aunuksen eteläisellä rintamalla, 1919; G. von Hertzen, Karelska expeditionen, 1920; Aunuksen retken muistojulkaisu, 1930; E. Kuussaari, Vapaustaistelujen teillä, 1957; J. Vahtola, Nuorukaisten sota: Suomen sotaretki Aunukseen 1919, 1997)
Aunusexpeditionen. Expeditionskåren nådde nästan fram till huvudmålet, Östkarelens huvudstad Petrozavodsk. Bolsjevikernas landstigning vid Vitele strax efter midsommar 1919 var det som tvingade kåren till en hastig reträtt. Egendomligt nog upprepade sig historien nästan på dagen ett kvartsekel senare, sommaren 1944, då sovjettrupperna landsteg på exakt samma ställe och hotade Aunusgruppen i ryggen. Båda gångerna hette den finländske befälhavaren Paavo Talvela. Karta: Geografiska institutionen vid Helsingfors universitet.
Aunusexpeditionen var ett av de s.k. frändefolkskrigen som utkämpades efter det att landet vunnit sin självständighet. Det officiella Finland deltog dock inte i dessa för det mesta illa förberedda och genomförda fälttåg, av unga idealister. Foto: Museiverket.