Östkarelen, Fjärrkarelen, namn på den del av Karelen som förblev i rysk besittning efter 1917, omfattar största delen av den nuvarande Karelska republiken (se karta vid Karelen), med vilken det tidigare finländska Ladogakarelen förenades efter andra världskriget.
Ö. har alltid legat bortom Finlands östgräns, men har dock haft en jämförelsevis talrik finsk eller karelsk befolkning (som mest ca 200 000 personer). Till sin geologiska byggnad, utvecklingshistoria och naturförhållanden är Ö. en del av det skarpt avgränsade naturområdet Fennoskandia.
Ryska Karelen var i äldre tider uppdelat mellan guvernementen Olonets (Aunus) och Archangelsk (Viena = Vitahavskarelen). Området, vars befolkning bekände sig till den ortodoxa tron, var ur finländsk synvinkel bortglömt tills Elias Lönnrot under förra delen av 1800-t. sammanställde det finska nationaleposet Kalevala på basis av folksånger som han huvudsakligen insamlat i Ö. Fjärrkarelska gårdfarihandlare, s.k. påsaryssar eller arkangeliter, hade dock redan i århundraden företagit sina vandringar genom Finland.
Under senare delen av 1800-t. spirade i Finland ett kulturellt intresse för de trakter bortom östgränsen där det bodde språkfränder. Detta intresse har förknippats med den s.k. karelianismen, som blomstrade i Finlands konstliv mot slutet av seklet och senare även med begreppet Stor-Finland, som fick en politisk innebörd sedan Finland blivit självständigt.
Ö. råkade på nytt i blickpunkten, sedan Murmanskbanan byggts genom provinsen under första världskriget. Tankar på en karelsk autonomi började föras fram sommaren 1917. Ett offentligt möte i Uhtua antog ett förslag till statsförfattning, som gick ut på att det östkarelska området skulle få självbestämmanderätt i fråga om lokala angelägenheter. En karelsk interimsregering bildades i Uhtua i juli 1919. Den stod i ett visst beroendeförhållande till regeringen i Hfrs och måste slutligen i maj 1920 fly till Finland.
Två finländska frivilligexpeditioner på sammanlagt inemot 1 400 man sändes till Ö. redan under inbördeskriget, enligt en av general Mannerheim 15/3 1918 utfärdad order. Den större av dem (drygt 1 000 man) avancerade under befäl av jägarlöjtnanterna K.M. Wallenius och Oiva Villamo från Kuusamo och Salla mot Kandalaksja vid Vita havet samt utkämpade strider med karelska trupper och med den s.k. Murmansklegionen, som bestod av finländska rödgardister i engelsk sold. Den mindre och sydligare expeditionen (ca 350 man) som leddes av överste C.W. Malm ryckte fram från Suomussalmi över Uhtua till Kem vid Vita havet, där den led ett nederlag.
Sommaren 1918 anslöt sig den stora östkarelska kommunen Repola till Finland och besattes därefter av reguljära finländska trupper. Liknande beslut om anslutning till Finland fattades på flera andra håll i Ö. Våren 1919 sändes en frivillig finländsk hjälpexpedition ut för att bistå karelarna i kampen mot bolsjevikerna (Aunusexpeditionen), men den blev tvungen att återvända efter några månader.
Det finländska intresset för Ö. kan betraktas som ett uttryck för den irredentism som efter första världskriget uppträdde på flera håll i Europa. Efter freden i Dorpat 1920 övergav det officiella Finland dock alla anspråk på Ö. Finska frivilliga gick dock på nytt över gränsen 1920-21 (karelska expeditionen), då hela n. Fjärrkarelen några månader behärskades av den vita karelska bondearmén. En bolsjevikisk motaktion från Ö. till Finland var den s.k. fläskrevolten i Salla vintern 1922, som enligt uppgift inspirerats av den finske rödgardisten Eino Rahja och som hade det ambitiösa syftet att upprätta en socialistisk republik på Nordkalotten, inklusive Kolahalvön.
Rådsryssland förband sig i freden i Dorpat att bevilja den karelska befolkningen i Ö. nationell självbestämmanderätt. I Finland ansåg man under tiden mellan de båda världskrigen i vidsträckta kretsar att denna överenskommelse aldrig blev uppfylld.
I Ö. utropades sommaren 1920 Karelska arbetarkommunen, och 1923 konstituerades Karelska autonoma socialistiska sovjetrepubliken. Efter freden i Moskva 1940 bildades Karelsk-finska socialistiska sovjetrepubliken, som hade en högre status som unionsrepublik; till den anslöts vissa områden som hade erövrats från Finland under vinterkriget. Karelska autonoma socialistiska sovjetrepubliken uppstod 1956.
Finländska emigrantkommunister som lämnat hemlandet efter de rödas nederlag 1918 spelade en framträdande roll när det gällde att bygga upp det socialistiska Ö. Vid sidan av dessa flyktingar, som torde ha uppgått till ca tjugotusen, arbetade i Ö. även ca sextusen amerikafinländare, som immigrerat under de svåra depressionsåren i början av 1930-t. Av dem återvände en dryg tredjedel till Nordamerika, medan några hundra flyttade till Finland.
Edvard Gylling, den karelska republikens skapare, åtnjöt som regeringschef fram till 1935 vidsträckt aktning bland den karelska befolkningen, men blev efter Lenins död impopulär i Rådsrepublikens högsta instanser för sin strävan att skapa en finsk kultur i Ö. Bland Gyllings närmaste medarbetare märktes partisekreteraren Kustaa Rovio. I mitten av 1930-t. riktades anklagelser för finsk nationalism mot den karelska republikens ledare, som avsattes och föll offer för Stalins utrensningar under senare delen av decenniet. Likviderade blev till stor del även de finländska överlöpare, som hade gått över gränsen främst under depressionsåren på 1930-t. i jakten på ett bättre liv i världens första socialistiska stat. Den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD uppskattade 1937 deras antal till ca 7 000.
Finskan förlorade 1937 sin ställning som officiellt språk i Ö., alla finska tidningar indrogs och skolorna förryskades. Den nationella karelska armén under befäl av general Eyolf Mattson upplöstes, och största delen av de finska och karelska officerarna häktades.
Under förhandlingarna i Moskva hösten 1939 erbjöd sovjetregeringen Finland kompensation i Ö. för de föreslagna landavträdelserna på Karelska näset och på Hangö udd. Några dagar efter vinterkrigets utbrott anslöts delar av västligaste Ö. till Demokratiska republiken Finland, vars regering i Terijoki leddes av O.V. Kuusinen, som följande år blev statschef i Ö.
Finskan blev vid sidan av ryskan officiellt språk i den nybildade Karelsk-finska socialistiska sovjetrepubliken, vilket innebar en total helomvändning i språkpolitiken.
Republikens tätast bebyggda delar fram till floden Svir (Syväri) erövrades av finländska trupper hösten 1941 i fortsättningskrigets inledande skede. Ett huvudsakligen av finska aktivister regisserat möte proklamerade redan 20/7 i Vuokkiniemi (strax bortom gränsen i höjd med Suomussalmi) i folkets namn Vitahavskarelens och Aunus anslutning till Finland. Huvudstaden Petrozavodsk på v. stranden av Onega, som erövrades 1/10, döptes om till Äänislinna och blev säte för militärförvaltningen över det erövrade området, som hade ca 86 000 invånare, av vilka inemot hälften tillhörde den "nationella", d.v.s. finskbesläktade befolkningen. De ryssar (mest kvinnor, barn och åldringar) som inte hade flytt undan den finländska ockupationen utsattes för varierande former av diskriminering; bl.a. spärrades en stor del av dem (mellan 15 000 och 25 000 personer, beroende på tidpunkten) in i bevakade läger, där dödligheten var hög, särskilt under året 1942. Totalt avled ca 4 500 personer i de 14 lägren, i vilka ytterst svåra förhållanden var rådande fram till början av 1943. Genom folkomflyttningar gjordes därtill försök att skilja den finsk-ugriska befolkningen från den slaviska.
Medlemmar av den inflytelserika studentorganisationen Akateeminen Karjala-Seura, som redan långt före kriget arbetat för en annektering av Ö., kom att spela en framträdande roll inom den finländska militärförvaltningen, där de framförallt handhade uppgifter som hade att göra med information och undervisning. Upplysningsverksamheten hade som mål att bana väg för "finska" tänkesätt; redan hösten 1941 grundades talrika folkskolor (sammanlagt 112 st.) för de karelska barnen, vartill ett finskt gymnasium inrättades i Petrozavodsk.
En stor del av de åtgärder som förbereddes av militärförvaltningen över det ockuperade Ö. hann aldrig sättas i verket, förrän Olonetsnäset mellan Ladoga och Onega måste uppges på försommaren 1944. Längre norrut stannade de finländska trupperna kvar fram till vapenstilleståndet i september; den sista östkarelska byn, Lusma i Repola, överläts först 28/9 1944.
Den finländska politiska ledningen intog en försiktig hållning till problemkomplexet Ö., vilket kom till synes bl.a. i att det militära styret varade under hela ockupationen. Erövringen av Ö. band trupper och kunde därför användas som alibi för en vägran att anfalla Leningrad; från tyskt håll krävde man upprepade gånger att Finland skulle delta i belägringen av miljonstaden. Chefer för militäradministrationen var bl.a. överstarna Voitto Kotilainen och Olli Paloheimo, två framträdande industrimän. I spetsen för upplysningsverksamheten stod ordföranden i Akateeminen Karjala-Seura, dr Vilho Helanen.
Efter andra världskriget har de finländska förbindelserna med Ö. främst legat på det ekonomiska och kulturella planet. Det finländska byggnadsföretaget Finn-stroi Oy byggde i slutet av 1970-t. och i början av 1980-t. upp gruvstaden Kostamus ett stycke ö. om den finländska gränsen, vilket hade stor betydelse för sysselsättningen i ö. och n. Finland under denna tid. Därtill har den finländska industrin importerat bl.a. timmer och malm från Ö.
Den finska teatern i Petrozavodsk, gr. 1932, som är den enda professionella finskspråkiga teatern utanför Finlands gränser, gästspelade efter andra världskriget ofta i Finland och mottog svarsbesök av finska teatergrupper. Ö. öppnades 1963 för finländsk turism. Efter Sovjetunionens sönderfall, 2004, reste en organisation som representerade de kvarvarande ca 8 000 civila lägerfångarna krav på ersättning av Finland, men dessa tillbakavisades av republikens president med hänvisning till att Finland erlagt krigsskadestånd och inget stadgats om kompensation till civilpersoner i Parisfreden av 1947. (Th. Homén, Ö. och Kola lappmark, 1920, eng. övers. East Carelia and Kola Lapmark, 1921; L. Sparre, Bland Kalevalafolkets ättlingar, 1930; Neuvosto-Karjalan vaiheista, red. E. Haapalainen, 1933; Itä-Karjala, 1934; Karjalan historiaa, 1938; C.A.J. Gadolin, Ostkarelen - det finska gränslandet, 1941; Kampen om Ö., 1941; V. Salminen, Viena-Aunus: Itä-Karjala sanoin ja kuvin, 1941; I. Leiviskä/E. Kärki, Itä-Karjala, maa ja kansa, 1942; S. Pälsi, Voittajien jäljissä, 1942; V. Merikoski, Itä-Karjalan sotilashallinto 1941-44, 1944; T. Kaukoranta, Itä-Karjalan vapaudentie, 1944; E. Kuussaari, Vapaustaistelujen teillä, 1957; A. Lehmus, Suomalaiset kommunistit Itä-Karjalassa, 1958; P. Virtaranta, Vienan kansa muistelee, 1958, Polku sammui, 1972, Vienan kyliä kiertämässä, 1978, Kulttuurikuvia Karjalasta, 1990; M. Jääskeläinen, Itä-Karjalan kysymys, 1961, 2:a uppl. 2003; S. Churchill, The East Carelian autonomy question in Finnish-Soviet relations, 1967, förk. fi. utgåva Itä-Karjalan kohtalo 1917-22, 1970; S. Simonen, Vako Oy: kaupallista toimintaa Itä-Karjalassa 1941-1944, 1971; A. Laine, Suur-Suomen kahdet kasvot, 1982, Tiedemiesten Suur-Suomi - Itä-Karjalan tutkimus jatkosodan vuosina, 1993; R. Kero, Neuvosto-Karjalaa rakentamassa, 1983; J. Vahtola, "Suomi suureksi - Viena vapaaksi": valkoisen Suomen pyrkimykset Itä-Karjalan valtaamiseksi vuonna 1918, 1988; H. Seppälä, Suomi miehittäjänä 1941-1944, 1989; J. Kulomaa, Äänislinna: Petroskoin suomalaismiehityksen vuodet 1941-1944, 1989; Russian Karelia: in search of a new role, red. H. Eskelinen m.fl., 1994; Valkoiset sivut, eli, Suomalainen oppikoulu Itä-Karjalassa: Äänislinnan Yhteislyseo 1942-44, red. M. Hölsä, 1997; G. Rosén, Suomalaisina Itä-Karjalassa: sotilashallinnon ja Suomen Punaisen Ristin yhteistoiminta 1941-1944, 1998; L. Tuuteri, Tuhat päivää Itä-Karjalassa: Itä-Karjalan siviiliväestön terveyden- ja sairaanhoito suomalaismiehityksen aikana 1941-1944, 1998; M. Kangaspuro, Neuvosto-Karjalan taistelu itsehallinnosta: nationalismi ja suomalaiset punaiset Neuvostoliiton vallankäytössä vuosina 1920-1939, 2000; M. Hölsä, Itäkarjalaisopettajia Suomessa jatkosodan aikana, 2000, Suomalainen kansakoulu Itä-Karjalassa 1941-1944, On uuden huomenen saava: suomalainen kansakoulu Itä-Karjalan sotilashallinnon kasvatustavotteiden toteuttajana miehitysajan aunukselaiskylässa 1941-1944, 2006; J. Kronlund, Militärförvaltningen över Ö., Finland i krig 2, 2000; J. Kilin, Suurvallan rajamaa: Neuvosto-Karjala Neuvostovaltion politiikassa 1920-1941, 2001; V. Erkkilä, Uskottiin aina parempaan, 2001; A. Laine/M. Ylikangas, Rise and fall of Soviet Carelia, 2002; A. Rautala, Itä-Karjalan valtaus 1941, 2002; A. Roselius, Heimoaatteen nuoret uhrit: suomalaisten sotilasretkikuntien henkilötappiot Itä-Karjalassa ja Petsamossa 1918-22, 2002; M-L. Mikkola, Menetetty lapsuus: suomalaismiehittäjien vankeudessa 1941-1944, 2004; P. Nevalainen, Karjalan kansaa valistamassa: Itä-Karjalan pakolaiset opintiellä Suomessa, 2006; O. Hyytiä, "Helmi Suomen maakuntien joukossa". Suomalainen Itä-Karjala 1941-1944, 2008)
Ö. har alltid legat bortom Finlands östgräns, men har dock haft en jämförelsevis talrik finsk eller karelsk befolkning (som mest ca 200 000 personer). Till sin geologiska byggnad, utvecklingshistoria och naturförhållanden är Ö. en del av det skarpt avgränsade naturområdet Fennoskandia.
Ryska Karelen var i äldre tider uppdelat mellan guvernementen Olonets (Aunus) och Archangelsk (Viena = Vitahavskarelen). Området, vars befolkning bekände sig till den ortodoxa tron, var ur finländsk synvinkel bortglömt tills Elias Lönnrot under förra delen av 1800-t. sammanställde det finska nationaleposet Kalevala på basis av folksånger som han huvudsakligen insamlat i Ö. Fjärrkarelska gårdfarihandlare, s.k. påsaryssar eller arkangeliter, hade dock redan i århundraden företagit sina vandringar genom Finland.
Under senare delen av 1800-t. spirade i Finland ett kulturellt intresse för de trakter bortom östgränsen där det bodde språkfränder. Detta intresse har förknippats med den s.k. karelianismen, som blomstrade i Finlands konstliv mot slutet av seklet och senare även med begreppet Stor-Finland, som fick en politisk innebörd sedan Finland blivit självständigt.
Ö. råkade på nytt i blickpunkten, sedan Murmanskbanan byggts genom provinsen under första världskriget. Tankar på en karelsk autonomi började föras fram sommaren 1917. Ett offentligt möte i Uhtua antog ett förslag till statsförfattning, som gick ut på att det östkarelska området skulle få självbestämmanderätt i fråga om lokala angelägenheter. En karelsk interimsregering bildades i Uhtua i juli 1919. Den stod i ett visst beroendeförhållande till regeringen i Hfrs och måste slutligen i maj 1920 fly till Finland.
Två finländska frivilligexpeditioner på sammanlagt inemot 1 400 man sändes till Ö. redan under inbördeskriget, enligt en av general Mannerheim 15/3 1918 utfärdad order. Den större av dem (drygt 1 000 man) avancerade under befäl av jägarlöjtnanterna K.M. Wallenius och Oiva Villamo från Kuusamo och Salla mot Kandalaksja vid Vita havet samt utkämpade strider med karelska trupper och med den s.k. Murmansklegionen, som bestod av finländska rödgardister i engelsk sold. Den mindre och sydligare expeditionen (ca 350 man) som leddes av överste C.W. Malm ryckte fram från Suomussalmi över Uhtua till Kem vid Vita havet, där den led ett nederlag.
Sommaren 1918 anslöt sig den stora östkarelska kommunen Repola till Finland och besattes därefter av reguljära finländska trupper. Liknande beslut om anslutning till Finland fattades på flera andra håll i Ö. Våren 1919 sändes en frivillig finländsk hjälpexpedition ut för att bistå karelarna i kampen mot bolsjevikerna (Aunusexpeditionen), men den blev tvungen att återvända efter några månader.
Det finländska intresset för Ö. kan betraktas som ett uttryck för den irredentism som efter första världskriget uppträdde på flera håll i Europa. Efter freden i Dorpat 1920 övergav det officiella Finland dock alla anspråk på Ö. Finska frivilliga gick dock på nytt över gränsen 1920-21 (karelska expeditionen), då hela n. Fjärrkarelen några månader behärskades av den vita karelska bondearmén. En bolsjevikisk motaktion från Ö. till Finland var den s.k. fläskrevolten i Salla vintern 1922, som enligt uppgift inspirerats av den finske rödgardisten Eino Rahja och som hade det ambitiösa syftet att upprätta en socialistisk republik på Nordkalotten, inklusive Kolahalvön.
Rådsryssland förband sig i freden i Dorpat att bevilja den karelska befolkningen i Ö. nationell självbestämmanderätt. I Finland ansåg man under tiden mellan de båda världskrigen i vidsträckta kretsar att denna överenskommelse aldrig blev uppfylld.
I Ö. utropades sommaren 1920 Karelska arbetarkommunen, och 1923 konstituerades Karelska autonoma socialistiska sovjetrepubliken. Efter freden i Moskva 1940 bildades Karelsk-finska socialistiska sovjetrepubliken, som hade en högre status som unionsrepublik; till den anslöts vissa områden som hade erövrats från Finland under vinterkriget. Karelska autonoma socialistiska sovjetrepubliken uppstod 1956.
Finländska emigrantkommunister som lämnat hemlandet efter de rödas nederlag 1918 spelade en framträdande roll när det gällde att bygga upp det socialistiska Ö. Vid sidan av dessa flyktingar, som torde ha uppgått till ca tjugotusen, arbetade i Ö. även ca sextusen amerikafinländare, som immigrerat under de svåra depressionsåren i början av 1930-t. Av dem återvände en dryg tredjedel till Nordamerika, medan några hundra flyttade till Finland.
Edvard Gylling, den karelska republikens skapare, åtnjöt som regeringschef fram till 1935 vidsträckt aktning bland den karelska befolkningen, men blev efter Lenins död impopulär i Rådsrepublikens högsta instanser för sin strävan att skapa en finsk kultur i Ö. Bland Gyllings närmaste medarbetare märktes partisekreteraren Kustaa Rovio. I mitten av 1930-t. riktades anklagelser för finsk nationalism mot den karelska republikens ledare, som avsattes och föll offer för Stalins utrensningar under senare delen av decenniet. Likviderade blev till stor del även de finländska överlöpare, som hade gått över gränsen främst under depressionsåren på 1930-t. i jakten på ett bättre liv i världens första socialistiska stat. Den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD uppskattade 1937 deras antal till ca 7 000.
Finskan förlorade 1937 sin ställning som officiellt språk i Ö., alla finska tidningar indrogs och skolorna förryskades. Den nationella karelska armén under befäl av general Eyolf Mattson upplöstes, och största delen av de finska och karelska officerarna häktades.
Under förhandlingarna i Moskva hösten 1939 erbjöd sovjetregeringen Finland kompensation i Ö. för de föreslagna landavträdelserna på Karelska näset och på Hangö udd. Några dagar efter vinterkrigets utbrott anslöts delar av västligaste Ö. till Demokratiska republiken Finland, vars regering i Terijoki leddes av O.V. Kuusinen, som följande år blev statschef i Ö.
Finskan blev vid sidan av ryskan officiellt språk i den nybildade Karelsk-finska socialistiska sovjetrepubliken, vilket innebar en total helomvändning i språkpolitiken.
Republikens tätast bebyggda delar fram till floden Svir (Syväri) erövrades av finländska trupper hösten 1941 i fortsättningskrigets inledande skede. Ett huvudsakligen av finska aktivister regisserat möte proklamerade redan 20/7 i Vuokkiniemi (strax bortom gränsen i höjd med Suomussalmi) i folkets namn Vitahavskarelens och Aunus anslutning till Finland. Huvudstaden Petrozavodsk på v. stranden av Onega, som erövrades 1/10, döptes om till Äänislinna och blev säte för militärförvaltningen över det erövrade området, som hade ca 86 000 invånare, av vilka inemot hälften tillhörde den "nationella", d.v.s. finskbesläktade befolkningen. De ryssar (mest kvinnor, barn och åldringar) som inte hade flytt undan den finländska ockupationen utsattes för varierande former av diskriminering; bl.a. spärrades en stor del av dem (mellan 15 000 och 25 000 personer, beroende på tidpunkten) in i bevakade läger, där dödligheten var hög, särskilt under året 1942. Totalt avled ca 4 500 personer i de 14 lägren, i vilka ytterst svåra förhållanden var rådande fram till början av 1943. Genom folkomflyttningar gjordes därtill försök att skilja den finsk-ugriska befolkningen från den slaviska.
Medlemmar av den inflytelserika studentorganisationen Akateeminen Karjala-Seura, som redan långt före kriget arbetat för en annektering av Ö., kom att spela en framträdande roll inom den finländska militärförvaltningen, där de framförallt handhade uppgifter som hade att göra med information och undervisning. Upplysningsverksamheten hade som mål att bana väg för "finska" tänkesätt; redan hösten 1941 grundades talrika folkskolor (sammanlagt 112 st.) för de karelska barnen, vartill ett finskt gymnasium inrättades i Petrozavodsk.
En stor del av de åtgärder som förbereddes av militärförvaltningen över det ockuperade Ö. hann aldrig sättas i verket, förrän Olonetsnäset mellan Ladoga och Onega måste uppges på försommaren 1944. Längre norrut stannade de finländska trupperna kvar fram till vapenstilleståndet i september; den sista östkarelska byn, Lusma i Repola, överläts först 28/9 1944.
Den finländska politiska ledningen intog en försiktig hållning till problemkomplexet Ö., vilket kom till synes bl.a. i att det militära styret varade under hela ockupationen. Erövringen av Ö. band trupper och kunde därför användas som alibi för en vägran att anfalla Leningrad; från tyskt håll krävde man upprepade gånger att Finland skulle delta i belägringen av miljonstaden. Chefer för militäradministrationen var bl.a. överstarna Voitto Kotilainen och Olli Paloheimo, två framträdande industrimän. I spetsen för upplysningsverksamheten stod ordföranden i Akateeminen Karjala-Seura, dr Vilho Helanen.
Efter andra världskriget har de finländska förbindelserna med Ö. främst legat på det ekonomiska och kulturella planet. Det finländska byggnadsföretaget Finn-stroi Oy byggde i slutet av 1970-t. och i början av 1980-t. upp gruvstaden Kostamus ett stycke ö. om den finländska gränsen, vilket hade stor betydelse för sysselsättningen i ö. och n. Finland under denna tid. Därtill har den finländska industrin importerat bl.a. timmer och malm från Ö.
Den finska teatern i Petrozavodsk, gr. 1932, som är den enda professionella finskspråkiga teatern utanför Finlands gränser, gästspelade efter andra världskriget ofta i Finland och mottog svarsbesök av finska teatergrupper. Ö. öppnades 1963 för finländsk turism. Efter Sovjetunionens sönderfall, 2004, reste en organisation som representerade de kvarvarande ca 8 000 civila lägerfångarna krav på ersättning av Finland, men dessa tillbakavisades av republikens president med hänvisning till att Finland erlagt krigsskadestånd och inget stadgats om kompensation till civilpersoner i Parisfreden av 1947. (Th. Homén, Ö. och Kola lappmark, 1920, eng. övers. East Carelia and Kola Lapmark, 1921; L. Sparre, Bland Kalevalafolkets ättlingar, 1930; Neuvosto-Karjalan vaiheista, red. E. Haapalainen, 1933; Itä-Karjala, 1934; Karjalan historiaa, 1938; C.A.J. Gadolin, Ostkarelen - det finska gränslandet, 1941; Kampen om Ö., 1941; V. Salminen, Viena-Aunus: Itä-Karjala sanoin ja kuvin, 1941; I. Leiviskä/E. Kärki, Itä-Karjala, maa ja kansa, 1942; S. Pälsi, Voittajien jäljissä, 1942; V. Merikoski, Itä-Karjalan sotilashallinto 1941-44, 1944; T. Kaukoranta, Itä-Karjalan vapaudentie, 1944; E. Kuussaari, Vapaustaistelujen teillä, 1957; A. Lehmus, Suomalaiset kommunistit Itä-Karjalassa, 1958; P. Virtaranta, Vienan kansa muistelee, 1958, Polku sammui, 1972, Vienan kyliä kiertämässä, 1978, Kulttuurikuvia Karjalasta, 1990; M. Jääskeläinen, Itä-Karjalan kysymys, 1961, 2:a uppl. 2003; S. Churchill, The East Carelian autonomy question in Finnish-Soviet relations, 1967, förk. fi. utgåva Itä-Karjalan kohtalo 1917-22, 1970; S. Simonen, Vako Oy: kaupallista toimintaa Itä-Karjalassa 1941-1944, 1971; A. Laine, Suur-Suomen kahdet kasvot, 1982, Tiedemiesten Suur-Suomi - Itä-Karjalan tutkimus jatkosodan vuosina, 1993; R. Kero, Neuvosto-Karjalaa rakentamassa, 1983; J. Vahtola, "Suomi suureksi - Viena vapaaksi": valkoisen Suomen pyrkimykset Itä-Karjalan valtaamiseksi vuonna 1918, 1988; H. Seppälä, Suomi miehittäjänä 1941-1944, 1989; J. Kulomaa, Äänislinna: Petroskoin suomalaismiehityksen vuodet 1941-1944, 1989; Russian Karelia: in search of a new role, red. H. Eskelinen m.fl., 1994; Valkoiset sivut, eli, Suomalainen oppikoulu Itä-Karjalassa: Äänislinnan Yhteislyseo 1942-44, red. M. Hölsä, 1997; G. Rosén, Suomalaisina Itä-Karjalassa: sotilashallinnon ja Suomen Punaisen Ristin yhteistoiminta 1941-1944, 1998; L. Tuuteri, Tuhat päivää Itä-Karjalassa: Itä-Karjalan siviiliväestön terveyden- ja sairaanhoito suomalaismiehityksen aikana 1941-1944, 1998; M. Kangaspuro, Neuvosto-Karjalan taistelu itsehallinnosta: nationalismi ja suomalaiset punaiset Neuvostoliiton vallankäytössä vuosina 1920-1939, 2000; M. Hölsä, Itäkarjalaisopettajia Suomessa jatkosodan aikana, 2000, Suomalainen kansakoulu Itä-Karjalassa 1941-1944, On uuden huomenen saava: suomalainen kansakoulu Itä-Karjalan sotilashallinnon kasvatustavotteiden toteuttajana miehitysajan aunukselaiskylässa 1941-1944, 2006; J. Kronlund, Militärförvaltningen över Ö., Finland i krig 2, 2000; J. Kilin, Suurvallan rajamaa: Neuvosto-Karjala Neuvostovaltion politiikassa 1920-1941, 2001; V. Erkkilä, Uskottiin aina parempaan, 2001; A. Laine/M. Ylikangas, Rise and fall of Soviet Carelia, 2002; A. Rautala, Itä-Karjalan valtaus 1941, 2002; A. Roselius, Heimoaatteen nuoret uhrit: suomalaisten sotilasretkikuntien henkilötappiot Itä-Karjalassa ja Petsamossa 1918-22, 2002; M-L. Mikkola, Menetetty lapsuus: suomalaismiehittäjien vankeudessa 1941-1944, 2004; P. Nevalainen, Karjalan kansaa valistamassa: Itä-Karjalan pakolaiset opintiellä Suomessa, 2006; O. Hyytiä, "Helmi Suomen maakuntien joukossa". Suomalainen Itä-Karjala 1941-1944, 2008)
Östkarelen. Byarna på landsbygden andas fortfarande lugn och harmoni, som på denna bild från 2003. Historien i detta gränslandskap har dock inte varit lika idyllisk. Foto: Lehtikuva Oy, M. Lehtipuu.
Stationsbyggnaden i Petrozavodsk, som efter de finländska truppernas inmarsch hösten 1941 döptes om till Äänislinna. Hundratusentals soldater passerade stationen under sina permissionsresor till och från Finland. Foto: Försvarsmaktens bildcentral.