bondeseglation, den handel och sjöfart, som skärgårds- och kustbönder förr bedrev på egna farkoster med sina egna produkter. Då de inhemska städerna var ytterst få, föredrog bönderna mången gång att marknadsföra sina varor direkt. Städerna i Finland, av vilka Åbo och Viborg var de viktigaste, förmådde inte avstyra b. ens ifråga om sitt eget uppland.
Tidvis intensiva förbindelser med Estland över Finska viken har belagts genom fornfynd från de första århundradena e.Kr. Under medeltiden företog bönder från såväl nyländska som karelska kustsocknar färder även till Riga och Danzig, mera sällan till Stockholm. I v. Finland var b. däremot mera inriktad på denna stad, men Reval var också här ett av målen. Stockholm och Mälarstäderna utgjorde de främsta destinationsorterna för de seglande österbottningarna.
B. inom riket frigavs i samband med att det bottniska handelstvånget upphävdes i mitten av 1760-t. Den fortsatte i oförminskad utsträckning sedan Finland förenats med Ryssland. Seglationen på Stockholm legaliserades 1838, seglationen på övriga Östersjöhamnar redan 1835. Den var koncentrerad till Åland och s.v. Finland (Vårdö, Kimitoön, Västnyland) samt till Björkö i Viborgska viken. B., som i många fall motiverades av rena nödtvånget för livsuppehället, avstannade småningom, sedan ångkraften hade tagits i bruk. Ur b. utvecklade sig efter 1800- talets mitt en långväga seglation, som blomstrade under några decennier (segelsjöfart). (G. Kerkkonen, Bondesegel på Finska viken, 1959, Borgare och bondeseglare, 1977; Y. Kaukiainen, Suomen talonpoikaispurjehdus 1800-luvun alkupuoliskolla, 1970; A. Gustafsson, Åboländsk bygdesjöfart under segel, 5 dlr, 1970-77; D. Papp, Åländsk allmogeseglation, 1971; J-E. Börman, Åboländsk bygdeseglation 1850- 1920, 1979, Under västnyländska segel 1840-1898, 1980; T. Kilpi, Historian kuteita: eteläisen Vakka-Suomen talonpoikaispurjehduksen vaiheita, 1987; J. Korjus, Vehkalahden talonpoikaispurjehdus, 1990; J. Hackman, Bygdesjöfart i Nagu under 1800-t., 1996; B. Gustafsson, I kajutlampans sken, 2002)
Tidvis intensiva förbindelser med Estland över Finska viken har belagts genom fornfynd från de första århundradena e.Kr. Under medeltiden företog bönder från såväl nyländska som karelska kustsocknar färder även till Riga och Danzig, mera sällan till Stockholm. I v. Finland var b. däremot mera inriktad på denna stad, men Reval var också här ett av målen. Stockholm och Mälarstäderna utgjorde de främsta destinationsorterna för de seglande österbottningarna.
B. inom riket frigavs i samband med att det bottniska handelstvånget upphävdes i mitten av 1760-t. Den fortsatte i oförminskad utsträckning sedan Finland förenats med Ryssland. Seglationen på Stockholm legaliserades 1838, seglationen på övriga Östersjöhamnar redan 1835. Den var koncentrerad till Åland och s.v. Finland (Vårdö, Kimitoön, Västnyland) samt till Björkö i Viborgska viken. B., som i många fall motiverades av rena nödtvånget för livsuppehället, avstannade småningom, sedan ångkraften hade tagits i bruk. Ur b. utvecklade sig efter 1800- talets mitt en långväga seglation, som blomstrade under några decennier (segelsjöfart). (G. Kerkkonen, Bondesegel på Finska viken, 1959, Borgare och bondeseglare, 1977; Y. Kaukiainen, Suomen talonpoikaispurjehdus 1800-luvun alkupuoliskolla, 1970; A. Gustafsson, Åboländsk bygdesjöfart under segel, 5 dlr, 1970-77; D. Papp, Åländsk allmogeseglation, 1971; J-E. Börman, Åboländsk bygdeseglation 1850- 1920, 1979, Under västnyländska segel 1840-1898, 1980; T. Kilpi, Historian kuteita: eteläisen Vakka-Suomen talonpoikaispurjehduksen vaiheita, 1987; J. Korjus, Vehkalahden talonpoikaispurjehdus, 1990; J. Hackman, Bygdesjöfart i Nagu under 1800-t., 1996; B. Gustafsson, I kajutlampans sken, 2002)
bondeseglation. Skonare i vedlast. Under gångna sekler fanns det i städerna ett ofantligt behov av ved för uppvärmning. Foto: Åbo Akademis bildsamlingar.