segelsjöfart. Segelfartyg från Finland uppträder tidigast i de historiska urkunderna på 1300-t., då skepp från Åbo uppges ha besökt Danzig och Lybeck. 1551 passerade ett finländskt handelsfartyg de danska sunden på resa från Åbo till Flandern, och 1723 omtalas en Åbofregatt på 250 läster, "Södra Finlands Wapen", och dess färd till Spanien. Samma hemhamn hade fregatten "Mars" (dräktighet 233 läster), som 1782 korsade Atlanten. Fregatten "Concordia" av Jakobstad seglade 1782-85 som första finländska fartyg till Ostindien (Java). Den första finländska världsomseglingen gjordes i mitten på 1800-t. (Malm, Peter) av ett fartyg från Jakobstad. S:s uppsving, som började i stapelstäderna under senare hälften av 1700-t. (sjöfart), fortsatte under 1800-t., allteftersom de merkantilistiska skrankor som kringgärdat allmogesjöfarten föll (bondeseglation).
I förening med tillkomsten av nya företagsformer (rederier) ledde detta till att s. på många håll, särskilt i s.v. Finland, för en kort tid under 1800-talets sista årtionden blev en ytterst viktig näring i kustbygderna. Djupsjöfarten behärskades dock fortfarande av städerna, bland vilka de viktigaste var Lovisa, Kristinestad, Raumo, Nystad, Brahestad, Björneborg och Uleåborg. På Åland utvecklades s. till en storredarrörelse och levde kvar långt in på 1900-t. under ledning av män som Robert Mattsson och Gustaf ÿErikson, den sistnämnde på sin tid innehavare av världens största segelflotta. Sjöfartsregistret upptog ännu 1972 tre segelfartyg med hjälpmaskin (totalt 499 brt); det sista av dessa avfördes ur registret 1974. Se även shanties. (E. Hornborg, Under segel till antipoderna, 1915, S:s historia, 1923, utökad uppl. 1948, 1965; W.A.L. Derby, The tall ships pass, 1937, ny uppl. 1970; L. Grönstrand, Finländska seglare I-IV, 1938-47, Gångna tiders skepp, 1965; G. Kåhre, Den åländska segelsjöfartens historia, 1940, ny uppl. 1988; E. Newby, Sista seglatsen, 1956, 1989, 3:e uppl. 2001; A.J. Alanen, Der Aussenhandel und die Schiffahrt Finnlands im 18. Jahrhundert, 1957; O. Granö, Die finnische Segelschiffahrt, 1957; E. Newby/E. Koivistoinen, Purjeet pullistuvat, 1970; Finlands djupvattenseglare, 1979; Purjeiden aika-Seglens tidevarv, 1984; J-E. Börman, Slutseglat: den finländska segelsjöfartens villkor 1920-1950, 1987; Y. Kaukiainen, Sailing into twilight: Finnish shipping in an age of transport revolution 1860-1914, 1991; Navis Fennica Suomen merenkulun historia 1, Puuruuhista syvänmeren purjelaivoihin, red. E. Riimala, 1993; M. Rosenström, Fartyget, himlen och havet, 1996; J. Ojala, Tehokasta liiketoimintaa Pohjanmaan pikkukaupungeissa: purjemerenkulun kannattavuus ja tuottavuus 1700-1800-luvulla, 1999; Kristinestads sjöfart efter 1809, 1999; W. Söderlund, Sjöfart och skeppsbyggeri i Kimito, Wästanfjärd, Dragsfjärd och Hitis under hundra år, 2000; C. Norrvik, Stad under segel, 1999; H. Piispa, Meri on meidän peltomme, Lavansaari ja sen merenkulku talonpoikaispurjehduksen kukoistuskaudella, 2003; K. Warjus, Salt, trä och järn: utrikes sjöfart på Degerby-Lovisa 1745-1807, 2004)
I förening med tillkomsten av nya företagsformer (rederier) ledde detta till att s. på många håll, särskilt i s.v. Finland, för en kort tid under 1800-talets sista årtionden blev en ytterst viktig näring i kustbygderna. Djupsjöfarten behärskades dock fortfarande av städerna, bland vilka de viktigaste var Lovisa, Kristinestad, Raumo, Nystad, Brahestad, Björneborg och Uleåborg. På Åland utvecklades s. till en storredarrörelse och levde kvar långt in på 1900-t. under ledning av män som Robert Mattsson och Gustaf ÿErikson, den sistnämnde på sin tid innehavare av världens största segelflotta. Sjöfartsregistret upptog ännu 1972 tre segelfartyg med hjälpmaskin (totalt 499 brt); det sista av dessa avfördes ur registret 1974. Se även shanties. (E. Hornborg, Under segel till antipoderna, 1915, S:s historia, 1923, utökad uppl. 1948, 1965; W.A.L. Derby, The tall ships pass, 1937, ny uppl. 1970; L. Grönstrand, Finländska seglare I-IV, 1938-47, Gångna tiders skepp, 1965; G. Kåhre, Den åländska segelsjöfartens historia, 1940, ny uppl. 1988; E. Newby, Sista seglatsen, 1956, 1989, 3:e uppl. 2001; A.J. Alanen, Der Aussenhandel und die Schiffahrt Finnlands im 18. Jahrhundert, 1957; O. Granö, Die finnische Segelschiffahrt, 1957; E. Newby/E. Koivistoinen, Purjeet pullistuvat, 1970; Finlands djupvattenseglare, 1979; Purjeiden aika-Seglens tidevarv, 1984; J-E. Börman, Slutseglat: den finländska segelsjöfartens villkor 1920-1950, 1987; Y. Kaukiainen, Sailing into twilight: Finnish shipping in an age of transport revolution 1860-1914, 1991; Navis Fennica Suomen merenkulun historia 1, Puuruuhista syvänmeren purjelaivoihin, red. E. Riimala, 1993; M. Rosenström, Fartyget, himlen och havet, 1996; J. Ojala, Tehokasta liiketoimintaa Pohjanmaan pikkukaupungeissa: purjemerenkulun kannattavuus ja tuottavuus 1700-1800-luvulla, 1999; Kristinestads sjöfart efter 1809, 1999; W. Söderlund, Sjöfart och skeppsbyggeri i Kimito, Wästanfjärd, Dragsfjärd och Hitis under hundra år, 2000; C. Norrvik, Stad under segel, 1999; H. Piispa, Meri on meidän peltomme, Lavansaari ja sen merenkulku talonpoikaispurjehduksen kukoistuskaudella, 2003; K. Warjus, Salt, trä och järn: utrikes sjöfart på Degerby-Lovisa 1745-1807, 2004)
segelsjöfart. Barken Ilos var i åländsk ägo 1885-1910. Odaterad tavla av T.G. Purvis tillhörande Sjömanshemsföreningen i Mariehamn på Ålands sjöfartsmuseum. Foto: Ålands sjöfartsmuseum.