Cronstedt, Carl Olof d.ä. (f. 3/10 1756 Helsinge, d. där 7/4 1820), militär, viceamiral (1801). Cronstedt tjänstgjorde 1776-79 i engelska flottan i kriget mot Förenta staterna. Under Gustav III:s ryska krig (1788-90) hade han som flaggkapten i slaget vid Svensksund i juli 1790 en viss andel i den viktiga segern. Cronstedt hade sedan under Gustav III:s tid en inflytelserik ställning som sjöminister (statssekreterare), vilken han förlorade efter kungens död men återvann som generaladjutant efter Gustav IV Adolfs trontillträde. Han erhöll 1801 oförmodat order att överta befälet på Sveaborg, något som han endast motvilligt accepterade; orsaken till denna utnämning torde ha varit intriger inom den högsta marinledningen.
Cronstedt var en skicklig administratör och fackman, men uppenbarligen inte vuxen sin uppgift som kommendant i krig på Sveaborg. Sedan budskapet om att ryssarna stod i beråd att överskrida gränsen kommit vid månadsskiftet januari-februari 1808, satte han snabbt fästningen i försvarstillstånd, men tvivlade tydligen från början på möjligheterna att försvara den. Cronstedt avslog de första kapitulationsförslagen, men efter några dagars resultatlöst ryskt bombardemang ingick han 6/4 en konvention, enligt vilken Sveaborg skulle uppges om hjälp inte hade anlänt före 3/5, vilket med hänsyn till isförhållandena var praktiskt taget omöjligt. Då ingen undsättning kom, kapitulerade Cronstedt på utsatt tid för en numerärt underlägsen fiende. Även den i fästningen liggande skärgårdsflottan, som han hade order att bränna i sådant fall som detta, föll i ryssarnas händer. Som skäl för sitt handlande angav Cronstedt att garnisonen var för svag, förråden, särskilt krutförrådet, otillräckliga och trupperna oövade. Krutbristen var obestridligen stor, det fanns endast ca tio procent av minimibehovet.
Någon slutgiltig förklaring på Cronstedts beteende kommer troligen aldrig att kunna ges, men det är uppenbart att officerskåren på Sveaborg hade gripits av defaitism och att särskilt kommendanten såg situationen i svart. Cronstedt kan dessutom ha påverkats av krafter, som önskade Finlands övergång till Ryssland; hans nära släktskap och förbindelser med Anjalamännen gjorde honom kanske benägen att anse Finlands försvar utsiktslöst. Hans andel i att Sverige förlorade kriget var i varje fall betydande.
Cronstedt, som genast blev avskedad och sedan dömd till döden, stannade i Finland, där han levde sina sista år i isolering på Hertonäs gård. Han fick en hård dom av eftervärlden, vars syn på honom i hög grad har präglats av Runebergs starkt negativa bild i Fänrik Ståls sägner. Nyare forskning har pekat på att Cronstedt genom kapitulationen eventuellt kan ha önskat undvika den mänskliga tragedi i form av militära och civila förluster som en rysk stormning av fästningen hade inneburit. (G. Cronstedt, Amiral Carl Olof Cronstedt och Sveaborgs fall, 1914; W. Odelberg, Carl Olof Cronstedt, 1954, Sveaborgs gåta, 1958; C. Bäcksbacka, Viceamiral Carl Olof Cronstedts hem, 1995)
Cronstedt var en skicklig administratör och fackman, men uppenbarligen inte vuxen sin uppgift som kommendant i krig på Sveaborg. Sedan budskapet om att ryssarna stod i beråd att överskrida gränsen kommit vid månadsskiftet januari-februari 1808, satte han snabbt fästningen i försvarstillstånd, men tvivlade tydligen från början på möjligheterna att försvara den. Cronstedt avslog de första kapitulationsförslagen, men efter några dagars resultatlöst ryskt bombardemang ingick han 6/4 en konvention, enligt vilken Sveaborg skulle uppges om hjälp inte hade anlänt före 3/5, vilket med hänsyn till isförhållandena var praktiskt taget omöjligt. Då ingen undsättning kom, kapitulerade Cronstedt på utsatt tid för en numerärt underlägsen fiende. Även den i fästningen liggande skärgårdsflottan, som han hade order att bränna i sådant fall som detta, föll i ryssarnas händer. Som skäl för sitt handlande angav Cronstedt att garnisonen var för svag, förråden, särskilt krutförrådet, otillräckliga och trupperna oövade. Krutbristen var obestridligen stor, det fanns endast ca tio procent av minimibehovet.
Någon slutgiltig förklaring på Cronstedts beteende kommer troligen aldrig att kunna ges, men det är uppenbart att officerskåren på Sveaborg hade gripits av defaitism och att särskilt kommendanten såg situationen i svart. Cronstedt kan dessutom ha påverkats av krafter, som önskade Finlands övergång till Ryssland; hans nära släktskap och förbindelser med Anjalamännen gjorde honom kanske benägen att anse Finlands försvar utsiktslöst. Hans andel i att Sverige förlorade kriget var i varje fall betydande.
Cronstedt, som genast blev avskedad och sedan dömd till döden, stannade i Finland, där han levde sina sista år i isolering på Hertonäs gård. Han fick en hård dom av eftervärlden, vars syn på honom i hög grad har präglats av Runebergs starkt negativa bild i Fänrik Ståls sägner. Nyare forskning har pekat på att Cronstedt genom kapitulationen eventuellt kan ha önskat undvika den mänskliga tragedi i form av militära och civila förluster som en rysk stormning av fästningen hade inneburit. (G. Cronstedt, Amiral Carl Olof Cronstedt och Sveaborgs fall, 1914; W. Odelberg, Carl Olof Cronstedt, 1954, Sveaborgs gåta, 1958; C. Bäcksbacka, Viceamiral Carl Olof Cronstedts hem, 1995)
Cronstedt, Carl Olof. Han var en skicklig sjöofficer och administratör men synbarligen inte vuxen uppgiften som kommendant på Sveaborg. Miniatyr av J.A. Gillberg. Foto: Museiverket.