Hertonäs, fi. Herttoniemi, distrikt i s.ö. stordistriktet i Helsingfors, 26 042 inv. (2008), upptar en halvö belägen mellan Gammelstadsfjärden och Botbyviken. Hertonäs är byggt på mark som tidigare tillhört Hertonäs gård, en egendom som bildades kring sekelskiftet 1700 genom sammanslagning av hemmanen i Hertonäs by. Flertalet hemman i denna by hade sedan medeltiden ägts av släkten Jägerhorn. Godset innehades från början av 1700-talet till 1746 av släkten Wetter och tillhörde därefter bl.a. släkterna Ehrensvärd (1752-61), Cronstedt (1793-99 o. 1814-38) och Bergbom (1859-1916), varefter egendomen i likhet med flera andra herrgårdar i närheten av huvudstaden ombildades till aktiebolag (Hertonäs Gods Ab 1916). Gården inköptes därefter av Helsingfors stad med undantag av huvudbyggnaden som jämte gårdstomt och park, ett område på 15 ha, testamentariskt donerades till föreningen Svenska Odlingens Vänner i Helsinge. Denna organisation upprätthåller ett herrgårdsmuseum (1923-58 även Topeliusmuseum) i huvudbyggnaden (P. Granstedt 1815), som ersatte Båtsviks säteris gamla huvudbyggnad nere vid stranden mot Degerölandet. Det nya corps de logiet byggdes delvis på brännhuset till en porslinsfabrik, anlagd på 1760-talet, f.ö. den första i landet. I den romantiserade parken som hör till de värdefullaste i landet finns två av C.L. Engel (1820) ritade lusthus. Därtill finns där ett allmogemuseum.
Hertonäs utgjorde 1917-40 s.k. samhälle med sammanträngd befolkning inom Helsinge kommun, inkorporerades 1946 med huvudstaden och fick under de följande decennierna en förortsbebyggelse dominerad av flervåningshus. Hertonäs industriområde, med bl.a. metall- och livsmedelsindustri, förenades med stambanan genom en bibana som dragits från Åggelby till Hertonäs oljehamn (invigd 1938). Oljehamnen och järnvägen avlägsnades på 1990-talet, och i stället byggdes fr.o.m 1993 bostadsområdet Hertonäs strand (fi. Herttoniemenranta, 8 287 inv. 2008), som har innerstadsprägel. Bebyggelsen har medfört att de äldre industriområdena successivt ändrat karaktär och blivit kontorsområden med betydande inslag av kommersiell service. Till Hertonäs distrikt hör även delområdet Tammelund. (J.G. Bergbom, H., 1910; Herrgårdar i Finland I, 1928; G. Nikander/E. Jutikkala, Säterier och storgårdar i Finland I, 1939; R. Ahlbäck, Gods och herresäten i Finland, 1946; H. Hilden, Strövtåg i Helsingforstrakten, 1927; L. Putkonen, Herttoniemen rakennettu ymäristö, 1994,)
Hertonäs utgjorde 1917-40 s.k. samhälle med sammanträngd befolkning inom Helsinge kommun, inkorporerades 1946 med huvudstaden och fick under de följande decennierna en förortsbebyggelse dominerad av flervåningshus. Hertonäs industriområde, med bl.a. metall- och livsmedelsindustri, förenades med stambanan genom en bibana som dragits från Åggelby till Hertonäs oljehamn (invigd 1938). Oljehamnen och järnvägen avlägsnades på 1990-talet, och i stället byggdes fr.o.m 1993 bostadsområdet Hertonäs strand (fi. Herttoniemenranta, 8 287 inv. 2008), som har innerstadsprägel. Bebyggelsen har medfört att de äldre industriområdena successivt ändrat karaktär och blivit kontorsområden med betydande inslag av kommersiell service. Till Hertonäs distrikt hör även delområdet Tammelund. (J.G. Bergbom, H., 1910; Herrgårdar i Finland I, 1928; G. Nikander/E. Jutikkala, Säterier och storgårdar i Finland I, 1939; R. Ahlbäck, Gods och herresäten i Finland, 1946; H. Hilden, Strövtåg i Helsingforstrakten, 1927; L. Putkonen, Herttoniemen rakennettu ymäristö, 1994,)
Hertonäs. Den finska filmindustrin märkte tidigt att den vackra miljön vid H. gård var idealisk för filminspelningar. Åtminstone två filmklassiker, Gamla baron på Rautakylä (1923) och Förbjudna stunder (1943), har spelats in där. Foto: Schildts bildarkiv, T. Johansson.