Sveaborg

Sveaborg, fi. Suomenlinna (fram till 1918 Viapori), sjöfästning byggd på sex öar ("Vargskärsholmarna") vid stora inloppet till Hfrs, ingår som ett delområde i distriktet Ulrikasborg; 798 inv. (2008). Färjförbindelse med Södra hamnen.

S. (namnet från 1750) började anläggas 1748 enligt en av Augustin Ehrensvärd utarbetad plan och under hans ledning; också efter Ehrensvärds död 1772 fortsatte arbetena, i vilka tidvis nästan hela Finlands indelta armé och trupper från Sverige deltog. Byggandet av S. var, trots att man snart frångick de ursprungliga målsättningarna för projektets omfattning, det största företaget kronan tog itu med i svenska riket och innebar för den lilla staden Hfrs ett ekonomiskt uppsving. Projektet bekostades delvis med franska subsidier. Vid krigsutbrottet 1788 var fästningen till sina viktigaste delar färdig. Anläggningarna på Vargö och Stora Östersvartö (m. bl.a. verken Ehrensvärd och Hessenstein) bildade huvudfästningen, som skyddades av detacherade verk på Vargskär (Gustavssvärd, med den ståtliga Kungsporten), Västersvartö, Lilla Östersvartö och Långören. Den stora garnisonen på S. satte på 1700-t. sin prägel på livet i Hfrs, vars folkmängd länge var betydligt mindre än S:s. Sitt elddop fick S. under 1808-09 års krig (finska kriget), vars utgång fästningens kapitulation i maj 1808 (C.O. Cronstedt) i hög grad påverkade.

Detta "Nordens Gibraltar" togs därefter i besittning av ryssarna, men fick delvis förfalla. Fästningen befann sig därför inte i försvarsdugligt skick, då den 9-11/8 1855 under Krimkriget utsattes för beskjutning av en brittisk-fransk eskader på 77 fartyg och led svåra skador, särskilt på Gustavssvärd och Vargö. Efter kriget iståndsattes S., befästningsverken moderniserades och nya kaserner, bostadsbyggnader och magasin uppfördes, vilket även innebar en viss omvandling av dess yttre gestalt. En revolt bland manskapet vid fästningsartilleriet som förlagts till S. slogs brutalt ned sommaren 1906 (Sveaborgsrevolten). En krigisk funktion hade fästningen ännu under första världskriget, då den ingick i den storstilade Peter den stores fästning.

Det självständiga Finlands flagga hissades första gången på Gustavssvärd 12/5 1918. Vid denna tid vidtog emellertid det dystraste kapitlet i fästningens historia; fästningen tjänade sommaren 1918 som fångläger för röda fångar (sammanl. drygt 11 000), bland vilka dödligheten som en följd av svält och sjukdomar var stor. Ett miljökonstverk (M. Kanervo) till minne av de avlidna i fånglägret invigdes 2004. En laboratorieolycka utlöste 9/7 1937 en serie explosioner i ammunitionslagren på Skanslandet, varvid tolv personer omkom och sexton byggnader jämnades med marken. S. har efter 1918 varit förläggningsplats bl.a. för ett kustartilleriregemente (flyttat till Sandhamn, kasernerna har byggts om till bostäder), en luftvärnssektion och en ubåtsflottilj. Kvar på S. är numera endast Sjökrigsskolan. Den militära förvaltningen av öarna upphörde 1973, då en av statsrådet tillsatt förvaltningsnämnd inledde sin verksamhet. Skeppsbyggnadsverksamheten på S. har anor från 1740-t. (arméns flotta). Den återupplivades på 1930-t. och utvidgades betydligt 1946 i samband med krigsskadeståndsleveranserna till Sovjetunionen, men upphörde 1972, då det sista fartyget sjösattes på Valmets varv. Dockorna används sedan dess endast för fartygsreparationer.

Bland byggnader märks den tidigare ortodoxa kyrkan från början av 1850-t., ursprungligen avsedd för den ryska garnisonen. Den byggdes senare om till luthersk kyrka (E. Sjöström, 1928); samtidigt inrättades i tornet en fyr, som tjänar både sjöfarten och flygtrafiken.

På Vargön anlades sannolikt i slutet av 1770-t. en park i engelsk stil, den Piperska parken. På denna ö ligger även kommendantshuset, som inrättats till ett museum över Augustin Ehrensvärd (Ehrensvärdsamfundet), och Ehrensvärds grav med en gravvård av J.T. Sergel m.fl. från 1807. Bland övriga sevärdheter märks Kustartillerimuseet (invigt 1948) och museiubåten Vesikko, den sista bevarade enheten ur Finlands ubåtsflotta. På S. inleddes i mitten av 1970-t. omfattande restaureringsarbeten, som fortfarande pågår. Där invigdes 1978 ett nordiskt konstcentrum med konstnärsbostäder, ateljé- och utställningsutrymmen. Verksamheten sköttes 1997-2006 av Nordiska institutet för samtidskonst (NIFCA) och därefter påbörjade Kulturkontakt Nord sin verksamhet i samma utrymmen. S. upptogs 1991 på UNESCOs lista över världsarv. (A.W. Rancken, S., dess tillkomst och öden, 1933; M. Hirn, S. genom två sekler, 1948, Från Bomarsund till S.: kriget 1854-1855, 1956, faksimiluppl. 2004; Suomenlinna 1748-1948, red. N. Sario/A. Valpasvuo, 1948; W. Odelberg, S:s gåta, 1958; O. af Hällström. Hur S. kom till, 1959, S.: fästningens byggnadshistoria, 1986; Viapori-Suomenlinna, red. S. Salokangas, 1969; Suomenlinna: Rakennushistoriallinen katsaus, red. O. af Hällström/I. Pajamies, 1970; A. Tiitta, Suomenlinnan sotavankileiri 1918 -19, 1983; Suomenlinnan rakennusten historia, red. P. Kärki m.fl., 1997; O. Enqvist/M. Härö, Varuskunnasta maailmanperinnöksi, 1998; C.J. Gardberg/K. Palsila, S., 1998; S.: samtiden och eftervärlden, red. M. af Hällström/M. Sarantola-Weiss, 1998; G.M. Tjapugin, Die Einwohner und die verschiedenen Glaubensgemeinschaften in der Festung Sveaborg 1808-1918, 1999, Die Kirchen und Gemeinden in der Festung S. 1808-1918, 2000; T. Herranen, Suomenlinnan lauttaliikenteen historia, 2000; M. Manninen, Viapori: merilinnoitus ensimmäisessä maailmansodassa 1914-1918, 2000; L. Eerikäinen m.fl., Viaporista Suomenlinnaksi, 2006)