Donner, Jörn Johan (f. 5/2 1933 Hfrs), författare, filmregissör och politiker, fil.mag. 1959, son till Kai D. I mycket unga år etablerade sig D. inom det finlandssvenska kulturlivet med tidskriften Arena, där han var huvudredaktör 1951-54. Opposition mot alla rådande samhällsbevarande värderingar utmärkte den unge D., själv uppvuxen i högborgerligheten. Ett växelbruk mellan journalistik och författarskap blev hans signum redan i tjugoårsåldern med Folktidningen Ny Tids chefredaktör Atos Wirtanen som förebild. Samtidigt vände han sig mot en större värld och längre vistelser i Tyskland resulterade i hans första litterära framgång, Rapport från Berlin (1958). Den skulle följas av en rad alster i samma genre: Nya boken om vårt land (1967), Världsboken (1968), Sverigeboken (1973). I slutet av 50-talet flyttade D. till Sverige, var verksam som filmkritiker i Dagens Nyheter 1960-63 och VD för Svenska filminstitutet 1978-82. Hans intresse för filmen - där Ingmar Bergman var hans mentor - gjorde honom också till regissör, med växlande framgång. Bland hans filmer har Svart på vitt (1967) och Män kan inte våldtas (1978) rönt den största uppskattningen. Samarbetet med Ingmar Bergman gjorde att D. som producent kunde ta emot en Oscar för Fanny och Alexander (1983). Viktig var hans insats som inspiratör och finansiär för unga filmare både i Sverige och Finland.
D. har en omfattande skönlitterär produktion som emellanåt kritiserats för sin brist på psykologisk gestaltning. Det har sagts att han är mera av reporter än gestaltare. Tungt väger ändå hans långa svit av romaner om en finlandssvensk industrisläkt och dess öden i 1900-talets Finland. Serien omfattar fjorton delar, inleddes med Jag, Erik Anders (1955) och avslutades med Hjärtat är en svekfull vän (2001). Till eposets höjdpunkter hör Angelas krig (1975) och Gabriels dag (1982). Ingen i finlandssvensk litteratur har så inträngande som D. beskrivit företagsvärldens inre dynamik, där troheten till släktideal konfronterats med en tomhet på det personliga planet. En av svitens starkaste böcker, Far och son (1984), belönades med Finlandiapriset i litteratur. En av sina förebilder, Elmer Diktonius, har D. ägnat ivrigt studium, bl.a. i utgåvor 1995 av Diktonius brev både på svenska och finska och det personligt färgade porträttet Diktonius, Ett liv (2007).
Politikern D. framträdde på 1960-t. som representant för folkdemokraterna i Hfrs stadsfullmäktige. Åren 1987-95 innehade han ett av Svenska folkpartiets mandat i riksdagen, för att så hoppa över till socialdemokraterna, som han företrädde i EU-parlamentet 1996-99 efter ett mellanspel som Finlands generalkonsul i Los Angeles 1995-96. Inom lokalpolitiken i Ekenäs - som blev hans hemkommun på 1990-t. - engagerade han sig utanför partigränserna och invaldes i stadsfullmäktige som representant för grupperingen Vårt Ekenäs. Utmärkande för D. är de ständiga uppbrotten från trygga positioner, ett ifrågasättande som finns inbyggt i hans personlighet. Hans virtuosa sätt att svinga sig från ämne till ämne avspeglas i den långa sviten av kolumner i Hufvudstadsbladet 1980-99. Kontroversen är D:s livsluft, i finländsk samhälls- och kulturdebatt har hans insats få motsvarigheter. (E. Saarinen, J. D., 1987) (Gustaf Widén)
D. har en omfattande skönlitterär produktion som emellanåt kritiserats för sin brist på psykologisk gestaltning. Det har sagts att han är mera av reporter än gestaltare. Tungt väger ändå hans långa svit av romaner om en finlandssvensk industrisläkt och dess öden i 1900-talets Finland. Serien omfattar fjorton delar, inleddes med Jag, Erik Anders (1955) och avslutades med Hjärtat är en svekfull vän (2001). Till eposets höjdpunkter hör Angelas krig (1975) och Gabriels dag (1982). Ingen i finlandssvensk litteratur har så inträngande som D. beskrivit företagsvärldens inre dynamik, där troheten till släktideal konfronterats med en tomhet på det personliga planet. En av svitens starkaste böcker, Far och son (1984), belönades med Finlandiapriset i litteratur. En av sina förebilder, Elmer Diktonius, har D. ägnat ivrigt studium, bl.a. i utgåvor 1995 av Diktonius brev både på svenska och finska och det personligt färgade porträttet Diktonius, Ett liv (2007).
Politikern D. framträdde på 1960-t. som representant för folkdemokraterna i Hfrs stadsfullmäktige. Åren 1987-95 innehade han ett av Svenska folkpartiets mandat i riksdagen, för att så hoppa över till socialdemokraterna, som han företrädde i EU-parlamentet 1996-99 efter ett mellanspel som Finlands generalkonsul i Los Angeles 1995-96. Inom lokalpolitiken i Ekenäs - som blev hans hemkommun på 1990-t. - engagerade han sig utanför partigränserna och invaldes i stadsfullmäktige som representant för grupperingen Vårt Ekenäs. Utmärkande för D. är de ständiga uppbrotten från trygga positioner, ett ifrågasättande som finns inbyggt i hans personlighet. Hans virtuosa sätt att svinga sig från ämne till ämne avspeglas i den långa sviten av kolumner i Hufvudstadsbladet 1980-99. Kontroversen är D:s livsluft, i finländsk samhälls- och kulturdebatt har hans insats få motsvarigheter. (E. Saarinen, J. D., 1987) (Gustaf Widén)
Donner, Jörn. Bland sina många roller har han vunnit uppskattning främst som essäist och författare. Foto: Privat samling.