Estlander, Carl Gustaf

Estlander, Carl Gustaf (f. 31/1 1834 Lappfjärd, d. 28/8 1910 Hfrs), litteratur- och konsthistoriker (se konsthistoria), fil.dr 1860, far till Bernhard Estlander. Han var en förgrundsgestalt i finländskt kulturliv under senare delen av 1800-t., professor i estetik och modern litteratur i Hfrs 1868-98.

För eftervärlden är Estlander mest känd som den främste företrädaren för den s.k. kultursvenskheten. Medan A.O. Freudenthal i sin nationalitetslära lade tonvikten vid den finlandssvenska folkliga enhet som knöts samman av härstamnings- och (framför allt) språkgemenskap, tog Estlander avstånd från en sådan nationalitetsuppfattning. Det var landet och folket som helhet, den historiska gemenskapen, som i främsta rummet gav innehåll åt begreppet nationell; språkets sammanhållande betydelse, om än viktig, borde inte ensidigt betonas. Sin markerat svensksinnade åskådning byggde Estlander därför på andra argument. Det svenska språkets och den svenska bildningsformens bevarande tedde sig för honom som medlet framom andra att i Finland vidmakthålla den kultur- och rättstradition som utbildats under föreningen med Sverige och som genomsyrat det finländska samhället. Finskans utveckling till ett kulturspråk och uppkomsten av en finskspråkig bildad klass framstod visserligen för Estlander som en nödvändighet - i ungdomen hade han själv hört till de finsksinnade - men denna process borde ske gradvis; i Estlanders (icke förverkligade) skolprogram lades därför tonvikten på finskspråkiga realskolor som en första etapp. Det svenskspråkiga kulturskikt som fanns i det inre av Finland borde få möjlighet att fortleva.

Under 1800-talets sista decennier utövade Estlanders svenskhetssyn ett starkt inflytande på det svensktalande bildade skiktet i Finland. Även sedan den nationalitetslära som är förknippad med Freudenthals och Axel Lilles namn efter det demokratiska genombrottet hade blivit den dominerande åskådningen på finlandssvenskt håll fortlevde "kultursvenska" strömningar under ytan.

Samhällspolitiskt hörde Estlander hemma i en moderatliberal idévärld; han var bl.a. en förespråkare för judarnas emancipation. Som litteraturkritiker och estetiker gjorde han sig dock känd som en motståndare till vissa nyare strömningar inom litteraturen och konsten. I rättskampen kring sekelskiftet företrädde Estlander deciderat de konstitutionella synpunkterna.

Ett språkrör fann Estlander i den av honom grundlagda Finsk Tidskrift. Han var en av initiativtagarna till Konstflitföreningen i Finland och spelade en avgörande roll vid tillkomsten av Ateneum. Han hörde även till stiftarna av Svenska litteratursällskapet i Finland 1885 och kvarstod som dess ordförande till 1897. Utvecklade vidare ett omfattande skriftställarskap; bland arbeten märks De bildande konsternas historia ifrån slutet af förra århundradet intill våra dagar (1867) och Runebergs skaldskap (1902), en sammanfattning av hans vidlyftiga Runebergforskningar. Erhöll 1891 kansliråds och 1898 statsråds titel samt upphöjdes i adligt stånd. Ett pris som bär hans namn utdelas sedan 2000 av Design Forum Finland. (M.G. Schybergson, C.G. E., 1916; Finl. gestalter II, 1962) (Sven Lindman)
EstlanderCarlGustaf.jpg

Estlander, Carl Gustaf. Gjorde en sällsynt mångsidig insats i det finländska samhälls- och kulturlivet. Han framstår i eftervärldens ögon som den främste målsmannen för den s.k. kultursvenskheten. Foto: Åbo Akademis bildsamlingar.
Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: JohanLindberg
ägare: Svenska folkskolans vänner
Ämnesord
litteraturhistoria, konsthistoriker, personer (individer)
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Skapat 11.04.2011 av Johan Lindberg
Uppdaterat 30.05.2016 av Import