Freudenthal, Axel Olof (f. 12/12 1836 Sjundeå, d. 2/6 1911 Hfrs), filolog och politiker, fil.kand. 1859. Freudenthal växte upp i nyländsk herrgårdsmiljö och inskrevs 1854 vid Helsingfors universitet. Nationsinstitutionen hade på högsta befallning några år tidigare förbjudits, men detta hindrade inte studenterna från att bilda "kotterier" eller större sammanslutningar, de illegala "student-afdelningarna". Den ledande riktningen, modeideologin, bland studenterna var en blandning av fennomani och liberalism. Liberalismen var för den av tsarismen undertryckta studentungdomen en självklar lärosats. Motsättningarna kom därför i stället att gälla svenskt och finskt.
På grund av både miljön och sitt tysksvenska ursprung kunde Freudenthal inte sympatisera med tidens fennomanska strävanden. Den nyländska avdelningen diskuterade språkfrågan och fann J.V. Snellmans tes om "en nation, ett språk" (andra sagesmän tillför uttrycket den betydligt äldre A.I. Arwidsson) helt naturlig. I nyländska kretsar härskade trots det starka allmogeinslaget bland nationens medlemmar den fennomanska andan. Avdelningens protokoll, en av den svenska nationalitetsrörelsens dyrgripar, ger besked om stämningen. Vid ett "historiskt" sammanträde 25/4 1858 framkastades frågan: "Är nyländska allmogens assimilation med den finska att förutse och äro vi berättigade att söka befordra densamma?"
Frågan togs ånyo upp den 2 maj och då upplästes Freudenthals märkliga inlägg: "Böra vi önska den Svenska nationalitetens undergång här i landet och dess sammansmältning med den Finska?" Freudenthal protesterade och framkastade att vi "böra motarbeta densamma (d.v.s. sammansmältningen) genom den svenska befolkningens höjande i bildning och genom att lära den inse att den, fastän i politiskt hänseende ett folk med det finska, likväl nationellt vore en gren av den skandinaviska stammen, emellan vilken och den finska den sålunda skulle komma att utgöra en förbindande länk i framtiden, då Finland såsom den fjärde staten anslöte sig till Skandinavien, den enda tänkbara självständiga ställning för Finland."
I dessa ord framförs både svenskhetsrörelsens program och ett nytt geopolitiskt program för Finland. Det sistnämnda hade redan vagt dryftats av 1840-talets studentradikaler, men först i Freudenthals normgivande inlägg i avdelningens organ Nylands Dragon ligger det program skisserat som skulle förverkligas 1917-39.
Originaliteten i Freudenthals "svekomani" erkändes inte t.ex. av L.A. Puntila, som i sin 1944 utgivna avhandling om svenskhetsrörelsen i Finland hänvisar till en rad skandinavistiska chauvinister och "finskätare", s.s. Carl Säve, P.A. Munch och August Sohlman. Härmed bidrog Puntila till att dölja det faktum, att också Finlands självständighet (i någon form) stod den svenska språkrörelsens skapare nära.
Freudenthals skandinaviska och främst svenska kontakter bör inte förringas. Men likaså är det viktigt att känna det nyländska kotteri han tillhörde eller ledde, vännerna A.G. Pfaler, A.F. Lemström, O.R. Strömfors, V.L. Cajander, Selim Lemström, Edv. Tennberg, Abel Landén, J.R. Osberg och R. Salingre (de tre sistnämnda helsingforsare). Kotteriet utgick ur den nyländska och helsingforsiska medelklass som skulle bli kärnan i den svenska nationalitetsrörelsen (bygdesvenskheten). Den hade djupa rötter i nyländsk allmoge eller i borgerlig köpmans- och hantverkarklass. Flera av kotteriets medlemmar kom i framtiden att redigera den s.k. vikingapressen, den svenska nationalitetsrörelsens språkrör.
En annan sak är att den sedermera åter legaliserade nyländska avdelningen, den växande huvudstadens speciella "nation", under 1860- och 70-talets lopp tillfördes ämbetsmannaelement och aristokratiskt blod. Den bas Freudenthal lade hade ideologiskt ursprungligen inte med dessa kretsar att göra (kultursvenskheten, C.G. Estlander). I många år (1868-80) verkade Freudenthal likväl som nyländska avdelningens kurator och sedan en kortare tid som dess inspektor. Inom avdelningen utkristalliserades senare självständighetens idé, då Freudenthal redan dragit sig tillbaka. Den finska historieskrivningen underskattade länge betydelsen av denna kombination av svenskhet, skandinavism och ett fritt Finland, som Freudenthal en gång för över hundrafemtio år sedan klart uttryckt i den lilla småborgerliga studentavdelningens Nylands Dragon. Det profetiska i själva tidskriftens namn blev t.o.m. förborgat för de mindre lyhörda.
Men samtidigt vändes Freudenthals håg i allt högre grad mot filologin. Det vetenskapliga studiet av de svenska dialekterna i Finland inleddes av Freudenthal med avhandlingen Om svenska allmogemålet i Nyland (1870), och 1874 tog han initiativet till Svenska landsmålsföreningen i Finland som samlade material om de svenska dialekterna i Finland och Baltikum. Han gav ut två dialektmonografier, en om Närpesmålet (1878) och en om Vöråmålet (1889), som blev hans sista större vetenskapliga arbete. Det var också Freudenthal som introducerade den vetenskapliga namnforskningen genom en serie uppsatser om svenskbygdernas ortnamn i Bidrag till kännedom af Finlands natur och folk (1867-68). En drivkraft bakom Freudenthals dialekt- och ortnamnsarbete var att få klarhet i den svenska bebyggelsens äldsta historia i Finland: folkmål och ortnamn ger nycklar till den gåtfulla forntiden.
Freudenthal ägnade även språkvården sitt intresse. Redan i en uppsats från 1868 möter farhågor för att svenska språket i Finland börjat vanvårdas, och på hans initiativ började man i landsmålsföreningen 1893-99 teckna upp finlandismer för en ordlista som kom ut 1902. År 1881 gav han ut en Svensk rättstafningslära, som genom att tillämpa det nordiska rättstavningsmötets (Stockholm, 1869) beslut om uttalet som ortografins högsta lag, gav upphov till en livlig diskussion.
Under en studievistelse i Uppsala 1861-62 skrev Freudenthal en avhandling om en isländsk skaldedikt (Vellekla, tryckt 1865), som meriterade honom för den docentur i "fornnordiska språket och antiquiteterna" han 1866 förordnades till vid Helsingfors universitet. År 1878 blev han förste innehavare av den extra ordinarie professur i svenska språket och litteraturen som hade inrättats året innan. När Freudenthal 1904 lämnade denna professur hade han undervisat på universitetet i nästan fyrtio år.
På äldre dagar fick Freudenthals forskarintresse en allt djupare historisk inriktning (Östgötalagen, 1895). Vid sekelskiftet tynade hans vetenskapliga verksamhet och i den aktiva svenskhetspolitik som ledde till svenska partiets definitiva grundande 1896 tog Freudenthal ringa del.
Freudenthal var ingen högt uppsatt storsvensk, ingen bullersam skandinavist, ingen politisk karriärist. Men bättre än många samtida ideologer, statsmän och kulturpolitiker insåg han Finlands ställning som "den fjärde nordiska staten" och det svenska språkets samband med landets presumtiva självständighet. (A. Lille, Den svenska nationalitetens i Finland samlingsrörelse, 1921; A. Mörne, A.O. F. och den finlandssvenska nationalitetstanken, 1927, A.O. F. Liv och gärning, 1936; L.A. Puntila, Ruotsalaisuus Suomessa. Aatesuunnan synty, 1944; Y. Nurmio, Taistelu suomen kielen asemasta 1800-luvun puolivälissä, 1947; G. v.Bonsdorff, Svenska folkpartiet I, 1956; Finländska gestalter 1, 1961; Y. Blomstedt, Suomen itsenäisyys. Aatteita ja hankkeita 1700-luvulta 1900-luvulle. Näkökulmia menneisyyteen, 1967; M. Klinge, Studenter och idéer 2-3, 1971-78; B. Loman, A.O. F. Finlands första professor i svenska språket och litteraturen. Folkmålsstudier 29, 1985, Uppsala tur och retur 1861-1914, Saga och sed 1991) (Sven-Erik Åström/Ann-Marie Ivars)
På grund av både miljön och sitt tysksvenska ursprung kunde Freudenthal inte sympatisera med tidens fennomanska strävanden. Den nyländska avdelningen diskuterade språkfrågan och fann J.V. Snellmans tes om "en nation, ett språk" (andra sagesmän tillför uttrycket den betydligt äldre A.I. Arwidsson) helt naturlig. I nyländska kretsar härskade trots det starka allmogeinslaget bland nationens medlemmar den fennomanska andan. Avdelningens protokoll, en av den svenska nationalitetsrörelsens dyrgripar, ger besked om stämningen. Vid ett "historiskt" sammanträde 25/4 1858 framkastades frågan: "Är nyländska allmogens assimilation med den finska att förutse och äro vi berättigade att söka befordra densamma?"
Frågan togs ånyo upp den 2 maj och då upplästes Freudenthals märkliga inlägg: "Böra vi önska den Svenska nationalitetens undergång här i landet och dess sammansmältning med den Finska?" Freudenthal protesterade och framkastade att vi "böra motarbeta densamma (d.v.s. sammansmältningen) genom den svenska befolkningens höjande i bildning och genom att lära den inse att den, fastän i politiskt hänseende ett folk med det finska, likväl nationellt vore en gren av den skandinaviska stammen, emellan vilken och den finska den sålunda skulle komma att utgöra en förbindande länk i framtiden, då Finland såsom den fjärde staten anslöte sig till Skandinavien, den enda tänkbara självständiga ställning för Finland."
I dessa ord framförs både svenskhetsrörelsens program och ett nytt geopolitiskt program för Finland. Det sistnämnda hade redan vagt dryftats av 1840-talets studentradikaler, men först i Freudenthals normgivande inlägg i avdelningens organ Nylands Dragon ligger det program skisserat som skulle förverkligas 1917-39.
Originaliteten i Freudenthals "svekomani" erkändes inte t.ex. av L.A. Puntila, som i sin 1944 utgivna avhandling om svenskhetsrörelsen i Finland hänvisar till en rad skandinavistiska chauvinister och "finskätare", s.s. Carl Säve, P.A. Munch och August Sohlman. Härmed bidrog Puntila till att dölja det faktum, att också Finlands självständighet (i någon form) stod den svenska språkrörelsens skapare nära.
Freudenthals skandinaviska och främst svenska kontakter bör inte förringas. Men likaså är det viktigt att känna det nyländska kotteri han tillhörde eller ledde, vännerna A.G. Pfaler, A.F. Lemström, O.R. Strömfors, V.L. Cajander, Selim Lemström, Edv. Tennberg, Abel Landén, J.R. Osberg och R. Salingre (de tre sistnämnda helsingforsare). Kotteriet utgick ur den nyländska och helsingforsiska medelklass som skulle bli kärnan i den svenska nationalitetsrörelsen (bygdesvenskheten). Den hade djupa rötter i nyländsk allmoge eller i borgerlig köpmans- och hantverkarklass. Flera av kotteriets medlemmar kom i framtiden att redigera den s.k. vikingapressen, den svenska nationalitetsrörelsens språkrör.
En annan sak är att den sedermera åter legaliserade nyländska avdelningen, den växande huvudstadens speciella "nation", under 1860- och 70-talets lopp tillfördes ämbetsmannaelement och aristokratiskt blod. Den bas Freudenthal lade hade ideologiskt ursprungligen inte med dessa kretsar att göra (kultursvenskheten, C.G. Estlander). I många år (1868-80) verkade Freudenthal likväl som nyländska avdelningens kurator och sedan en kortare tid som dess inspektor. Inom avdelningen utkristalliserades senare självständighetens idé, då Freudenthal redan dragit sig tillbaka. Den finska historieskrivningen underskattade länge betydelsen av denna kombination av svenskhet, skandinavism och ett fritt Finland, som Freudenthal en gång för över hundrafemtio år sedan klart uttryckt i den lilla småborgerliga studentavdelningens Nylands Dragon. Det profetiska i själva tidskriftens namn blev t.o.m. förborgat för de mindre lyhörda.
Men samtidigt vändes Freudenthals håg i allt högre grad mot filologin. Det vetenskapliga studiet av de svenska dialekterna i Finland inleddes av Freudenthal med avhandlingen Om svenska allmogemålet i Nyland (1870), och 1874 tog han initiativet till Svenska landsmålsföreningen i Finland som samlade material om de svenska dialekterna i Finland och Baltikum. Han gav ut två dialektmonografier, en om Närpesmålet (1878) och en om Vöråmålet (1889), som blev hans sista större vetenskapliga arbete. Det var också Freudenthal som introducerade den vetenskapliga namnforskningen genom en serie uppsatser om svenskbygdernas ortnamn i Bidrag till kännedom af Finlands natur och folk (1867-68). En drivkraft bakom Freudenthals dialekt- och ortnamnsarbete var att få klarhet i den svenska bebyggelsens äldsta historia i Finland: folkmål och ortnamn ger nycklar till den gåtfulla forntiden.
Freudenthal ägnade även språkvården sitt intresse. Redan i en uppsats från 1868 möter farhågor för att svenska språket i Finland börjat vanvårdas, och på hans initiativ började man i landsmålsföreningen 1893-99 teckna upp finlandismer för en ordlista som kom ut 1902. År 1881 gav han ut en Svensk rättstafningslära, som genom att tillämpa det nordiska rättstavningsmötets (Stockholm, 1869) beslut om uttalet som ortografins högsta lag, gav upphov till en livlig diskussion.
Under en studievistelse i Uppsala 1861-62 skrev Freudenthal en avhandling om en isländsk skaldedikt (Vellekla, tryckt 1865), som meriterade honom för den docentur i "fornnordiska språket och antiquiteterna" han 1866 förordnades till vid Helsingfors universitet. År 1878 blev han förste innehavare av den extra ordinarie professur i svenska språket och litteraturen som hade inrättats året innan. När Freudenthal 1904 lämnade denna professur hade han undervisat på universitetet i nästan fyrtio år.
På äldre dagar fick Freudenthals forskarintresse en allt djupare historisk inriktning (Östgötalagen, 1895). Vid sekelskiftet tynade hans vetenskapliga verksamhet och i den aktiva svenskhetspolitik som ledde till svenska partiets definitiva grundande 1896 tog Freudenthal ringa del.
Freudenthal var ingen högt uppsatt storsvensk, ingen bullersam skandinavist, ingen politisk karriärist. Men bättre än många samtida ideologer, statsmän och kulturpolitiker insåg han Finlands ställning som "den fjärde nordiska staten" och det svenska språkets samband med landets presumtiva självständighet. (A. Lille, Den svenska nationalitetens i Finland samlingsrörelse, 1921; A. Mörne, A.O. F. och den finlandssvenska nationalitetstanken, 1927, A.O. F. Liv och gärning, 1936; L.A. Puntila, Ruotsalaisuus Suomessa. Aatesuunnan synty, 1944; Y. Nurmio, Taistelu suomen kielen asemasta 1800-luvun puolivälissä, 1947; G. v.Bonsdorff, Svenska folkpartiet I, 1956; Finländska gestalter 1, 1961; Y. Blomstedt, Suomen itsenäisyys. Aatteita ja hankkeita 1700-luvulta 1900-luvulle. Näkökulmia menneisyyteen, 1967; M. Klinge, Studenter och idéer 2-3, 1971-78; B. Loman, A.O. F. Finlands första professor i svenska språket och litteraturen. Folkmålsstudier 29, 1985, Uppsala tur och retur 1861-1914, Saga och sed 1991) (Sven-Erik Åström/Ann-Marie Ivars)
Freudenthal, Axel Olof. En drivkraft bakom hans dialekt- och ortnamnsarbete var att få klarhet i den svenska bebyggelsens äldsta historia i Finland. Foto: Åbo Akademis bildsamlingar.