konsthistoria, konstvetenskap. Sedan ett par decennier har det blivit vanligare att tala om konstvetenskap än om konsthistoria. Delvis vill man härmed antyda den allt större bredd den sedvanliga konsthistorieforskningen i dag uppvisar. Som självständig vetenskapsgren har konsthistoria utvecklats bl.a. ur konstnärskrönikan, som har anor tillbaka till Plinius d.ä:s (23-79 e.Kr.) Naturalhistoria som också innehåller avsnitt om kända antika konstnärer och deras verk på samma sätt som greken Pausanias' (ca 180 e.Kr.) resehandbok över Grekland. Först under renässansen fick konstnärsbiografin sitt stora genombrott med den italienske arkitekten och målaren Giorgio Vasaris (1511-74) magistrala arbete, den s.k. Vite (Levnadsbeskrivningar av de mest framstående målarna, bildhuggarna och arkitekterna). Den första utgåvan kom 1550 och en kraftigt reviderad och utvidgad utgåva kom 1558. Verket anses fortfarande vara den viktigaste konsthistoriska avhandlingen om italiensk konst.
Det dröjde sedan till mitten av 1700-talet innan tysken J.J. Winckelmann (1717-68) gjorde de första försöken att tillämpa allmänna förklaringsmodeller på konstutvecklingen, och under 1800-talets lopp utvecklades det kritiska greppet under påverkan av historievetenskapen, men även av främst tyska museimän och forskare. Schweizaren Heinrich Wölfflin (1864-1945) utgav 1915 sitt konstteoretiska verk Kunstgeschichtliche Grundbegriffe (sv. övers. 1957).
I Norden kan man till en början urskilja två huvudtraditioner: dels en äldre, antikvarisk-arkivalisk tradition med anknytning till historia, genealogi, heraldik, fornminnesinventering och arkiv- och museiväsen överhuvudtaget, dels en akademisk-estetisk linje med anknytning till litteratur, estetik, psykologi och universitetsforskning i allmänhet. I tidigare finländsk konsthistoria representeras den förra av K.A. Bomansson (1827-1907), Emil Nervander (1840-1914), Reinhold Hausen (1850-1942) och K.K. Meinander (1872-1933). Den akademisk-estetiska traditionen företräds tidigt av N.A. Gyldén (1805-88) och i slutet av 1800-talet av C.G. Estlander (1834-1910).
De första universitetslärarna i konsthistoria var J.J. Tikkanen (1857-1930), som 1884 blev docent, 1897 e.o. och 1920-26 ordinarie professor vid Helsingfors universitet, samt Eliel Aspelin-Haapkylä (1847-1917), som blev docent i Hfrs 1880 men sedermera ägnade sig åt litteraturhistoria. Vid Åbo Akademi inleddes undervisningen i konsthistoria med föreläsningar av den österrikiske professorn Josef Strzygowski (1862-1941) 1921-24, och 1943 inrättades en e.o. professur, som sedermera blev ordinarie; förste innehavaren var Lars-Ivar Ringbom (1901-1971), som 1968 efterträddes av sin son Sixten Ringbom (1935-1992). Konsthistoria kan i dag också studeras vid Jyväskylä universitet och vid Åbo universitet, där Aimo Reitala (f. 1931) innehade professuren 1986-1996. Taidehistorian Seura-Föreningen för konsthistoria har sedan 1973 arbetat i Helsingfors och är den enda vetenskapliga föreningen i Finland som fokuserar enbart på konsthistoria och konstforskning. Viktigast härvidlag är publikationsserien Taidehistoriallisia tutkimuksia-Konsthistoriska studier, varav hittills publicerats 27 volymer, flera av dem festskrifter.
Under mellankrigstiden 1919-39 utvecklades på kontinenten studiet av bildernas betydelsesfär, ikonografin, av tyska och österrikiska forskare. Bland dem som sedan emigrerade till England och USA var Erwin Panofsky (1892-1968) och Sir Ernst Gombrich (1909-2001) de främsta. Panofskys Studies in Iconology (1939) blev en oerhört inflytelserik skrift för flera decennier. Under 1980-talet kom i takt med de ökande olika konstriktningarna-"ismerna"-även krav på en ny inriktning av synen på konst, New Art History, främst i USA. Inriktningar inom konsthistoria är bl.a. konstfilosofi, konstpedagogik, konstpsykologi, konstsociologi samt konstteori. (L. Wennervirta, Finlands konst från förhistorisk tid till våra dagar, 1926; Konsten i Finland, red. S. Ringbom, 1978, 2:a utv. uppl., red. R. Nummelin, 1998; Art history in Finland before 1920, 1986, Veta om konst, en presentation av konsthistoria och konstvetenskap, 5:e uppl. 1996, rev. B.O. Lindberg) (Sixten Ringbom/Rolf Nummelin)
Det dröjde sedan till mitten av 1700-talet innan tysken J.J. Winckelmann (1717-68) gjorde de första försöken att tillämpa allmänna förklaringsmodeller på konstutvecklingen, och under 1800-talets lopp utvecklades det kritiska greppet under påverkan av historievetenskapen, men även av främst tyska museimän och forskare. Schweizaren Heinrich Wölfflin (1864-1945) utgav 1915 sitt konstteoretiska verk Kunstgeschichtliche Grundbegriffe (sv. övers. 1957).
I Norden kan man till en början urskilja två huvudtraditioner: dels en äldre, antikvarisk-arkivalisk tradition med anknytning till historia, genealogi, heraldik, fornminnesinventering och arkiv- och museiväsen överhuvudtaget, dels en akademisk-estetisk linje med anknytning till litteratur, estetik, psykologi och universitetsforskning i allmänhet. I tidigare finländsk konsthistoria representeras den förra av K.A. Bomansson (1827-1907), Emil Nervander (1840-1914), Reinhold Hausen (1850-1942) och K.K. Meinander (1872-1933). Den akademisk-estetiska traditionen företräds tidigt av N.A. Gyldén (1805-88) och i slutet av 1800-talet av C.G. Estlander (1834-1910).
De första universitetslärarna i konsthistoria var J.J. Tikkanen (1857-1930), som 1884 blev docent, 1897 e.o. och 1920-26 ordinarie professor vid Helsingfors universitet, samt Eliel Aspelin-Haapkylä (1847-1917), som blev docent i Hfrs 1880 men sedermera ägnade sig åt litteraturhistoria. Vid Åbo Akademi inleddes undervisningen i konsthistoria med föreläsningar av den österrikiske professorn Josef Strzygowski (1862-1941) 1921-24, och 1943 inrättades en e.o. professur, som sedermera blev ordinarie; förste innehavaren var Lars-Ivar Ringbom (1901-1971), som 1968 efterträddes av sin son Sixten Ringbom (1935-1992). Konsthistoria kan i dag också studeras vid Jyväskylä universitet och vid Åbo universitet, där Aimo Reitala (f. 1931) innehade professuren 1986-1996. Taidehistorian Seura-Föreningen för konsthistoria har sedan 1973 arbetat i Helsingfors och är den enda vetenskapliga föreningen i Finland som fokuserar enbart på konsthistoria och konstforskning. Viktigast härvidlag är publikationsserien Taidehistoriallisia tutkimuksia-Konsthistoriska studier, varav hittills publicerats 27 volymer, flera av dem festskrifter.
Under mellankrigstiden 1919-39 utvecklades på kontinenten studiet av bildernas betydelsesfär, ikonografin, av tyska och österrikiska forskare. Bland dem som sedan emigrerade till England och USA var Erwin Panofsky (1892-1968) och Sir Ernst Gombrich (1909-2001) de främsta. Panofskys Studies in Iconology (1939) blev en oerhört inflytelserik skrift för flera decennier. Under 1980-talet kom i takt med de ökande olika konstriktningarna-"ismerna"-även krav på en ny inriktning av synen på konst, New Art History, främst i USA. Inriktningar inom konsthistoria är bl.a. konstfilosofi, konstpedagogik, konstpsykologi, konstsociologi samt konstteori. (L. Wennervirta, Finlands konst från förhistorisk tid till våra dagar, 1926; Konsten i Finland, red. S. Ringbom, 1978, 2:a utv. uppl., red. R. Nummelin, 1998; Art history in Finland before 1920, 1986, Veta om konst, en presentation av konsthistoria och konstvetenskap, 5:e uppl. 1996, rev. B.O. Lindberg) (Sixten Ringbom/Rolf Nummelin)