Europeiska unionen (EU) är resultatet av en samarbets- och integrationsprocess som inleddes 1951 mellan sex länder (Belgien, Tyskland, Frankrike, Italien, Luxemburg och Nederländerna).
Efter utvidgningar är länderna 28 (2016).
1973: Danmark, Irland och Storbritannien;
1981: Grekland;
1986: Spanien och Portugal;
1995: Österrike, Finland och Sverige
2004: Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tjeckien, Slovakien, Slovenien, Ungern, Cypern och Malta.
2007: Bulgarien och Rumänien
2013: Kroatien
Europeiska unionen har till uppgift att på ett samordnat och solidariskt sätt organisera förbindelserna mellan medlemsstaterna och deras folk genom att främja ekonomiska och sociala framsteg (inre marknad, gemensam valuta), utveckla ett område med frihet, säkerhet och rättvisa (fri rörlighet för personer), införa ett unionsmedborgarskap, upprätthålla och utveckla gemenskapens regelverk samt hävda den europeiska identiteten i internationella sammanhang (europeiskt humanitärt bistånd, gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, ingripanden vid internationella kriser, gemensamma ståndpunkter i internationella organisationer).
E. utövar sin verksamhet genom fem institutioner: Europaparlamentet, Europeiska unionens råd, Europeiska kommissionen, Europeiska gemenskapernas domstol och Europeiska revisionsrätten. Dessa institutioner stöds av flera organ, s.s. Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, Europeiska unionens regionkommitté, Europeiska ombudsmannen, Europeiska investeringsbanken och Europeiska centralbanken
Den europeiska integrationen inleddes strax efter andra världskriget då fred, mänskliga rättigheter och återuppbyggnad av det krigshärjade Europa stod högt på dagordningen. År 1950 föreslog Frankrikes utrikesminister Robert Schuman, inspirerad av den franske tjänstemannen Jean Monnet, att Frankrike och Tyskland skulle förena sig och samordna sin kol- och stålproduktion ("Schumandeklarationen"). Varje land som så önskade skulle få delta. Processen ledde under 1950-t. till tre grundläggande fördrag: Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) 1952, Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (EG) 1958 (Romfördraget) och Fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) 1958. De grundläggande fördragen har ändrats vid ett flertal tillfällen, främst då nya länder har anslutit sig, nämligen 1973, 1981, 1986 och 1995.
Fördragen har med tiden omarbetats, vilket medfört viktiga institutionella förändringar samt att de europeiska institutionerna har fått nya behörighetsområden. Utvecklingen har skett genom fyra fördrag: Europeiska enhetsakten 1987, Fördraget om Europeiska unionen 1993 (Maastrichtfördraget) och Amsterdamfördraget 1999 samt Nicefördraget, som ingicks 2000 och undertecknades i februari 2001. Det sistnämnda hade till syfte att anpassa de befintliga fördragen till de behov som den kommande utvidgningen ställer. I fördraget kom man överens om frågor angående kommissionens sammansättning och organisation och antalet delegater i Europaparlamentet (med 27 länder blev dessa 736).
Finland beslöt år 1994 efter en rådgivande folkomröstning (ja 56,9 %, nej 43,1 %) att ansluta sig till E. Finland blev medlem från 1/1 1995, samtidigt som Sverige och Österrike. För att uppfylla anslutningskriterierna pågick en anpassning som gällde den ekonomiska och förvaltningsmässiga lagstiftningen samt ekonomisk stabilitet och jordbrukets stödanordningar.
Den politiska debatten om ett finländskt medlemskap inleddes i början av 1990-t., varefter regeringen inlämnade en medlemsansökan i mars 1992. Motståndarna ansåg att E. dels var ett hot mot Finlands självständighet, dels att E. representerade kapitalisternas och storkapitalets intressen och att människorna och de mjuka värdena skulle råka i kläm. Regeringen motiverade sin positiva ståndpunkt med den kontinuitet som härrörde sig från frihandelsavtalet med Efta 1961 (Finefta), frihandelsavtalet med EEC 1973, det fullvärdiga medlemskapet i Efta 1986 och förhandlingarna med Europeiska ekonomiska samarbetsområdet EES 1989-1991. I dessa tidigare avtal balanserade landets ledning mellan de ekonomiska fördelar den europeiska integrationen erbjöd och den politiska hänsyn man ville visa Sovjetunionen. Då Sovjetunionen föll samman fanns i Finland ett behov av att markera att landet tillhörde Västeuropa genom att ansluta sig till E. De säkerhetspolitiska aspekterna spelade uppenbarligen en viktig roll i sammanhanget, trots att landets politiska ledning undvek att hänvisa till dem och i stället koncentrerade sig på de ekonomiska.
Efter inträdet i unionen har Finland arbetat bl.a. för att främja den s.k. nordliga dimensionen inom denna. Finland, som var unionens ordförandeland under senare delen av 1999, har även varit en förespråkare av dess utvidgning österut och uppträtt som en försvarare av de små ländernas rättigheter inom EU. Sina egna intressen har Finland drivit främst i frågan om lantbruksstöden. Bland E:s institutioner i Finland märks landsbygdsnätverket Carrefour. (J. Seppinen, Mahdottomasta mahdollinen: Suomen tie Euroopan unioniin, 2001). (Joachim Mickwitz)