Fagerholm, Karl-August

Fagerholm, Karl-August (f. 31/12 1901 Sjundeå, d. 22/5 1984 Hfrs), politiker, statsråd 1969. Efter familjefaderns för tidiga död flyttade familjen F. till Hfrs, där sonen K-A. fick bidra till dess försörjning som tidningsutbärare och -försäljare m.m., tills han fick arbete i en frisörsalong och lärde sig frisöryrket. Sin fackliga bana startade han som förtroendeman och ordförande i Frisörsbiträdenas fackförbund, där han också gjorde sina första lärospån inom journalistiken som redaktör för förbundets medlemsorgan. Detta förbund uppgick senare i Affärsarbetarförbundet, vars ordförande F. var 1930-42.

Sin politiska verksamhet började F. i Helsingfors svenska arbetarförening och dess ungdomsklubb; genom sina journalistiska erfarenheter fann han också snart vägen till Arbetarbladet, Axel Åhlströms och de svenska socialdemokraternas tidning, till vilken han knöts som redaktör 1923. Dessförinnan hade han dock genomgått en årskurs vid Finns folkhögskola 1920-21. Efter Åhlströms död 1934 blev F. dennes självklare efterföljare både som chefredaktör för Arbetarbladet och som ordförande i Finlands svenska arbetarförbund. Den förra posten innehade han till 1942, den senare till 1965. F. var en utpräglad talarbegåvning och blev snart en välkänd person i rörelsens talarstolar. Partiet fick upp ögonen för honom och började utnyttja honom för sina skandinaviska kontakter; den nordiska socialdemokratin blev hans livsluft. Det nordiska intresset sträckte sig småningom över partigränserna. Mellan 1950 och 1965 verkade han sålunda som ordförande i föreningen Pohjola-Norden.

År 1930 blev F. riksdagsman och det förblev han i en följd till 1966. 1937 inträdde han som socialminister i regeringen, där han stannade till våren 1943, då han kände sig tvungen att avgå efter påtryckningar från tyskt håll, men återinträdde efter vapenstilleståndet hösten 1944. Som socialminister verkade han bl.a. för reformer inom alkohollagstiftningen och var följaktligen väl förberedd när han 1942 utsågs till direktör vid Alkoholiliike Ab, vars generaldirektör och direktionsordförande han blev tio år senare. Från denna post pensionerades han 1968.

Under efterkrigstiden var F. i ett par årtionden en av landets mest framträdande politiker. Som riksdagens talman tjänstgjorde han 1945-48, 1950-56, 1957, 1959-61 och 1965 och som statsminister 1948-50, 1956-57 och 1958-59. Under åren 1948-50 då F. ledde en socialdemokratisk minoritetsregering försvarades demokratin mot kommunistiska anslag även med hårdhänta medel. F. var socialdemokraternas kandidat i presidentvalet 1956, som han förlorade med minsta möjliga marginal (149 mot 151 röster) efter att ha vunnit understöd även bland samlingspartiets och svenska samt finska folkpartiets elektorer. Som statsminister i den s.k. nattfrostregeringen 1958-59 som föll samman efter sovjetiska påtryckningar nödgades F. uppleva att han - i motsats till situationen tio år tidigare - inte hade stöd av republikens president.

I mitten av 1960-t. lämnade F. självmant den politiska arenan, men åtog sig ännu åren 1967-71 att verka som ordförande i Svenska Finlands folktings fullmäktige. Också på det kulturella området gjorde F. en uppmärksammad insats, bl.a. satt han under en följd av år som ordförande i Svenska teaterns styrelse och i Centralförbundet för Finlands svenska teaterorganisationer.

Som politiker tillvann sig F. allmän respekt. Mer förhandlingsvillig än radikal representerade han en praktisk reformism, en socialdemokrati obunden av ideologiska dogmer. Genom sin umgängeskonst, sin spiritualitet och slagfärdighet vann han popularitet långt utöver partigränserna. Hans politiska minnen, Talmannens röst, utkom 1977. (K-A. F. Mannen och verket, 1961; L. Lehtinen, F. - Kekkosen tasavallan kakkonen, 1981) (Henning Bondestam/ Henrik Ekberg)