finlandssvenskar

finlandssvenskar. Med f. avses i allmänhet de invånare i Finland som har svenska som modersmål. Men även svenskspråkiga emigranter från Finland kan benämnas f.; man kan t.ex. tala om f. i USA.

Det finlandssvenska bosättningsområdet (Svenskfinland) utgörs i huvudsak av två smala kustbräm i s. och v. och den utanför liggande skärgården. Det ena området sträcker sig från Åland över de s. delarna av Egentliga Finlands skärgård och s. Nyland till Pyttis i ö. Det andra området omfattar Österbottens kusttrakter från Karleby i n. till Sideby i s. Dessa områden har fått sin befolkning i huvudsak under 1200-t., men uppenbarligen delvis redan under 1100-t. och ställvis ännu på 1300-t. Åland fick med säkerhet sin svenska befolkning redan tidigare, kanske redan under folkvandringstiden, alltså mellan åren 400 och 800. Under medeltiden och i början av nya tiden var det finlandssvenska bosättningsområdet något större än nu. Det omfattade även några kustsocknar i n. Satakunta (t.ex. Sastmola) och några fastlandssocknar i sydligaste Egentliga Finland (t.ex. Sagu, Tövsala). Å andra sidan förekom finskspråkig bosättning i några kommuner som senare försvenskats, bl.a. i Österbotten.

Enligt en rätt osäker uppskattning var antalet f. år 1610 70 000-73 000, vilket var 17-18 % av Finlands hela befolkning. År 1749 var antalet endast obetydligt större, 87 000 eller 16,3 %, men 1815 hade numerären kraftigt ökat till 160 000 (14,6 %). Under de närmast följande decennierna höll sig f:s andel av totalbefolkningen i stort sett oförändrad; år 1880 var antalet 294 900 och andelen av totalbefolkningen 14,4 %. Men därefter har denna andel fortgående minskat, även om det absoluta talet fortsatte att växa ännu en tid. År 1910 var siffran 341 000 (11,6 %), och år 1950 348 300 (8,6 %). Men 1960 noterades en tydlig nedgång även i antalet f. - till 330 500 (7,4 %), och minskningen fortsatte till 290 771 (5,6 %) år 2001. Den avsevärda nedgången i f:s andel av hela folkmängden från år 1880 förklaras av tre demografiska faktorer: ett lågt födelsetal, en hög emigrationsbenägenhet och förfinskning. Födelsetalet i Finland har, liksom i andra högre utvecklade länder, gått kraftigt ned som en följd av ökad urbanisering och stigande välstånds- och bildningsnivå. Denna utveckling började tidigast i svenskbygderna, som var mera urbaniserade än det övriga Finland. År 1890, då f. utgjorde 13,6 % av landets befolkning, bestod stadsbefolkningen till 33,4 % av svensktalande. I Hfrs var de båda språkgrupperna vid denna tid jämnstarka. År 2000 utgjorde f. 6,5 % av Hfrs befolkning (1950 19 %), 9,3 % av invånarna i Esbo (1950 43 %) och 3,4 % av befolkningen i Vanda (1950 25 %). Urbaniseringsgraden mellan språkgrupperna har numera utjämnats. 76,8 % av f. bodde år 1995 i tätorter, medan motsvarande tal för hela befolkningens del var ca 80 %.

En omfattande emigration från Finland till Amerika ägde rum i slutet av 1800-t. och i början av 1900-t. En avsevärd del av emigranterna var f., särskilt från Österbotten. Under andra hälften av 1900-t. minskade en stark emigration främst till Sverige f:s numerär. Nettoflyttningen mellan Finland och Sverige under perioden 1980-99 var för f:s del 11 000 personer till Finlands nackdel. Uppskattningsvis 71 000 f. var bosatta i Sverige vid slutet av 1900-t.

Förfinskningen av den svenskspråkiga befolkningen äger rum på två olika sätt, dels genom äktenskap med finsktalande, dels genom språkbyte, främst i sådana områden där f. utgör en mycket liten minoritet utan tillgång till svenska skolor och svenskt föreningsliv. Frekvensen av "blandäktenskap" bland f. ökar med andelen finsktalande i hemkommunen. De svenska männen har traditionellt visat en högre benägenhet att ingå äktenskap över språkgränsen än de svenska kvinnorna. Men dessa å sin sida har i stället visat en ojämförligt större benägenhet att gifta sig med i utlandet bosatta män, vilket vanligtvis har lett till att kvinnan emigrerar till mannens land.

Frekvensen av språkliga "blandäktenskap" visade länge en stigande frekvens. Åren 1951-55 gifte sig 27 % av de finlandssvenska männen och 18 % av kvinnorna med en finsktalande person. År 1975 hade dessa andelar stigit till 40 resp. 30 %, varefter läget har stabiliserats. Inom den svenska tätortsbefolkningen är äktenskap över språkgränsen mycket vanligare än bland landsortsbefolkningen.

Barnens språk i "blandäktenskap" bestämdes länge i avgörande grad av bostadskommunens språkliga karaktär. I kommuner med stark finsk majoritet blev större delen av barnen finsktalande. I de äktenskap över språkgränsen som ingicks under 1940-t. blev ca 39 % av barnen svensktalande. Denna andel var oförändrad i äktenskap av denna typ 1970. I mitten av 1970-t. svängde emellertid trenden och intresset för svenska och tvåspråkighet har ökat. Allt fler av de tvåspråkiga familjerna registrerar sina barn som svenskspråkiga. Jämfört med år 1970 är situationen nu den omvända: drygt 60 % av barnen från äktenskap över språkgränsen registreras idag som svenskspråkiga.

Geografiskt fördelade sig f. år 1999 så att 136 600 bodde i f.d. Nylands län (1979 146 100), 98 500 i f.d. Vasa län (1979 99 500), 27 100 i f.d. Åbo och Björneborgs län (1979 28 100) och 24 100 i landskapet Åland (1979 21 500). I övriga delar av landet bodde år 1999 6 200 f. (1979 6 300). 14 % av f. bodde i enspråkigt svenska kommuner och 36 % i kommuner med svensk majoritet. Totalt bodde alltså hälften av svenskarna i kommuner med svensk majoritet, medan endast 4,3 % bodde i enspråkigt finska kommuner.

Andelen åldringar är hög bland f. År 1999 var 7,7 % av alla finländare från 65 år uppåt svensktalande, medan andelen för åldersgruppen 0-14 var 5,6 %, vilket motsvarade f:s andel av totalbefolkningen. F:s fördelning på näringsgrenar år 1998 visar att de är överrepresenterade inom samfärdsel (10,1 % mot 7,6 % för rikets hela befolkning). Detta beror på det starka finlandssvenska inslaget inom sjöfarten. I övrigt har en utjämning skett beträffande språkgrupp och näringsgren under de senaste decennierna. Endast inom tillverkningen är f. klart underrepresenterade med en andel på 17,1 % jämfört med hela befolkningens 21,2 %.

Den svenskspråkiga befolkningen har traditionellt haft, och har i viss mån ännu idag, en något högre utbildningsnivå än den finska, men skillnaderna mellan språkgrupper håller på att utjämnas i detta hänseende, bl.a. som en följd av den finskspråkiga befolkningens ökade urbaniseringsgrad och inflyttning till universitetsorter. Inom de yngre åldersklasserna förekommer egentligen inte längre någon skillnad i utbildningsnivån mellan språkgrupperna. Vid svenskspråkiga gymnasier avlades år 1998 studentexamen av 2 082 ungdomar, vilket var 5,9 % av hela antalet nya studenter detta år. Se även litteraturhänvisningar vid Svenskfinland. (G. Fougstedt, Finlands svenska befolkning åren 1936-45, 1951; M. Klövekorn, Die sprachliche Struktur Finnlands 1880-1950, 1960; F. Finnäs, F:s nativitets- och fruktsamhetsutveckling 1946-74, 1978, Den finlandssvenska befolkningsutvecklingen 1950-1980, 1986; K.J. Miemois, Språk, struktur och service: undersökningar av finlandssvenska predikament, 1980; T. Sandlund, Social structure and social mobility: A study of the Swedish population in Finland 1950-75, 1982; E. Bagerstam, Finlands svenskar - ett livskraftigt folk i Norden, 1987; Finlandssvensk identitet och kultur, red. K. Ståhlberg, 1995) (Gunnar Fougstedt/John Westerholm)

Tabell över städer med största svenskspråkiga befolkningen 2008, 2000 och 1979
Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: JohanLindberg
ägare: Svenska folkskolans vänner
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Skapat 11.10.2010 av Johan Lindberg
Uppdaterat 11.10.2010 av Import