tvåspråkighet är inte en term med en enhetlig betydelse. T. är en egenskap, som kan utmärka både samhällen (eller grupper) och individer. Finland är enligt grundlagen ett tvåspråkigt samhälle, där den finskspråkiga och den svenskspråkiga befolkningens behov skall tillgodoses på enahanda grunder. Vissa av landets kommuner definieras enligt språkproportionen i kommunen såsom tvåspråkiga med konsekvenser för både ämbetsspråk och betjäning av allmänheten (språklagstiftning). Det mest synliga tecknet på att en kommun är tvåspråkig är att texten på gatu- och vägskyltar är både på finska och svenska. Statsrådet fastställde 2004 att 44 av landets 444 kommuner är tvåspråkiga. Av dem har 23 svenska som majoritetens språk, 21 har finska.
T. är också en individuell egenskap, men man talar om individuell t. i olika betydelser. På den ena sidan avser man färdighet i två språk, på den andra sidan det faktiska språkbruket. Färdighetsnivån i respektive språk samt mängden och arten av faktisk användning av två språk lämnas ospecificerad. Därtill kommer att individer som behärskar och använder två språk ibland, men långt ifrån alltid, upplever sig ha en tvåspråkig identitet. Identiteten har i regel ett samband med individens familjebakgrund.
Tvåspråkiga individer som behärskar och använder finska och svenska har det av allt att döma funnits i Finland sedan medeltiden. I den akademiska avhandlingen Språkgränserna och minoriteterna av 1932 beskriver Holger Wallén gränserna mellan den finskspråkiga och svenskspråkiga bosättningen under perioden 1600-1865. Dels var språkgränserna förhållandevis stabila, dels fanns det också områden, där befolkningen småningom bytte huvudspråk. Förskjutningarna under tidigare århundraden gick i vardera riktningen. De tog tid, och medan processen pågick var en del av befolkningen tvåspråkig både till färdighet och till språkbruk. När urbaniseringen började under senare delen av 1800-t. blev t. främst ett stadsfenomen. I sitt verk om uppkomsten av arbetarstadsdelarna i Sörnäs och Berghäll i Hfrs, Työläisyhteiskunnan syntyminen Helsingin Pitkänsillan pohjoispuolelle I-II (1932-34), beskriver Heikki Waris hur stadsdelarna före och vid tiden kring sekelskiftet var starkt tvåspråkiga. Det berodde på att inflyttningen till Hfrs då främst skedde från de svenska kommunerna i Nyland, det svenska Österbotten och de helt finskspråkiga områdena kring sjön Päijänne. Då uppstod också den tvåspråkiga slang som har utmärkt Hfrs.
Folkräkningarna i städerna från 1880 till 1950, och den hela landet omfattande folkräkningen 1950, frågade inte bara efter modersmål och huvudspråk, utan också efter hjälplig kunskap i det andra inhemska språket. De tvåspråkiga var då och är fortfarande proportionsvis mycket vanligare inom den svenskspråkiga minoriteten än inom den finskspråkiga majoriteten. 1950 betecknade sig t.ex. 83 % av den svenskspråkiga befolkningen i Hfrs såsom tvåspråkiga, medan antalet tvåspråkiga inom den finskspråkiga befolkningen i staden var 33 %. I hela landet var 46 % av den finlandssvenska befolkningen och 8 % av den finskspråkiga befolkningen tvåspråkiga. Sedan 1950 har antalet tvåspråkiga bland finlandssvenskarna ökat så, att de i vissa städer och tätorter närmar sig 100 %, om man håller sig till folkräkningarnas lindriga kriterium på hjälplig kunskap i det andra inhemska språket.
Folkräkningarna har inte innehållit frågor om språkkunskap sedan 1950. Trots att antalet tvåspråkiga procentuellt har varit mycket större bland svensk- än bland finskspråkiga, har det absoluta antalet tvåspråkiga inom den finskspråkiga majoriteten varit större. 1950 uppgav 159 397 individer bland de svenskspråkiga att de var tvåspråkiga, medan antalet tvåspråkiga inom den finskspråkiga majoriteten bestod av 284 130 individer. Sammanlagt fanns det 1950 632 414 personer, eller 15,5 % av Finlands befolkning, som kunde tala svenska i Finland, antingen för att svenska var deras modersmål eller för att de senare hade lärt sig språket.
De tidiga folkräkningarnas kriterium på t. var mycket lindrigt. I och med att den svenskspråkiga befolkningen har minskat i antal, har kravet på hur bra finska den i olika situationer förväntas behärska också vuxit. Vad som avses med kunskap i det andra språket påverkas av människors uppfattningar och sociala definitioner; den är ingalunda en egenskap som är beständig genom tiden. Vid en intervjuundersökning som genomfördes på 1980-t. bland finlandssvenskar födda 1936-50 uppgav 23 % att de talade bra finska. I Hfrs var motsvarande siffra 48 %. Samtidigt visar undersökningar att de flesta svenskspråkiga i Hfrs i sitt faktiska språkbruk är påfallande tvåspråkiga, och att de växlar mellan svenska och finska beroende på situationen och på den institution de besöker. Trots det faktiska språkbruket kan det föreligga svårigheter att förstå finska i ovana och därför krävande situationer. Undersökningarna visar också att behovet att få tala sitt modersmål växlar från institution till institution. På sjukhus eller vid betjäningsställen som gäller hälsan och grundläggande behov, är önskan att bli betjänad på modersmålet mycket stark.
Individuell t. är en företeelse, som har olika slag av konsekvenser. Kunskap i två eller flera språk ger självfallet möjligheter att tillgodogöra sig det kulturella innehållet inom flera språkområden. Ifall t. innebär att man kan tala sitt modersmål endast på ett begränsat antal livsområden, kan den leda till att det mindre använda språket förtvinar på det mer användas bekostnad. Luckor uppstår i ord- och frasförrådet, stilrepertoaren krymper, språkkänslan blir osäkrare, vilket på sikt kan leda till språkförlust. En sådan försvagning av färdigheten i svenska har sedan sekelskiftet 2000 speciellt stått i fokus för språkvetenskaplig tvåspråkighetsforskning.
Språkens funktionella differentiering, så att ett språk talas i ett sammanhang, medan ett annat språk talas i ett annat, kallas diglossi i sociolingvistiken. Ett tydligt fall av diglossi i nordiska förhållanden föreligger i svenska Tornedalen (jfr tornedalingarna), där finska talas i många hem och på laestadianska möten, medan svenska av samma personer används i alla officiella sammanhang. Andra språkforskare har återigen betonat hur t. stimulerar fram mångsidighet och intellektuell aktivitet. I vilket fall som helst har t. språkliga, emotionella och intellektuella konsekvenser som åtminstone ända fram till början av 1980-t. varit ganska ofullständigt utredda. Forskning i t. ur olika samhälls- och språkvetenskapliga perspektiv har sedan dess ökat kraftigt. (E. Allardt/Ch. Starck, Språkgränser och samhällsstruktur, 1981; N.E. Hansegård, T. och halvspråkighet, 1968; T. Skutnabb-Kangas, T., 1981; Y. Gambier, La Finlande bilingue: histoire, droit et réalités, 1986; M. Tandefelt, På vinst och förlust: t. och språkförlust i Helsingforsregionen, 1986, Finländsk t., 2001, Tänk om... Svenska språknämndens förslag till handlingsprogram för svenskan i Finland, 2003; K. Beijar m.fl., Life in two languages: the Finnish experience, 1997; Vårt land, vårt språk, 1997; T. Leinonen/M. Tandefelt, Svenskan i Finland - ett språk i kläm? Unga finlandssvenskars modersmål, 2000) (Erik Allardt/Marika Tandefelt)
T. är också en individuell egenskap, men man talar om individuell t. i olika betydelser. På den ena sidan avser man färdighet i två språk, på den andra sidan det faktiska språkbruket. Färdighetsnivån i respektive språk samt mängden och arten av faktisk användning av två språk lämnas ospecificerad. Därtill kommer att individer som behärskar och använder två språk ibland, men långt ifrån alltid, upplever sig ha en tvåspråkig identitet. Identiteten har i regel ett samband med individens familjebakgrund.
Tvåspråkiga individer som behärskar och använder finska och svenska har det av allt att döma funnits i Finland sedan medeltiden. I den akademiska avhandlingen Språkgränserna och minoriteterna av 1932 beskriver Holger Wallén gränserna mellan den finskspråkiga och svenskspråkiga bosättningen under perioden 1600-1865. Dels var språkgränserna förhållandevis stabila, dels fanns det också områden, där befolkningen småningom bytte huvudspråk. Förskjutningarna under tidigare århundraden gick i vardera riktningen. De tog tid, och medan processen pågick var en del av befolkningen tvåspråkig både till färdighet och till språkbruk. När urbaniseringen började under senare delen av 1800-t. blev t. främst ett stadsfenomen. I sitt verk om uppkomsten av arbetarstadsdelarna i Sörnäs och Berghäll i Hfrs, Työläisyhteiskunnan syntyminen Helsingin Pitkänsillan pohjoispuolelle I-II (1932-34), beskriver Heikki Waris hur stadsdelarna före och vid tiden kring sekelskiftet var starkt tvåspråkiga. Det berodde på att inflyttningen till Hfrs då främst skedde från de svenska kommunerna i Nyland, det svenska Österbotten och de helt finskspråkiga områdena kring sjön Päijänne. Då uppstod också den tvåspråkiga slang som har utmärkt Hfrs.
Folkräkningarna i städerna från 1880 till 1950, och den hela landet omfattande folkräkningen 1950, frågade inte bara efter modersmål och huvudspråk, utan också efter hjälplig kunskap i det andra inhemska språket. De tvåspråkiga var då och är fortfarande proportionsvis mycket vanligare inom den svenskspråkiga minoriteten än inom den finskspråkiga majoriteten. 1950 betecknade sig t.ex. 83 % av den svenskspråkiga befolkningen i Hfrs såsom tvåspråkiga, medan antalet tvåspråkiga inom den finskspråkiga befolkningen i staden var 33 %. I hela landet var 46 % av den finlandssvenska befolkningen och 8 % av den finskspråkiga befolkningen tvåspråkiga. Sedan 1950 har antalet tvåspråkiga bland finlandssvenskarna ökat så, att de i vissa städer och tätorter närmar sig 100 %, om man håller sig till folkräkningarnas lindriga kriterium på hjälplig kunskap i det andra inhemska språket.
Folkräkningarna har inte innehållit frågor om språkkunskap sedan 1950. Trots att antalet tvåspråkiga procentuellt har varit mycket större bland svensk- än bland finskspråkiga, har det absoluta antalet tvåspråkiga inom den finskspråkiga majoriteten varit större. 1950 uppgav 159 397 individer bland de svenskspråkiga att de var tvåspråkiga, medan antalet tvåspråkiga inom den finskspråkiga majoriteten bestod av 284 130 individer. Sammanlagt fanns det 1950 632 414 personer, eller 15,5 % av Finlands befolkning, som kunde tala svenska i Finland, antingen för att svenska var deras modersmål eller för att de senare hade lärt sig språket.
De tidiga folkräkningarnas kriterium på t. var mycket lindrigt. I och med att den svenskspråkiga befolkningen har minskat i antal, har kravet på hur bra finska den i olika situationer förväntas behärska också vuxit. Vad som avses med kunskap i det andra språket påverkas av människors uppfattningar och sociala definitioner; den är ingalunda en egenskap som är beständig genom tiden. Vid en intervjuundersökning som genomfördes på 1980-t. bland finlandssvenskar födda 1936-50 uppgav 23 % att de talade bra finska. I Hfrs var motsvarande siffra 48 %. Samtidigt visar undersökningar att de flesta svenskspråkiga i Hfrs i sitt faktiska språkbruk är påfallande tvåspråkiga, och att de växlar mellan svenska och finska beroende på situationen och på den institution de besöker. Trots det faktiska språkbruket kan det föreligga svårigheter att förstå finska i ovana och därför krävande situationer. Undersökningarna visar också att behovet att få tala sitt modersmål växlar från institution till institution. På sjukhus eller vid betjäningsställen som gäller hälsan och grundläggande behov, är önskan att bli betjänad på modersmålet mycket stark.
Individuell t. är en företeelse, som har olika slag av konsekvenser. Kunskap i två eller flera språk ger självfallet möjligheter att tillgodogöra sig det kulturella innehållet inom flera språkområden. Ifall t. innebär att man kan tala sitt modersmål endast på ett begränsat antal livsområden, kan den leda till att det mindre använda språket förtvinar på det mer användas bekostnad. Luckor uppstår i ord- och frasförrådet, stilrepertoaren krymper, språkkänslan blir osäkrare, vilket på sikt kan leda till språkförlust. En sådan försvagning av färdigheten i svenska har sedan sekelskiftet 2000 speciellt stått i fokus för språkvetenskaplig tvåspråkighetsforskning.
Språkens funktionella differentiering, så att ett språk talas i ett sammanhang, medan ett annat språk talas i ett annat, kallas diglossi i sociolingvistiken. Ett tydligt fall av diglossi i nordiska förhållanden föreligger i svenska Tornedalen (jfr tornedalingarna), där finska talas i många hem och på laestadianska möten, medan svenska av samma personer används i alla officiella sammanhang. Andra språkforskare har återigen betonat hur t. stimulerar fram mångsidighet och intellektuell aktivitet. I vilket fall som helst har t. språkliga, emotionella och intellektuella konsekvenser som åtminstone ända fram till början av 1980-t. varit ganska ofullständigt utredda. Forskning i t. ur olika samhälls- och språkvetenskapliga perspektiv har sedan dess ökat kraftigt. (E. Allardt/Ch. Starck, Språkgränser och samhällsstruktur, 1981; N.E. Hansegård, T. och halvspråkighet, 1968; T. Skutnabb-Kangas, T., 1981; Y. Gambier, La Finlande bilingue: histoire, droit et réalités, 1986; M. Tandefelt, På vinst och förlust: t. och språkförlust i Helsingforsregionen, 1986, Finländsk t., 2001, Tänk om... Svenska språknämndens förslag till handlingsprogram för svenskan i Finland, 2003; K. Beijar m.fl., Life in two languages: the Finnish experience, 1997; Vårt land, vårt språk, 1997; T. Leinonen/M. Tandefelt, Svenskan i Finland - ett språk i kläm? Unga finlandssvenskars modersmål, 2000) (Erik Allardt/Marika Tandefelt)
tvåspråkighet. Skyltar, trafikmärken och andra liknande anslag som myndigheterna sätter upp i tvåspråkiga kommuner skall vara på finska och svenska. Foto: Schildts bildarkiv, S. Kawecki.