Svenskfinland, Svensk-Finland, det kustområde i Finland där den svensktalande befolkningen till övervägande del varit och är bosatt och som av finlandssvenskarna förknippas med språklig och kulturell autonomi. I begreppet ingår tanken på både ett geografiskt rum med egen natur och kultur, ett centrum för institutioner, en gemensam idévärld artikulerad på svenska och ett illusionsrum för nostalgi och känslor. Begreppet inrymmer en självbild som genererat en stark medvetenhet, konkretiserad i politisk, social, kulturell och vetenskaplig aktivitet, i näringsliv, livsstilar och skönlitteratur.
1. Begreppets historia. Sedan motsättningarna mellan landets två språkgrupper skärpts på 1880-t. och språkfrågan, på grund av ökat ryskt förtryck, även politiserats började man på 1890-t. avgränsa det övervägande svenskspråkiga kustområdet till ett territorium under beteckningen "Finlands svensktalande bygder". Det avbildades första gången på pärmen till Svenska folkskolans vänners kalender 1897. Parallellt därmed präglades begrepp som "språkgräns" och "den svenska allmogen". "Finlands svenska folk" omfattade "den svenska nationaliteten" i städerna och på landsbygden. Som en följd av den filologiska och etnografiskt-folkloristiska forskningen i Svenska litteratursällskapets regi utformades under åren kring 1910 benämningen "det svenska Finland" som plats för "den svenska folkstammen". Genom de kulturella föreningarna, främst Brage, "förening för vård och främjande av svensk folkkultur i Finland" (1906) samt folk- och folkhögskolorna spreds benämningarna även på landsbygden och fick genom Svenska folkpartiet under 1910-t. också politisk bärvidd. Efter det Finland blivit självständigt tillkom 1919 Svenska Finlands folkting, vilket hade aktualiserats av finlandssvenskarnas situation enligt den nya grundlagen samt Ålands statsrättsliga ställning.
Folktingets lagutskott avgav 1920 ett betänkande angående territoriell och kulturell självstyrelse för det planerade "landskapsförbundet Svensk-Finland". Gabriel Nikander och Ernst von Born sammanfattade i skriften Den svenska nationaliteten i Finland (1921) målsättningen, som gick ut på att "söka sammanföra de svenska bosättningsområdena uti en fastare territoriell enhet och sålunda förbehålla den Svenska befolkningen för framtiden en del av fosterjorden där den är skyddad för denationalisering och kan ordna sitt liv och sina inre förhållanden efter sin egenart och sina behov". I regeringsformen av 1919 och språklagen av 1922 förverkligades främst den kulturella autonomin, medan den territoriella, på grund av redan utbredd tvåspråkighet, inte gick att genomföra. Begreppet och namnet S. stärktes och synliggjordes snabbt på 1920-t. Inom skönlitteratur, samfund och institutioner växte även en symbolvärld fram med inslag av både folktradition, natur och historia.
2. Det territoriella S. Det kustområde där den svenska befolkningen varit bosatt sedan medeltiden (1200-1300-t.) omfattar en sydlig remsa av landskapet Nyland, vidare Egentliga Finlands skärgård och Åland samt en nordlig kuststräcka i Österbotten. Områdena torde tidigare ha hängt samman då Satakunta (Nystads-Björneborgstrakten) under medeltiden även hyste svensk befolkning.
Det sydliga kustavsnittet är ca 400 km långt men sträcker sig bara 20-30 km mot inlandet och språkgränsen är på många håll flytande. 1880 uppgick landets svensktalande befolkning till 294 900 personer och 2002 till 290 251. Även om den numerärt bevarats rätt konstant hade den procentuella andelen av landets hela befolkning minskat från 14,3 % till 5,6 %. S. hade även på hundra år förändrats från ett övervägande enspråkigt område till ett tvåspråkigt.
Den svenska befolkningen i Nyland (Mellannyland, Västnyland, Östra Nyland) uppgick 2005 till ca 104 000 personer, fördelade på 21 svenska eller tvåspråkiga städer och kommuner, främst i Hfrs med ca 35 000 och Esbo med 20 000 svenskar, vartill kommer Vanda och Kyrkslätt med ca 6 000-6 500 var. Svenskarna i Egentliga Finlands skärgård, även kallad Åboland, fördelades på 10 kommuner och uppgick 2005 till ca 26 000, varav 6 500 i Pargas och 9 000 i Åbo stad. Åland räknar 15 små kommuner och staden Mariehamn med totalt ca 24 000 svenskar, de största grupperna i Mariehamn med 9 600, Jomala med 3 300 och Finström med 2 300 svenskar.
Svenska Österbotten omfattar 16 kommuner och städer, från Sideby till Karleby, totalt ca 103 000 svenskar. Stora grupper svenskösterbottningar finns i Karleby med 6 300, Jakobstad med 10 900, Pedersöre med 9 500, Korsholm med 12 000, Nykarleby med 6 600, Närpes med 8 600 och Vasa stad med 14 200 svenskar. Dessa har uppstått till följd av kommunsammanslagningar i modern tid.
Genom århundradena har till följd av krig, administrativa åtgärder och flyttningsrörelse mot kusten, förskjutningar i språkförhållandena skett. Sedan 1860- o. 70-t. har till följd av industrialisering en långsam men bestående förfinskning av S. ägt rum. Av landets 431 kommuner 2005 var 19 enspråkigt svenska (de flesta på Åland), 23 tvåspråkiga med svenska som majoritetsspråk och 21 tvåspråkiga med finsk majoritet. Språkförhållandena (procentuell andel) justeras vart tionde år och konflikter till följd därav har inte kunnat undvikas. Sedan 1960-t. har därvid ordet "minoritet", som tidigare enbart avsåg små svenska enklaver i inlandet, vunnit terräng som benämning på hela den finlandssvenska befolkningen. I det hävdvunna S. finns gamla svenska minoriteter i Pyttis i Kymmenedalen (541 personer), Mörskom (225) och Strömfors (569), Kaskö (451) och Åbo skärgård. Svenskar i "diaspora", alltså utanför S., utgör t.ex. minoriteterna i Tfrs (990), Kotka (587), Lahtis (275) och Jyväskylä (188). Förskjutningarna ökar på grund av större inre rörlighet och det traditionella S:s gränser blir sålunda alltmera diffusa. Ett tydligt exempel är Åbotrakten.
Då kustområdet historiskt utgjort landets administrativa, ekonomiska och kulturella centrum har S. varit inkörsporten för kulturströmningar från väster. Det uppvisar en brokighet av sociala och kulturella miljöer, men också mycket sårbara livsrum då stordrift och stadsplanering tränger på. Både livsmönster och identitetsbygge har starkt präglats av havet. S. är fortfarande födelseort och hembygd för de flesta finlandssvenskar, vilket jämte god ekonomisk grund garanterat en stark rotfasthet och trygghet. S. har, inte omotiverat, skämtsamt karakteriserats som en lycklig Mumindal.
3. Det institutionella S. Enhetssträvandena, speciellt efter 1906 och sedan landet blivit självständigt, konsoliderade också språkområdet som ett verksamhetsfält för ett stort antal institutioner på enspråkigt svensk grund. Bland de mest kända finns Åbo Akademi 1918, Borgå biskopsstift för de autonoma svenska församlingarna 1923, Samfundet Folkhälsan 1921, svenska teatrar i Hfrs, Åbo och Vasa, svenska truppförband, egna svenska avdelningar vid bl.a. den dåvarande Skolstyrelsen och andra ämbetsverk. I nutiden har man vid förvaltningsreformer försökt skapa nya "svenska rum" som komplement till de fasta institutionerna. Ett tiotal svenska dagstidningar, spridda över språkområdet, synliggör S. och bereder rum för utprövning och odlande av identiteter. En likartad funktion har skolorna och instituten för utbildning, yrkeshögskolor, Svenska kulturfonden och de svenska bokförlagen.
Av oerhört stor betydelse är de enspråkigt svenska organisationerna, från byaföreningar, ungdoms- och hembygdsföreningar, till samfund av typen Finlands svenska sång- och musikförbund 1929, Finlands svenska köpmannaförbund 1930, Andelslaget Varuboden 1921, Försäkringsbolaget Svensk-Finland 1925 och talrika liknande. Redan i början av 1900-t. hade ungdoms- och husmoders (Martha)-förbunden separerats på språklig grund.
På 1940-t. tillkom, i Folktingets regi, ett befolkningsförbund, en jordnämnd, en yrkesutbildningsstyrelse, ett vetenskapligt centralråd, en språkvårdsnämnd och en skärgårdskommitté. En del av dessa organ har numera spelat ut sin roll, medan t.ex. språknämndens betydelse och synlighet ökat. Bland moderna media med stor betydelse för bl.a. populärkulturen står främst Finlands svenska television jämte YLE:s svenska radiokanaler.
Folktinget sammankallas sedan 1941 med jämna mellanrum. Det fungerar som ett på parlamentarisk bas valt förtroendeorgan och bevakar på riksnivå den finlandssvenska autonomin. Dess symbolvärde markeras även i firandet av Svenska dagen.
Den politiska kartan över S. har traditionellt visat en dominans av Svenska folkpartiet (1906) på landsbygden och bland städernas borgerliga kretsar. Finlands svenska socialdemokrater (1899) har, genom sin unika enspråkiga ställning inom det socialdemokratiska partiet, kunnat sammanjämka klass- och språkfrågan bland kusternas stads- och industribefolkning.
Föreningsnätverket och de resursstarka organisationerna bildar ett tätt kontaktfält och därmed en grund för svensk samhörighet och erfarenhet. De har också skapat en fond av symboler av både visuell och verbal art. När dessa artikuleras i språk, rutiner och ritualer genereras finlandssvenskheten som en känsla av autenticitet, unik ödesgemenskap jämte språklig och kulturell bestämmelse. Idag har detta sammanhang, vid sidan av den gamla nordiska dimensionen, genom EU tillförts en region- och minoritetspolitisk rollrepertoar. Parallellt med att det demografiska och det territoriella S. krympt och blivit osynligare har sålunda det institutionella S. ökat i betydelse och fått en allt starkare ideologisk och etnisk anstrykning. (Finlandssvenskar, 1908; Svenskt i Finland, 1914; Det svenska Finland, red. G. Nikander, 3 bd, 1919-23; Finlands svenskar, 1923; H. Wallén, Språkgränsen och minoriteterna i Finlands svenskbygder 1600-1865, 1932; Den svenska folkstammen i Finland, red. F.E. Sommerschield, 1940; Svensk bygd i Finland, 1949; G.v. Bonsdorff, Självstyrelsetanken i finlandssvensk politik 1917-23, 1950; G. Fougstedt, Finlands svenska befolkning åren 1936-45, 1951; Hj. Dahl, Finlands svenskar, 1956; M. Klövekorn, Die sprachliche Struktur Finnlands 1880-1950, 1960; Finlandssvensk odling 1917-67, red. R. Mannil, 1967; Efter 1809, 1969; G. Ågren, Vår historia, 1977; J.E. Havel, La Finlande et la Suède, 1978; E. Allardt/C. Starck, Språkgränser och samhällsstruktur, 1981; B. Lönnqvist, Suomenruotsalaiset, 1981; Boken om S., 1982; R. Ahlbäck, Bonden i svenska Finland, 1983; Svenskt i Finland 1-2, red. M. Engman/H. Stenius 1983-84; J. Sundberg, Svenskhetens dilemma i Finland: Finlandssvenskarnas samling och splittring under 1900-talet, 1985; Th. Rosenberg, S:s sönderfall: texter till minnet av ett folk, 1994; Stolt som eken: en lägesbedömning av det svenska i Finland, 1994; S. Högnäs, Kustens och skogarnas folk, 1995; L. Höckerstedt, Fuskfinnar eller östsvenskar, 2000; A-M. Åström/B. Lönnqvist/Y. Lindqvist, Gränsfolkets barn: finlandssvensk marginalitet och självhävdelse i kulturanalytiskt perspektiv, 2001; När kom svenskarna till Finland? red. A-M. Ivars/L. Huldén, 2002; P. Stenbäck, Vision och verklighet: en handbok i överlevnad för S., 2003; F. Finnäs, Finlandssvenskarna 2002. En statistisk rapport, 2004; Finlandssvenska symboler. SFV-kalendern 2005; Brage 100 år. Arv-Förmedling-Förvandling, red. B. Lönnqvist/A. Bergman/Y. Lindqvist, 2006) (Bo Lönnqvist)
1. Begreppets historia. Sedan motsättningarna mellan landets två språkgrupper skärpts på 1880-t. och språkfrågan, på grund av ökat ryskt förtryck, även politiserats började man på 1890-t. avgränsa det övervägande svenskspråkiga kustområdet till ett territorium under beteckningen "Finlands svensktalande bygder". Det avbildades första gången på pärmen till Svenska folkskolans vänners kalender 1897. Parallellt därmed präglades begrepp som "språkgräns" och "den svenska allmogen". "Finlands svenska folk" omfattade "den svenska nationaliteten" i städerna och på landsbygden. Som en följd av den filologiska och etnografiskt-folkloristiska forskningen i Svenska litteratursällskapets regi utformades under åren kring 1910 benämningen "det svenska Finland" som plats för "den svenska folkstammen". Genom de kulturella föreningarna, främst Brage, "förening för vård och främjande av svensk folkkultur i Finland" (1906) samt folk- och folkhögskolorna spreds benämningarna även på landsbygden och fick genom Svenska folkpartiet under 1910-t. också politisk bärvidd. Efter det Finland blivit självständigt tillkom 1919 Svenska Finlands folkting, vilket hade aktualiserats av finlandssvenskarnas situation enligt den nya grundlagen samt Ålands statsrättsliga ställning.
Folktingets lagutskott avgav 1920 ett betänkande angående territoriell och kulturell självstyrelse för det planerade "landskapsförbundet Svensk-Finland". Gabriel Nikander och Ernst von Born sammanfattade i skriften Den svenska nationaliteten i Finland (1921) målsättningen, som gick ut på att "söka sammanföra de svenska bosättningsområdena uti en fastare territoriell enhet och sålunda förbehålla den Svenska befolkningen för framtiden en del av fosterjorden där den är skyddad för denationalisering och kan ordna sitt liv och sina inre förhållanden efter sin egenart och sina behov". I regeringsformen av 1919 och språklagen av 1922 förverkligades främst den kulturella autonomin, medan den territoriella, på grund av redan utbredd tvåspråkighet, inte gick att genomföra. Begreppet och namnet S. stärktes och synliggjordes snabbt på 1920-t. Inom skönlitteratur, samfund och institutioner växte även en symbolvärld fram med inslag av både folktradition, natur och historia.
2. Det territoriella S. Det kustområde där den svenska befolkningen varit bosatt sedan medeltiden (1200-1300-t.) omfattar en sydlig remsa av landskapet Nyland, vidare Egentliga Finlands skärgård och Åland samt en nordlig kuststräcka i Österbotten. Områdena torde tidigare ha hängt samman då Satakunta (Nystads-Björneborgstrakten) under medeltiden även hyste svensk befolkning.
Det sydliga kustavsnittet är ca 400 km långt men sträcker sig bara 20-30 km mot inlandet och språkgränsen är på många håll flytande. 1880 uppgick landets svensktalande befolkning till 294 900 personer och 2002 till 290 251. Även om den numerärt bevarats rätt konstant hade den procentuella andelen av landets hela befolkning minskat från 14,3 % till 5,6 %. S. hade även på hundra år förändrats från ett övervägande enspråkigt område till ett tvåspråkigt.
Den svenska befolkningen i Nyland (Mellannyland, Västnyland, Östra Nyland) uppgick 2005 till ca 104 000 personer, fördelade på 21 svenska eller tvåspråkiga städer och kommuner, främst i Hfrs med ca 35 000 och Esbo med 20 000 svenskar, vartill kommer Vanda och Kyrkslätt med ca 6 000-6 500 var. Svenskarna i Egentliga Finlands skärgård, även kallad Åboland, fördelades på 10 kommuner och uppgick 2005 till ca 26 000, varav 6 500 i Pargas och 9 000 i Åbo stad. Åland räknar 15 små kommuner och staden Mariehamn med totalt ca 24 000 svenskar, de största grupperna i Mariehamn med 9 600, Jomala med 3 300 och Finström med 2 300 svenskar.
Svenska Österbotten omfattar 16 kommuner och städer, från Sideby till Karleby, totalt ca 103 000 svenskar. Stora grupper svenskösterbottningar finns i Karleby med 6 300, Jakobstad med 10 900, Pedersöre med 9 500, Korsholm med 12 000, Nykarleby med 6 600, Närpes med 8 600 och Vasa stad med 14 200 svenskar. Dessa har uppstått till följd av kommunsammanslagningar i modern tid.
Genom århundradena har till följd av krig, administrativa åtgärder och flyttningsrörelse mot kusten, förskjutningar i språkförhållandena skett. Sedan 1860- o. 70-t. har till följd av industrialisering en långsam men bestående förfinskning av S. ägt rum. Av landets 431 kommuner 2005 var 19 enspråkigt svenska (de flesta på Åland), 23 tvåspråkiga med svenska som majoritetsspråk och 21 tvåspråkiga med finsk majoritet. Språkförhållandena (procentuell andel) justeras vart tionde år och konflikter till följd därav har inte kunnat undvikas. Sedan 1960-t. har därvid ordet "minoritet", som tidigare enbart avsåg små svenska enklaver i inlandet, vunnit terräng som benämning på hela den finlandssvenska befolkningen. I det hävdvunna S. finns gamla svenska minoriteter i Pyttis i Kymmenedalen (541 personer), Mörskom (225) och Strömfors (569), Kaskö (451) och Åbo skärgård. Svenskar i "diaspora", alltså utanför S., utgör t.ex. minoriteterna i Tfrs (990), Kotka (587), Lahtis (275) och Jyväskylä (188). Förskjutningarna ökar på grund av större inre rörlighet och det traditionella S:s gränser blir sålunda alltmera diffusa. Ett tydligt exempel är Åbotrakten.
Då kustområdet historiskt utgjort landets administrativa, ekonomiska och kulturella centrum har S. varit inkörsporten för kulturströmningar från väster. Det uppvisar en brokighet av sociala och kulturella miljöer, men också mycket sårbara livsrum då stordrift och stadsplanering tränger på. Både livsmönster och identitetsbygge har starkt präglats av havet. S. är fortfarande födelseort och hembygd för de flesta finlandssvenskar, vilket jämte god ekonomisk grund garanterat en stark rotfasthet och trygghet. S. har, inte omotiverat, skämtsamt karakteriserats som en lycklig Mumindal.
3. Det institutionella S. Enhetssträvandena, speciellt efter 1906 och sedan landet blivit självständigt, konsoliderade också språkområdet som ett verksamhetsfält för ett stort antal institutioner på enspråkigt svensk grund. Bland de mest kända finns Åbo Akademi 1918, Borgå biskopsstift för de autonoma svenska församlingarna 1923, Samfundet Folkhälsan 1921, svenska teatrar i Hfrs, Åbo och Vasa, svenska truppförband, egna svenska avdelningar vid bl.a. den dåvarande Skolstyrelsen och andra ämbetsverk. I nutiden har man vid förvaltningsreformer försökt skapa nya "svenska rum" som komplement till de fasta institutionerna. Ett tiotal svenska dagstidningar, spridda över språkområdet, synliggör S. och bereder rum för utprövning och odlande av identiteter. En likartad funktion har skolorna och instituten för utbildning, yrkeshögskolor, Svenska kulturfonden och de svenska bokförlagen.
Av oerhört stor betydelse är de enspråkigt svenska organisationerna, från byaföreningar, ungdoms- och hembygdsföreningar, till samfund av typen Finlands svenska sång- och musikförbund 1929, Finlands svenska köpmannaförbund 1930, Andelslaget Varuboden 1921, Försäkringsbolaget Svensk-Finland 1925 och talrika liknande. Redan i början av 1900-t. hade ungdoms- och husmoders (Martha)-förbunden separerats på språklig grund.
På 1940-t. tillkom, i Folktingets regi, ett befolkningsförbund, en jordnämnd, en yrkesutbildningsstyrelse, ett vetenskapligt centralråd, en språkvårdsnämnd och en skärgårdskommitté. En del av dessa organ har numera spelat ut sin roll, medan t.ex. språknämndens betydelse och synlighet ökat. Bland moderna media med stor betydelse för bl.a. populärkulturen står främst Finlands svenska television jämte YLE:s svenska radiokanaler.
Folktinget sammankallas sedan 1941 med jämna mellanrum. Det fungerar som ett på parlamentarisk bas valt förtroendeorgan och bevakar på riksnivå den finlandssvenska autonomin. Dess symbolvärde markeras även i firandet av Svenska dagen.
Den politiska kartan över S. har traditionellt visat en dominans av Svenska folkpartiet (1906) på landsbygden och bland städernas borgerliga kretsar. Finlands svenska socialdemokrater (1899) har, genom sin unika enspråkiga ställning inom det socialdemokratiska partiet, kunnat sammanjämka klass- och språkfrågan bland kusternas stads- och industribefolkning.
Föreningsnätverket och de resursstarka organisationerna bildar ett tätt kontaktfält och därmed en grund för svensk samhörighet och erfarenhet. De har också skapat en fond av symboler av både visuell och verbal art. När dessa artikuleras i språk, rutiner och ritualer genereras finlandssvenskheten som en känsla av autenticitet, unik ödesgemenskap jämte språklig och kulturell bestämmelse. Idag har detta sammanhang, vid sidan av den gamla nordiska dimensionen, genom EU tillförts en region- och minoritetspolitisk rollrepertoar. Parallellt med att det demografiska och det territoriella S. krympt och blivit osynligare har sålunda det institutionella S. ökat i betydelse och fått en allt starkare ideologisk och etnisk anstrykning. (Finlandssvenskar, 1908; Svenskt i Finland, 1914; Det svenska Finland, red. G. Nikander, 3 bd, 1919-23; Finlands svenskar, 1923; H. Wallén, Språkgränsen och minoriteterna i Finlands svenskbygder 1600-1865, 1932; Den svenska folkstammen i Finland, red. F.E. Sommerschield, 1940; Svensk bygd i Finland, 1949; G.v. Bonsdorff, Självstyrelsetanken i finlandssvensk politik 1917-23, 1950; G. Fougstedt, Finlands svenska befolkning åren 1936-45, 1951; Hj. Dahl, Finlands svenskar, 1956; M. Klövekorn, Die sprachliche Struktur Finnlands 1880-1950, 1960; Finlandssvensk odling 1917-67, red. R. Mannil, 1967; Efter 1809, 1969; G. Ågren, Vår historia, 1977; J.E. Havel, La Finlande et la Suède, 1978; E. Allardt/C. Starck, Språkgränser och samhällsstruktur, 1981; B. Lönnqvist, Suomenruotsalaiset, 1981; Boken om S., 1982; R. Ahlbäck, Bonden i svenska Finland, 1983; Svenskt i Finland 1-2, red. M. Engman/H. Stenius 1983-84; J. Sundberg, Svenskhetens dilemma i Finland: Finlandssvenskarnas samling och splittring under 1900-talet, 1985; Th. Rosenberg, S:s sönderfall: texter till minnet av ett folk, 1994; Stolt som eken: en lägesbedömning av det svenska i Finland, 1994; S. Högnäs, Kustens och skogarnas folk, 1995; L. Höckerstedt, Fuskfinnar eller östsvenskar, 2000; A-M. Åström/B. Lönnqvist/Y. Lindqvist, Gränsfolkets barn: finlandssvensk marginalitet och självhävdelse i kulturanalytiskt perspektiv, 2001; När kom svenskarna till Finland? red. A-M. Ivars/L. Huldén, 2002; P. Stenbäck, Vision och verklighet: en handbok i överlevnad för S., 2003; F. Finnäs, Finlandssvenskarna 2002. En statistisk rapport, 2004; Finlandssvenska symboler. SFV-kalendern 2005; Brage 100 år. Arv-Förmedling-Förvandling, red. B. Lönnqvist/A. Bergman/Y. Lindqvist, 2006) (Bo Lönnqvist)
Svenskfinland. Sång- och musikfesterna är viktiga för den finlandssvenska identiteten och stärker känslan av gemenskap. Den första finlandssvenska sång- och musikfesten hölls i Ekenäs 1891. Bilden är från den tjugoförsta festen som hölls sommaren 2001 i Hagalund i Esbo. Foto: Lehtikuva Oy, J. Palmén.