finsk-ugriska folk. De finsk-ugriska folken, som talar finsk-ugriska språk, och samojederna bildar tillsammans gruppen uralska folk. I praktiken brukar ofta båda dessa grupper gå under benämningen f. Dessa folk finns i Nord-, Öst- och Mellaneuropa samt i Sibirien.
De till antalet största finsk- ugriska folkgrupperna är finnarna, esterna och ungrarna - dessa är de enda som har självständiga stater och vars existens inte anses vara hotad.
F. kan indelas i följande grupper: östersjöfinnar, samer, volgafinnar, permier, ugrer och samojeder. Både kulturellt och språkligt finns stora skillnader mellan folkslagen. En stor del av de finsk-ugriska folken utgör minoriteter i republiker och autonoma regioner uppkallade efter dem inom Ryska federationen: republikerna Karelska republiken, Komi, Mari, Mordvinien och Udmurtien samt de autonoma regionerna Chanti-Mansien, Jamalo-Nentsien, Nentsien, Komi-Permjakien och Dolgano- Nentsien. För vissa f. finns två olika nationalitetsnamn, av vilka det yngre baserar sig på det egna språket. Äldre benämningar anges i parentes i denna text.
Till östersjöfinnarna hör de f. som är bosatta vid eller i närheten av Östersjön, d.v.s. finnar, karelare, vepser, ishorer, ingermanländare, voter, ester och livländare.
Samerna är bosatta i n. delarna av Finland, Norge och Sverige samt på Kolahalvön.
Volgafinnar är mordvinerna och marierna (tjeremisserna). Mordvinerna (ca 845 000 år 2002) kan indelas i erzamordviner och moksjamordviner och är till antalet det tredje största finsk-ugriska folket. Omkring en tredjedel av dem bor i Mordvinien. Av marierna (605 000) lever ca hälften i Mari. Permierna, d.v.s. udmurterna (votjakerna, 637 000) och komierna (syrjänerna, 293 000) bor till största delen i Udmurtien respektive Komi. Dessa fyra folkgrupper är medelstora f.
Under den stalinistiska eran var målet att förryska alla folk inom Sovjetunionen. Efter Sovjets fall har de finsk-ugriska folken i Mellanryssland åter försökt stärka sin ställning. Mordvinerna, marierna, udmurterna och komierna har universitet och högskolor i sina republiker, men största delen av undervisningen sker på ryska. I skolorna i synnerhet på landsbygden är möjligheterna till undervisning på det egna språket större. Under 1990-t. och början av 2000-t. har de nationella språken inom dessa områden enligt grundlagen blivit antagna som officiella språk vid sidan av ryskan.
Till ugriska folk räknas chanter (ostjaker), manser (voguler) och ungrare. Chantiska och mansiska brukar tillsammans kallas för obugriska språk. Chanterna (29 000) och manserna (12 000) bor liksom samojederna, d.v.s. nentserna (41 000), entserna, nganasanerna (1 000) och selkuperna (4 000), i den subarktiska och arktiska zonen mellan Ural och Jenisej. Ursprungsbefolkningarnas andel inom de autonoma regionerna i detta område är försvinnande liten. De obugriska folken, liksom samojedfolken, är ytterst hotade.
Ursprung. Frågan om de uralska/finsk-ugriska folkens ursprung har diskuterats sedan 1800-t. På språkhistoriska grunder har man länge varit rätt så enig om att det finsk-ugriska urhemmet har legat vid den s.k. Volgakröken (där bifloden Kama mynnar ut i Volga), men också v. Sibirien har varit aktuellt i detta sammanhang. Emellertid bör frågan om folkgruppers ursprung och härstamning betraktas både ur biologisk, arkeologisk och lingvistisk synvinkel. Detta gör frågeställningen vidlyftig och komplicerad. Frågan har tills vidare inte behandlats uttömmande utgående från denna breda bas. Följande framställning tar sin utgångspunkt i arkeologiska fakta och antagandet att s.k. arkeologiska kulturer i stort sett motsvarar forntida etniska grupper.
Vid slutet av den senaste (Weichsel) istiden löpte nordgränsen för en karg skogsmiljö samt senpaleolitiska jagande och fiskande samhällen i Östeuropa från Lettland i v. via Volgas övre lopp till Kamafloden i ö. Denna befolkning utgjordes i ö. av ättlingar till invandrare från s. Ural och i v. (fram till mynningen av Kama) av ättlingar till invandrare från Svartahavsslätten, från ö. Polen och till en del ända från v. Europa. Detta ledde till att ett antal arkeologiska kulturer bildades i zonen som gränsade till den obebodda tundran. Sannolikt representerade dessa kulturer med olika ursprung också olika språk. Till det v. blocket riktade sig till slut en ny våg av inflytande (postsvidry) från ö. Polen. Den visar sig som en speciell teknik vid bearbetning av flinta, vilken upptogs av alla berörda kulturer. Man har frågat sig huruvida denna våg kanske åtföljdes av ett språk som skulle ha bildat ett lingua franca, som kunde ha börjat undantränga kulturernas egna språk.
Den postglaciala perioden inleddes ca 9500 f.Kr. med en kraftig höjning av den årliga medeltemperaturen som satte i gång en motsvarande miljöförändring. Den berörda befolkningens anpassning resulterade i övergången till ett mesolitiskt kulturstadium. Skogen med sin djurvärld stabiliserades och började spridas norrut, varvid människogrupper följde. Pionjärerna nådde n. Lappland och den ryska Ishavskusten ca 7300 f.Kr. Norska kusten ända upp till Finnmarken hade befolkats redan ca 9500 f.Kr. av invandrare som ytterst härstammade från det istida Västeuropa. Sverige n. om Skåne befolkades något senare av grupper med samma ursprung. Man kan utgå från att bosättningsströmmarna ö. och v. om Bottniska viken representerade två etniskt och språkligt helt åtskilda befolkningar. De forna skandinaverna måste ha talat ett språk som gett vika och dött ut under trycket av senare invandrare från s., som talade indoeuropeiska/germanska, och från n. som talade finsk- ugriska/samiska.
I likhet med urspråken till alla kända språkfamiljer är det uralska/finsk-ugriska urspråket en formell rekonstruktion som baseras på den jämförande språkforskningens metoder. Det anses att detta urspråk har existerat för 6000 till 8000 år sedan (6000-4000 f.Kr.). Därmed har det uralska/finsk-ugriska urspråket ännu inte talats ca 9500 f.Kr., då vandringen mot n. inleddes i ö. Europa. Men det rekonstruerade uralska/finsk-ugriska urspråket är naturligtvis ett stadium i en utvecklingssekvens, och därför kan man anta att dess förstadium har talats i området redan då inom någon av de olika folkgrupperna. En intressant möjlighet är att en språkform, identisk med det uralska/finsk-ugriska urspråkets förstadium, kan ha varit anknuten till spridningen av postsvidry-elementet. I så fall skulle denna språkform ha fått en vid spridning inom det v. blocket. Allt detta är spekulativt och osäkert, men man kan i alla fall utgå från att det uralska/finsk-ugriska urspråket bildades inom det v. blocket i Östeuropa. Ö. Östeuropa och Sibirien kan uteslutas.
Området mellan Volga och dess biflod Oka (där Moskva idag ligger) utvecklades tidigt under den mesolitiska stenåldern till ett centrum med ett överskott av befolkning och en stark kulturreserv. Överskottet spred sig gång på gång i vågor av arkeologiskt urskiljbar påverkan som huvudsakligen riktade sig mot n. och n.v. Med utgångspunkt i vad som sagts ovan är det sannolikt att det uralska/finsk-ugriska urspråket uppstod och utvecklades i Volga-Oka-området, varifrån språkliga innovationer i motsvarande vågor spridde sig till en konservativare periferi. Området vid Volgakröken har inte varit ett innovationscentrum under stenåldern.
En stor del av de tidigmesolitiska invandrarna till ö. Fennoskandien härstammade från Volga-Oka-området, men en del inledde sin vandring i s. Baltikum och nådde v. delen av Finland. Den sistnämnda befolkningen omfattade sannolikt till en avsevärd del senpaleolitiska västeuropeiska element, vilka kan ha dominerat språkligt, varvid det skulle ha varit fråga om ett senare försvunnet språk, jämförbart med det som talades av pionjärerna i Skandinavien. Lingvistiskt har det hänvisats till förekomsten av främmande, icke finsk-ugriska, substrat i litauiska och lettiska samt främmande, icke indoeuropeiska, substrat i estniska och finska samt motsvarande främmande drag bland ortnamnen. Då skulle ett finsk-ugriskt idiom sannolikt ha etablerats i området i samband med en expansion som representeras av den typiska kamkeramiken (3900-3500 f.Kr.). Först långt senare, i samband med arkeologiskt observerade expansioner under bronsålder och äldsta järnålder, etablerades ett finsk-ugriskt idiom i n. Fennoskandien.
Uralska/finsk-ugriska språk har länge talats i ö. Ryssland och v. Sibirien. Om ursprungsområdet lokaliseras till Volga-Oka-området bör man kunna beskriva en expansion österut. Ur Volosovokulturen (3700-2000 f.Kr.) som i den arkeologiska sekvensen inom nämnda område upptar en viktig plats utgick en expansion mot ö. till Kamaområdet där Garino-Bor-kulturen uppstod. Denna skulle förklara etableringen av ett uralskt/finsk-ugriskt idiom i Östryssland. Ett vidlyftigt nätverk för distribution av högklassiga bronsprodukter och annat dyrbart gods, kallat Sejma-Turbino, bildades under bronsåldern strax efter 2000 f.Kr. Detta nätverk med centrum i s. Ural sträckte sig i v. genom Volga-Oka-området ända till Finland och i ö. så långt som till Altajbergens förland. Det är möjligt att till en viss grad argumentera för ett antagande att avkomlingar till Volosovokulturens och Garino-Bor-kulturens folkelement ingick i detta nätverk och därvid slog sig ned i v. Sibirien. Detta skulle ha inlett etableringen av uralska/finsk-ugriska idiom i området. Inom språkforskningen har det oavhängigt från detta framkastats preliminära argument för en i stort sett liknande utveckling.
Ovan beskrivna modell är i många stycken spekulativ och sålunda öppen för kritik, som emellertid måste ta hänsyn till att den är internt logisk. Den motsäger inte fennougristikens huvudsakliga påståenden och den stämmer överens med vad man vet om den indoeuropeiska språkstammen och dess kontakter med den uralska/finsk-ugriska. Den stämmer också överens med den fysiska antropologins och genetikens rön angående människopopulationernas historia i Europa. (T.I. Itkonen, Suomensukuiset kansat, 1921, faksimil 1988; Uralic mythology and folklore, red. M. Hoppál/J. Pentikäinen, 1989; Uralilaiset kansat: tietoa suomen sukukielistä ja niiden puhujista, red. J. Laakso, 1991; L. Honko m.fl., The great bear: a thematic anthology of oral poetry in the Finno-Ugrian languages, 1993; Ison karhun jälkeläiset, red. P. Hakamies, 1998; Uskonto ja identiteetti: suomalais-ugrilaisten kokemuksia ja vaiheita, red. T. Laitila/T. Saarinen, 1999; G. Kádár, Rinnasteinen ajattelutapa suomensukuisten kansojen musiikkiperinteessä, 1999; R. Taagepera, The Finno-Ugric republics and the Russian State, 1999; V. Patruschev, The early history of the Finno-Ugric peoples of European Russia, 2000; Early contacts between Uralic and Indo-European: linguistic and archaeological considerations, red. C. Carpelan m.fl., 2001; Ennen, muinoin: miten menneisyyttämme tutkitaan, red. R. Grünthal, 2002) (Christian Carpelan)
De till antalet största finsk- ugriska folkgrupperna är finnarna, esterna och ungrarna - dessa är de enda som har självständiga stater och vars existens inte anses vara hotad.
F. kan indelas i följande grupper: östersjöfinnar, samer, volgafinnar, permier, ugrer och samojeder. Både kulturellt och språkligt finns stora skillnader mellan folkslagen. En stor del av de finsk-ugriska folken utgör minoriteter i republiker och autonoma regioner uppkallade efter dem inom Ryska federationen: republikerna Karelska republiken, Komi, Mari, Mordvinien och Udmurtien samt de autonoma regionerna Chanti-Mansien, Jamalo-Nentsien, Nentsien, Komi-Permjakien och Dolgano- Nentsien. För vissa f. finns två olika nationalitetsnamn, av vilka det yngre baserar sig på det egna språket. Äldre benämningar anges i parentes i denna text.
Till östersjöfinnarna hör de f. som är bosatta vid eller i närheten av Östersjön, d.v.s. finnar, karelare, vepser, ishorer, ingermanländare, voter, ester och livländare.
Samerna är bosatta i n. delarna av Finland, Norge och Sverige samt på Kolahalvön.
Volgafinnar är mordvinerna och marierna (tjeremisserna). Mordvinerna (ca 845 000 år 2002) kan indelas i erzamordviner och moksjamordviner och är till antalet det tredje största finsk-ugriska folket. Omkring en tredjedel av dem bor i Mordvinien. Av marierna (605 000) lever ca hälften i Mari. Permierna, d.v.s. udmurterna (votjakerna, 637 000) och komierna (syrjänerna, 293 000) bor till största delen i Udmurtien respektive Komi. Dessa fyra folkgrupper är medelstora f.
Under den stalinistiska eran var målet att förryska alla folk inom Sovjetunionen. Efter Sovjets fall har de finsk-ugriska folken i Mellanryssland åter försökt stärka sin ställning. Mordvinerna, marierna, udmurterna och komierna har universitet och högskolor i sina republiker, men största delen av undervisningen sker på ryska. I skolorna i synnerhet på landsbygden är möjligheterna till undervisning på det egna språket större. Under 1990-t. och början av 2000-t. har de nationella språken inom dessa områden enligt grundlagen blivit antagna som officiella språk vid sidan av ryskan.
Till ugriska folk räknas chanter (ostjaker), manser (voguler) och ungrare. Chantiska och mansiska brukar tillsammans kallas för obugriska språk. Chanterna (29 000) och manserna (12 000) bor liksom samojederna, d.v.s. nentserna (41 000), entserna, nganasanerna (1 000) och selkuperna (4 000), i den subarktiska och arktiska zonen mellan Ural och Jenisej. Ursprungsbefolkningarnas andel inom de autonoma regionerna i detta område är försvinnande liten. De obugriska folken, liksom samojedfolken, är ytterst hotade.
Ursprung. Frågan om de uralska/finsk-ugriska folkens ursprung har diskuterats sedan 1800-t. På språkhistoriska grunder har man länge varit rätt så enig om att det finsk-ugriska urhemmet har legat vid den s.k. Volgakröken (där bifloden Kama mynnar ut i Volga), men också v. Sibirien har varit aktuellt i detta sammanhang. Emellertid bör frågan om folkgruppers ursprung och härstamning betraktas både ur biologisk, arkeologisk och lingvistisk synvinkel. Detta gör frågeställningen vidlyftig och komplicerad. Frågan har tills vidare inte behandlats uttömmande utgående från denna breda bas. Följande framställning tar sin utgångspunkt i arkeologiska fakta och antagandet att s.k. arkeologiska kulturer i stort sett motsvarar forntida etniska grupper.
Vid slutet av den senaste (Weichsel) istiden löpte nordgränsen för en karg skogsmiljö samt senpaleolitiska jagande och fiskande samhällen i Östeuropa från Lettland i v. via Volgas övre lopp till Kamafloden i ö. Denna befolkning utgjordes i ö. av ättlingar till invandrare från s. Ural och i v. (fram till mynningen av Kama) av ättlingar till invandrare från Svartahavsslätten, från ö. Polen och till en del ända från v. Europa. Detta ledde till att ett antal arkeologiska kulturer bildades i zonen som gränsade till den obebodda tundran. Sannolikt representerade dessa kulturer med olika ursprung också olika språk. Till det v. blocket riktade sig till slut en ny våg av inflytande (postsvidry) från ö. Polen. Den visar sig som en speciell teknik vid bearbetning av flinta, vilken upptogs av alla berörda kulturer. Man har frågat sig huruvida denna våg kanske åtföljdes av ett språk som skulle ha bildat ett lingua franca, som kunde ha börjat undantränga kulturernas egna språk.
Den postglaciala perioden inleddes ca 9500 f.Kr. med en kraftig höjning av den årliga medeltemperaturen som satte i gång en motsvarande miljöförändring. Den berörda befolkningens anpassning resulterade i övergången till ett mesolitiskt kulturstadium. Skogen med sin djurvärld stabiliserades och började spridas norrut, varvid människogrupper följde. Pionjärerna nådde n. Lappland och den ryska Ishavskusten ca 7300 f.Kr. Norska kusten ända upp till Finnmarken hade befolkats redan ca 9500 f.Kr. av invandrare som ytterst härstammade från det istida Västeuropa. Sverige n. om Skåne befolkades något senare av grupper med samma ursprung. Man kan utgå från att bosättningsströmmarna ö. och v. om Bottniska viken representerade två etniskt och språkligt helt åtskilda befolkningar. De forna skandinaverna måste ha talat ett språk som gett vika och dött ut under trycket av senare invandrare från s., som talade indoeuropeiska/germanska, och från n. som talade finsk- ugriska/samiska.
I likhet med urspråken till alla kända språkfamiljer är det uralska/finsk-ugriska urspråket en formell rekonstruktion som baseras på den jämförande språkforskningens metoder. Det anses att detta urspråk har existerat för 6000 till 8000 år sedan (6000-4000 f.Kr.). Därmed har det uralska/finsk-ugriska urspråket ännu inte talats ca 9500 f.Kr., då vandringen mot n. inleddes i ö. Europa. Men det rekonstruerade uralska/finsk-ugriska urspråket är naturligtvis ett stadium i en utvecklingssekvens, och därför kan man anta att dess förstadium har talats i området redan då inom någon av de olika folkgrupperna. En intressant möjlighet är att en språkform, identisk med det uralska/finsk-ugriska urspråkets förstadium, kan ha varit anknuten till spridningen av postsvidry-elementet. I så fall skulle denna språkform ha fått en vid spridning inom det v. blocket. Allt detta är spekulativt och osäkert, men man kan i alla fall utgå från att det uralska/finsk-ugriska urspråket bildades inom det v. blocket i Östeuropa. Ö. Östeuropa och Sibirien kan uteslutas.
Området mellan Volga och dess biflod Oka (där Moskva idag ligger) utvecklades tidigt under den mesolitiska stenåldern till ett centrum med ett överskott av befolkning och en stark kulturreserv. Överskottet spred sig gång på gång i vågor av arkeologiskt urskiljbar påverkan som huvudsakligen riktade sig mot n. och n.v. Med utgångspunkt i vad som sagts ovan är det sannolikt att det uralska/finsk-ugriska urspråket uppstod och utvecklades i Volga-Oka-området, varifrån språkliga innovationer i motsvarande vågor spridde sig till en konservativare periferi. Området vid Volgakröken har inte varit ett innovationscentrum under stenåldern.
En stor del av de tidigmesolitiska invandrarna till ö. Fennoskandien härstammade från Volga-Oka-området, men en del inledde sin vandring i s. Baltikum och nådde v. delen av Finland. Den sistnämnda befolkningen omfattade sannolikt till en avsevärd del senpaleolitiska västeuropeiska element, vilka kan ha dominerat språkligt, varvid det skulle ha varit fråga om ett senare försvunnet språk, jämförbart med det som talades av pionjärerna i Skandinavien. Lingvistiskt har det hänvisats till förekomsten av främmande, icke finsk-ugriska, substrat i litauiska och lettiska samt främmande, icke indoeuropeiska, substrat i estniska och finska samt motsvarande främmande drag bland ortnamnen. Då skulle ett finsk-ugriskt idiom sannolikt ha etablerats i området i samband med en expansion som representeras av den typiska kamkeramiken (3900-3500 f.Kr.). Först långt senare, i samband med arkeologiskt observerade expansioner under bronsålder och äldsta järnålder, etablerades ett finsk-ugriskt idiom i n. Fennoskandien.
Uralska/finsk-ugriska språk har länge talats i ö. Ryssland och v. Sibirien. Om ursprungsområdet lokaliseras till Volga-Oka-området bör man kunna beskriva en expansion österut. Ur Volosovokulturen (3700-2000 f.Kr.) som i den arkeologiska sekvensen inom nämnda område upptar en viktig plats utgick en expansion mot ö. till Kamaområdet där Garino-Bor-kulturen uppstod. Denna skulle förklara etableringen av ett uralskt/finsk-ugriskt idiom i Östryssland. Ett vidlyftigt nätverk för distribution av högklassiga bronsprodukter och annat dyrbart gods, kallat Sejma-Turbino, bildades under bronsåldern strax efter 2000 f.Kr. Detta nätverk med centrum i s. Ural sträckte sig i v. genom Volga-Oka-området ända till Finland och i ö. så långt som till Altajbergens förland. Det är möjligt att till en viss grad argumentera för ett antagande att avkomlingar till Volosovokulturens och Garino-Bor-kulturens folkelement ingick i detta nätverk och därvid slog sig ned i v. Sibirien. Detta skulle ha inlett etableringen av uralska/finsk-ugriska idiom i området. Inom språkforskningen har det oavhängigt från detta framkastats preliminära argument för en i stort sett liknande utveckling.
Ovan beskrivna modell är i många stycken spekulativ och sålunda öppen för kritik, som emellertid måste ta hänsyn till att den är internt logisk. Den motsäger inte fennougristikens huvudsakliga påståenden och den stämmer överens med vad man vet om den indoeuropeiska språkstammen och dess kontakter med den uralska/finsk-ugriska. Den stämmer också överens med den fysiska antropologins och genetikens rön angående människopopulationernas historia i Europa. (T.I. Itkonen, Suomensukuiset kansat, 1921, faksimil 1988; Uralic mythology and folklore, red. M. Hoppál/J. Pentikäinen, 1989; Uralilaiset kansat: tietoa suomen sukukielistä ja niiden puhujista, red. J. Laakso, 1991; L. Honko m.fl., The great bear: a thematic anthology of oral poetry in the Finno-Ugrian languages, 1993; Ison karhun jälkeläiset, red. P. Hakamies, 1998; Uskonto ja identiteetti: suomalais-ugrilaisten kokemuksia ja vaiheita, red. T. Laitila/T. Saarinen, 1999; G. Kádár, Rinnasteinen ajattelutapa suomensukuisten kansojen musiikkiperinteessä, 1999; R. Taagepera, The Finno-Ugric republics and the Russian State, 1999; V. Patruschev, The early history of the Finno-Ugric peoples of European Russia, 2000; Early contacts between Uralic and Indo-European: linguistic and archaeological considerations, red. C. Carpelan m.fl., 2001; Ennen, muinoin: miten menneisyyttämme tutkitaan, red. R. Grünthal, 2002) (Christian Carpelan)