finnar, folk bosatt till största delen i Finland som talar finska språket. Utanför Finlands gränser bor större grupper f. i bl.a. Sverige (sverigefinnar), Norge (kväner) samt Amerika, Australien m.m. (emigration).
Benämningen finne påträffas tidigast hos Tacitus (Fenni, 98 e.Kr.) och senare hos Ptolemaios (Phinnoi, ca 198 e.Kr.) m.fl. avseende samer. Finne, fenni härleds från ett tidigt germanskt ord med betydelser som 'finna, vandra, ströva'. Med benämningen har bronsålderns (?) germanska handelsmän antagligen avsett sina kontaktpersoner (tolkar och vägvisare) i n. och ö. Fennoskandia bland samernas och finnarnas förfäder. I Norge har benämningarna finne, Finnmarken bevarats för samerna och deras hemland, medan f. har kallats kväner, vilket fortfarande är benämningen på den finska minoriteten i Nordnorge. Sedan svenskarna (kanske under vikingatiden 800-1050 e.Kr.) började kalla samerna lappar har f., Finland för dem avsett Finlands finskspråkiga invånare och deras hemland.
Det är vanligt att tänka sig att "folk" som man känner till idag har existerat som enheter sedan forntiden. F. t.ex. skulle ha vandrat in till sitt nuvarande hemland vid en viss tidpunkt. Artiklarna finsk-ugriska folk och östersjöfinnarna torde klargöra att frågan om olika folks ursprung är mångsidig och komplicerad. Man kan observera hur språk, kulturdrag och populationer med tiden utvecklas och ackumuleras och samtidigt till en del försvinner. Detta beror dels på olika utvecklingslinjer som följd av isolering, dels på kulturströmningar som tillkommit i och med kontakter mellan grupper samt populationers rörlighet, som tenderat att sudda ut gränser. Det har kunnat leda till förändringar i språk, kultur och demografi. Det är möjligt att följa många olika trådar från forntida folk genom olika kronologiska nivåer till de nutida, hos vilka trådarna förenas till unika vävnader, karakteristiska för de olika folken.
F., samerna och Fennoskandias övriga gamla befolkningar har med tiden formats till folk i sina respektive hemland. Pionjärgrupperna är allas förfäder i den meningen att deras avkomlingar aldrig har flyttat bort. Den sentida diversiteten i fysisk habitus och kultur beror på (1) att pionjärbosättningen härstammar från två olika huvudriktningar (Östeuropa, Västeuropa), (2) på olika genetiska strömmar och kulturpåverkan som följd av folkrörelser från och kontakter i olika riktningar samt (3) fysisk, social och ekonomisk anpassning till de starkt varierande naturmiljöerna i Fennoskandias olika delar.
F. härleder ytterst sina biologiska karakteristika, sitt språk och sin kultur från den v. hälften av Östeuropa. F. har dessutom fr.o.m. yngre stenålder mottagit biologiska karakteristika samt lånat stoff till sitt språk och sin andliga samt materiella kultur från Baltikum och Skandinavien. Största delen av samerna som tidigare befolkade en stor del av det som idag heter Finland härledde också sina biologiska kännetecken, sitt språk och sin kultur från den v. hälften av Östeuropa. De införlivades av f. under historisk tid (1300-1900 e.Kr.). Samerna i n. Fennoskandia som bevarat sin identitet härleder emellertid sina biologiska karakteristika samt troligen en del av sitt andliga kulturarv från Västeuropa, därifrån Skandinaviens tidigmesolitiska pionjärer invandrade. (Early contacts between Uralic and Indo-European: linguistic and archaeological considerations, red. C. Carpelan m.fl., 2001; Ennen, muinoin: miten menneisyyttämme tutkitaan, red. R. Grünthal, 2002) (Christian Carpelan)
Benämningen finne påträffas tidigast hos Tacitus (Fenni, 98 e.Kr.) och senare hos Ptolemaios (Phinnoi, ca 198 e.Kr.) m.fl. avseende samer. Finne, fenni härleds från ett tidigt germanskt ord med betydelser som 'finna, vandra, ströva'. Med benämningen har bronsålderns (?) germanska handelsmän antagligen avsett sina kontaktpersoner (tolkar och vägvisare) i n. och ö. Fennoskandia bland samernas och finnarnas förfäder. I Norge har benämningarna finne, Finnmarken bevarats för samerna och deras hemland, medan f. har kallats kväner, vilket fortfarande är benämningen på den finska minoriteten i Nordnorge. Sedan svenskarna (kanske under vikingatiden 800-1050 e.Kr.) började kalla samerna lappar har f., Finland för dem avsett Finlands finskspråkiga invånare och deras hemland.
Det är vanligt att tänka sig att "folk" som man känner till idag har existerat som enheter sedan forntiden. F. t.ex. skulle ha vandrat in till sitt nuvarande hemland vid en viss tidpunkt. Artiklarna finsk-ugriska folk och östersjöfinnarna torde klargöra att frågan om olika folks ursprung är mångsidig och komplicerad. Man kan observera hur språk, kulturdrag och populationer med tiden utvecklas och ackumuleras och samtidigt till en del försvinner. Detta beror dels på olika utvecklingslinjer som följd av isolering, dels på kulturströmningar som tillkommit i och med kontakter mellan grupper samt populationers rörlighet, som tenderat att sudda ut gränser. Det har kunnat leda till förändringar i språk, kultur och demografi. Det är möjligt att följa många olika trådar från forntida folk genom olika kronologiska nivåer till de nutida, hos vilka trådarna förenas till unika vävnader, karakteristiska för de olika folken.
F., samerna och Fennoskandias övriga gamla befolkningar har med tiden formats till folk i sina respektive hemland. Pionjärgrupperna är allas förfäder i den meningen att deras avkomlingar aldrig har flyttat bort. Den sentida diversiteten i fysisk habitus och kultur beror på (1) att pionjärbosättningen härstammar från två olika huvudriktningar (Östeuropa, Västeuropa), (2) på olika genetiska strömmar och kulturpåverkan som följd av folkrörelser från och kontakter i olika riktningar samt (3) fysisk, social och ekonomisk anpassning till de starkt varierande naturmiljöerna i Fennoskandias olika delar.
F. härleder ytterst sina biologiska karakteristika, sitt språk och sin kultur från den v. hälften av Östeuropa. F. har dessutom fr.o.m. yngre stenålder mottagit biologiska karakteristika samt lånat stoff till sitt språk och sin andliga samt materiella kultur från Baltikum och Skandinavien. Största delen av samerna som tidigare befolkade en stor del av det som idag heter Finland härledde också sina biologiska kännetecken, sitt språk och sin kultur från den v. hälften av Östeuropa. De införlivades av f. under historisk tid (1300-1900 e.Kr.). Samerna i n. Fennoskandia som bevarat sin identitet härleder emellertid sina biologiska karakteristika samt troligen en del av sitt andliga kulturarv från Västeuropa, därifrån Skandinaviens tidigmesolitiska pionjärer invandrade. (Early contacts between Uralic and Indo-European: linguistic and archaeological considerations, red. C. Carpelan m.fl., 2001; Ennen, muinoin: miten menneisyyttämme tutkitaan, red. R. Grünthal, 2002) (Christian Carpelan)