fyrväsen. Viktiga farleder i Finland utmärktes redan under medeltiden med stenkummel och spirbåkar. På 1500-t. brändes signaleldar vid lotsplatser och hamnfarleder, och de första båkarna (torn utan ljus) uppfördes på 1600-t. Lots- och fyrverket i Finland grundades 1696 som en underavdelning till motsvarande verk i Sverige. Verksamheten leddes i början från Karlskrona och från 1770 från Sveaborg. Fyrtornen som byggdes längs kusterna och ute på skären hör till de äldsta bevarade säkerhetsanordningarna för sjöfarten. Finlands första fyr uppfördes 1753 på Utö invid farleden från n. Östersjön till Åbo. Dess runda torn var murat av sten och man brände stearinljus och oljelampor samt kol i en järnkorg. Den nästäldsta fyren byggdes 1800 vid Porkala i Finska viken (Rönnskär).
Fyrarna i Finska viken utsattes för förstörelse under 1808-09 års krig, senare också under Krimkriget 1854. På 1800-t. började ett nätverk av fyrar kring kusten ta form. Merparten av de tidigaste fyrtornen var byggda i tegel. Fyrpersonalen, vanligtvis en fyrmästare och tre fyrvaktare, bodde i små stugor invid fyren; på mycket små skär måste personalen bo i fyrtornet.
En betydelsefull del av fyrväsendet utgjordes av fyrskepp. Det första fyrskeppet utsattes 1868 vid grundet Snipan i s. Kvarken. På 1880-t. började man bygga fyrtorn av järn. Fyrarna släcktes till vintern, men fyrkarlarna och deras familjer bodde kvar över vintern på fyrskären. Till en början upplystes fyrarna med oljelampor och försilvrade reflektorer på en roterande axel. De första linsanordningarna installerades i början av 1860-t. Åren 1875-76 övergick man till fotogen, och även acetylengas användes som bränsle. De första obevakade fyrarna byggdes 1883, med en s.k. Lindbergs rotator, som styrde förbränningen i ett par dygn, även om det medförde en stor brandrisk. I början av 1900-t. lyckades den svenske ingenjören Gustaf Dalén förbättra fyrarnas gasapparatur genom ett flertal uppfinningar så att fyrarna helt kunde automatiseras. Vid sekelskiftet 1900 fanns det i de finländska vattnen 24 fyrar och 12 fyrskepp. Personalen vid dessa uppgick till 261.
Då Finland blivit självständigt 1917 överfördes skötseln av fyrarna till en nybildad lots- och fyravdelning inom sjöfartsstyrelsen. Under sina första verksamhetsår måste verket utöver sina ordinarie uppgifter organisera en minröjningsoperation i Finska viken, se till att fartyg och last som förlist under kriget bärgades samt med sina krigsbytesfartyg sköta transporten av spannmål till Finland, som då hemsöktes av en svår livsmedelsbrist. Ämbetsverket fick en fungerande organisation som bestod i nästan ursprunglig form till slutet av 1980-talet. År 1990 genomgick verket en större omorganisation, då distriktsförvaltningen förenklades och indelades i fyra sjöfartsdistrikt. Namnet sjöfartsstyrelsen avskaffades vid årsskiftet 1998 och verket inklusive distriktsorganisationen fick namnet Sjöfartsverket. Sjöfartsverket utger regelbundet publikationen Fyrar vid Finlands kuster, som innehåller för sjöfarare erforderliga uppgifter om samtliga fyrar och lysbojar, mistsignalstationer, radar- och radiofyrar m.m. Kommunikationsministeriets organisation förnyades vid ingången av 2010 bl.a. sålunda att Sjöfartsverkets uppgifter fördelades mellan två nybildade ämbetsverk. Underhållet av farleder och fyrarar sorterar under Trafikverket !TraFi Sjöfartstjänst.
Under 1950-talet inleddes en ny era inom fyrväsendet då man ute till havs började ersätta fyrskeppen med bottenfasta fyrar, som är förstärkta för de arktiska förhållandena och även håller för trycket av massiv drivis. Det sista fyrskeppet (som num. ingår i Finlands sjöhistoriska museums samlingar), stationerat vid inloppet till Kemi, indrogs slutligt 1975. De sista gasdrivna fyrarna elektrifierades 1992.
Numera sköter Trafikverkets Sjöfartstjänst 49 fyrar. Av dessa fungerar 12 med kabelström, två har eget kraftverk, 16 arbetar med vindenergi och 19 med solenergi. Alla Finlands fyrar är obemannade. Den sista bemannade fyren Norrskär i Bottenviken lämnades 1984. Den mest kända havsfyren torde idag vara Gråhara utanför Hfrs, där nio milj. fartygspassagerare åker förbi årligen. Utanför Hfrs finns även den för sjöfarten unika Sveaborgs fyr, som är en kombinerad kyrka och fyrtorn (efter en ändring på 1920-t. av den 1854 byggda ortodoxa kyrkan till lutheransk). Fyren på Sveaborg har Finlands högst placerade fyrljus, 54,2 m ö.h.
Under de senaste årtiondena har fyrarnas betydelse för sjöfarten minskat i takt med att ny elektronik och satellitnavigering har tagits i bruk. Fyrarna är dock fortfarande viktiga inslag vid farlederna och särskilt de äldre bevarade, större fyrarna innehar stort sjöhistoriskt och musealt värde. Till de märkligaste i flera avseenden hör Bengtskär, som numera ägs av Åbo universitet. Försäljningen av Söderskärs fyrtorn till privatpersoner väckte 2003 en viss uppståndelse. Porkala Kallbådan (Porkala fyr) är en del av året uthyrt till ett företag för äventyrsturism. Se även lotsväsen. (Lots- och fyrväsendets historia i Finland, 2 bd, 1949; S. Laurell, Aalloilla keinuvat majakat, 1988; Suomen majakat - Finska fyrar, 1999; S. Laurell m.fl., Valoa merellä/Ljuset till havs, 2009) (Patrick Eriksson)
Fyrarna i Finska viken utsattes för förstörelse under 1808-09 års krig, senare också under Krimkriget 1854. På 1800-t. började ett nätverk av fyrar kring kusten ta form. Merparten av de tidigaste fyrtornen var byggda i tegel. Fyrpersonalen, vanligtvis en fyrmästare och tre fyrvaktare, bodde i små stugor invid fyren; på mycket små skär måste personalen bo i fyrtornet.
En betydelsefull del av fyrväsendet utgjordes av fyrskepp. Det första fyrskeppet utsattes 1868 vid grundet Snipan i s. Kvarken. På 1880-t. började man bygga fyrtorn av järn. Fyrarna släcktes till vintern, men fyrkarlarna och deras familjer bodde kvar över vintern på fyrskären. Till en början upplystes fyrarna med oljelampor och försilvrade reflektorer på en roterande axel. De första linsanordningarna installerades i början av 1860-t. Åren 1875-76 övergick man till fotogen, och även acetylengas användes som bränsle. De första obevakade fyrarna byggdes 1883, med en s.k. Lindbergs rotator, som styrde förbränningen i ett par dygn, även om det medförde en stor brandrisk. I början av 1900-t. lyckades den svenske ingenjören Gustaf Dalén förbättra fyrarnas gasapparatur genom ett flertal uppfinningar så att fyrarna helt kunde automatiseras. Vid sekelskiftet 1900 fanns det i de finländska vattnen 24 fyrar och 12 fyrskepp. Personalen vid dessa uppgick till 261.
Då Finland blivit självständigt 1917 överfördes skötseln av fyrarna till en nybildad lots- och fyravdelning inom sjöfartsstyrelsen. Under sina första verksamhetsår måste verket utöver sina ordinarie uppgifter organisera en minröjningsoperation i Finska viken, se till att fartyg och last som förlist under kriget bärgades samt med sina krigsbytesfartyg sköta transporten av spannmål till Finland, som då hemsöktes av en svår livsmedelsbrist. Ämbetsverket fick en fungerande organisation som bestod i nästan ursprunglig form till slutet av 1980-talet. År 1990 genomgick verket en större omorganisation, då distriktsförvaltningen förenklades och indelades i fyra sjöfartsdistrikt. Namnet sjöfartsstyrelsen avskaffades vid årsskiftet 1998 och verket inklusive distriktsorganisationen fick namnet Sjöfartsverket. Sjöfartsverket utger regelbundet publikationen Fyrar vid Finlands kuster, som innehåller för sjöfarare erforderliga uppgifter om samtliga fyrar och lysbojar, mistsignalstationer, radar- och radiofyrar m.m. Kommunikationsministeriets organisation förnyades vid ingången av 2010 bl.a. sålunda att Sjöfartsverkets uppgifter fördelades mellan två nybildade ämbetsverk. Underhållet av farleder och fyrarar sorterar under Trafikverket !TraFi Sjöfartstjänst.
Under 1950-talet inleddes en ny era inom fyrväsendet då man ute till havs började ersätta fyrskeppen med bottenfasta fyrar, som är förstärkta för de arktiska förhållandena och även håller för trycket av massiv drivis. Det sista fyrskeppet (som num. ingår i Finlands sjöhistoriska museums samlingar), stationerat vid inloppet till Kemi, indrogs slutligt 1975. De sista gasdrivna fyrarna elektrifierades 1992.
Numera sköter Trafikverkets Sjöfartstjänst 49 fyrar. Av dessa fungerar 12 med kabelström, två har eget kraftverk, 16 arbetar med vindenergi och 19 med solenergi. Alla Finlands fyrar är obemannade. Den sista bemannade fyren Norrskär i Bottenviken lämnades 1984. Den mest kända havsfyren torde idag vara Gråhara utanför Hfrs, där nio milj. fartygspassagerare åker förbi årligen. Utanför Hfrs finns även den för sjöfarten unika Sveaborgs fyr, som är en kombinerad kyrka och fyrtorn (efter en ändring på 1920-t. av den 1854 byggda ortodoxa kyrkan till lutheransk). Fyren på Sveaborg har Finlands högst placerade fyrljus, 54,2 m ö.h.
Under de senaste årtiondena har fyrarnas betydelse för sjöfarten minskat i takt med att ny elektronik och satellitnavigering har tagits i bruk. Fyrarna är dock fortfarande viktiga inslag vid farlederna och särskilt de äldre bevarade, större fyrarna innehar stort sjöhistoriskt och musealt värde. Till de märkligaste i flera avseenden hör Bengtskär, som numera ägs av Åbo universitet. Försäljningen av Söderskärs fyrtorn till privatpersoner väckte 2003 en viss uppståndelse. Porkala Kallbådan (Porkala fyr) är en del av året uthyrt till ett företag för äventyrsturism. Se även lotsväsen. (Lots- och fyrväsendets historia i Finland, 2 bd, 1949; S. Laurell, Aalloilla keinuvat majakat, 1988; Suomen majakat - Finska fyrar, 1999; S. Laurell m.fl., Valoa merellä/Ljuset till havs, 2009) (Patrick Eriksson)
fyrväsen. Fyrskeppet Relanders grund vid undervattensklippan med samma namn utanför inloppet till Raumo. På denna plats avbytte flera fyrskepp varandra mellan 1888 och 1953, då de ersattes med en fast fyr, Kylmäpihlaja. Foto: Åbo Akademis bildsamlingar.