grundskatter

grundskatter, skatter vilande på jorden. I Finland har förekommit grundskatter av två slag: ordinarie ränta och tionde. Redan på 1200-talet förekom i Finland en kyrklig utskyld av grundskattenatur. Därefter infördes ett flertal kronoskatter, vilka alla beräknades på jorden. Medeltidens mångskiftande skatteenheter förutsatte alltid en jordegendom av visst fastslaget värde. Endast den s.k. bågskatten, som var en personskatt, var i viss mån ett undantag, men även denna kan betraktas som en grundskatt, då den drabbade jordbrukande bönder. Grundskatten varierade i Finland rätt avsevärt, t.o.m. från socken till socken, bl.a. beroende på att den s.k. svenska rätten utvecklades inom kustområdet till åtskillnad från inlandets finska rätt. Sedan Gustav Vasa 1524 påbjudit förandet av jordeböcker (jordebok) förenhetligades grundskatterna och kallades därefter jordeboksräntor. Dessa ordinarie räntor började man i början av 1700-talet sammanföra i jordeböckerna, samtidigt som man här också införde de efter mantal utgående pålagor som tillkom under 1600-talet och erhöll den sammanfattande benämningen mantalsränta eller extra ordinarie ränta. Då utom den ständiga naturaskatten som redan i sig bestod av olika persedlar som spannmål m.m. även allehanda andra grundskatter utskrevs blev systemet tungrott och uppbörden svår att genomföra. På 1840-talet gjordes därför en ränteförenkling, varvid persedlarnas antal minskades och en del av dem förvandlades till en penningavgift. Då inkomst- och förmögenhetsbeskattning infördes vid ingången av 1925, avskrevs grundskatter och tionde. (J.G. v.Bonsdorff, Storfurstendömet Finlands Kameral-Lagfarenhet. Systematiskt framställd, 1833; J.W. Rosenborg, Bidrag till jordbeskattningens historia i Finland under medlet af sextonde seklet, 1860; E. Nevanlinna, Suomen raha-asiat vuosina 1863-1904, 1907; V. Voionmaa, Suomalaisia keskiajan tutkimuksia, 1912)