Hagalund, fi. Tapiola, stadsdel i Esbo ca 10 km v. om Hfrs centrum, 18 600 inv. (2003). H. är centrum i ett av Esbos storområden, som utom H. omfattar Gäddvik-Westend, Otnäs, Mankans och Bredvik. Detta storområde hade 2003 ca 42 000 inv.
Den ursprungliga delen av H. anlades 1952-65 (på mark som tillhört Hagalunds gård) som en modern trädgårdsstadsmodell i syfte att förnya planeringsprinciperna för efterkrigstida urbana bostadsområden. Förebilden var bl.a. den klassiska engelska trädgårdsstaden i kombination med moderna nordiska samhällsbyggnadsprinciper; en till terrängen anpassad bebyggelse och vidsträckta grönområden i ett noggrant utstuderat, harmoniskt förhållande mellan byggd och naturlig miljö. Projektet blev ett unikt socialpolitiskt experiment, med bostadsstiftelsen Asuntosäätiö som byggherre och den skickliga organisatören och juristen Heikki von Hertzen i ledningen. Planeringen baserade sig delvis på en tidigare byggnadsplan, utarbetad av Otto I. Meurman 1945. Den slutliga stadsplanen utformades av Aarne Ervi, som tidigare hade segrat i tävlingen om H:s centrum (1954). De enskilda områdeshelheterna och byggnaderna skapades av den tidens namnkunniga arkitekter som Ervi, Viljo Revell, Kaija och Heikki Siren, Veikko Malmio, Aulis Blomstedt, Markus Tavio och Aarno Ruusuvuori samt trädgårdsarkitekten Jussi Jännes, därtill även Jorma Järvi och Osmo Sipari, vilka var bäst kända för sina skolbyggnader. Även Alvar Aalto deltog i planeringen av det ö. området vid Björnviken.
H. har en omväxlande bebyggelse, i vilken ingår såväl lamell- och punkthus som radhus och villor. De högsta kullarna domineras av tornhus, ritade av Viljo Revell. Området består av tre grannskapsenheter, utbyggda i etapper. Den ursprungliga stora centrumanläggningen (A. Ervi), förverkligad huvudsakligen under 1960-t., har en fontänbassäng, med centraltornet (A. Ervi, 1961), Esbo kulturcentrum (A. Sipinen, 1989) och Hagalunds simhall (A. Ervi, 1968) som förnämsta blickfång. I närheten av bassängen ligger även H:s kyrka (A. Ruusuvuori, 1965). H. var ursprungligen avsett att utgöra en självständig samhällsenhet och hade därför eget centralvärme- och elektricitetsverk. Idag finns där flera varuhus och köpcentra (bl.a. Heikintori, A. Ervi, 1968), biograf, hotell m.m. samt även två småindustriområden. Av industribyggnaderna kan nämnas Weilin & Göös tryckeri (A. Ruusuvuori, 1964-74), som numera disponeras av staden för bl.a. museiändamål.
H. utvecklades till det arkitektoniskt mest framstående typexemplet på finländsk samhällsplanering och har blivit ryktbart långt utanför landets gränser. Det visades i synnerhet under den s.k. andra republikens tid gärna upp för utländska dignitärer på besök i Finland. H. anses fortfarande utgöra en sällsynt trivsam boendemiljö och dess popularitet har stått sig väl även bland yngre generationer. Under de senaste åren har frågan om bevarandet av H. som kulturmiljö diskuterats flitigt och området har av Museiverket klassificerats som ett av Finlands 27 nationallandskap (1993).
De massiva affärsbyggnaderna s. om H:s gamla centrum, som tillkom under 1980- o. 90-t., har delvis förtagit områdets karaktär av trädgårdsstad. N. delen av området har också byggts ut kraftigt och vuxit ihop med Otnäs. I v. delen av H. har det uppstått ett mångsidigt sport- och fritidscentrum med bl.a. tre sporthallar, och i ö. vid Kägelviken har ett kraftigt utbyggt arbetsplatsområde för högteknologi tagit form, där f.d. Nestes huvudkontor (Castrén, Jauhiainen & Nuuttila, 1976), numera ägt av Fortum, fått sällskap av bl.a. Nokias internationella huvudkontor (Helin & Siitonen, 1997 -2001), Kones kontorsskrapa (SARC 1999-2001) och Radiolinjas kontorsbyggnad (M. Tommila, 1999-2001).
Hagalunds gård utskiftades 1810 i samband med ett arvskifte från Otnäs rusthåll och stannade till 1856 i ätten von Numers ägo. Den förmögne affärsmannen Paul Sinebrychoff köpte H. 1857 och Otnäs 1859 och sammanslog dem till en egendom benämnd H. Denna delades 1922, och 1951 inköptes största delen av H:s gård av befolkningsförbundet Väestöliitto, som detta år tillsammans med fem andra allmännyttiga organisationer bildade bostadsstiftelsen Asuntosäätiö. (G. Nikander/E. Jutikkala, Säterier och storgårdar i Finland I, 1939; O. Hiisiö, Tapiola: parempien ihmisten kylä, 1970; E. Eskola, Vanha H., 1972; H. v.Hertzen/P.D. Spreiregen, Building a new town, 1974; U. Itkonen, Keskustorni, 1994; Tapiola-H.: liv och arkitektur, red. T. Tuomi, 2003) (Patrick Eriksson)
Den ursprungliga delen av H. anlades 1952-65 (på mark som tillhört Hagalunds gård) som en modern trädgårdsstadsmodell i syfte att förnya planeringsprinciperna för efterkrigstida urbana bostadsområden. Förebilden var bl.a. den klassiska engelska trädgårdsstaden i kombination med moderna nordiska samhällsbyggnadsprinciper; en till terrängen anpassad bebyggelse och vidsträckta grönområden i ett noggrant utstuderat, harmoniskt förhållande mellan byggd och naturlig miljö. Projektet blev ett unikt socialpolitiskt experiment, med bostadsstiftelsen Asuntosäätiö som byggherre och den skickliga organisatören och juristen Heikki von Hertzen i ledningen. Planeringen baserade sig delvis på en tidigare byggnadsplan, utarbetad av Otto I. Meurman 1945. Den slutliga stadsplanen utformades av Aarne Ervi, som tidigare hade segrat i tävlingen om H:s centrum (1954). De enskilda områdeshelheterna och byggnaderna skapades av den tidens namnkunniga arkitekter som Ervi, Viljo Revell, Kaija och Heikki Siren, Veikko Malmio, Aulis Blomstedt, Markus Tavio och Aarno Ruusuvuori samt trädgårdsarkitekten Jussi Jännes, därtill även Jorma Järvi och Osmo Sipari, vilka var bäst kända för sina skolbyggnader. Även Alvar Aalto deltog i planeringen av det ö. området vid Björnviken.
H. har en omväxlande bebyggelse, i vilken ingår såväl lamell- och punkthus som radhus och villor. De högsta kullarna domineras av tornhus, ritade av Viljo Revell. Området består av tre grannskapsenheter, utbyggda i etapper. Den ursprungliga stora centrumanläggningen (A. Ervi), förverkligad huvudsakligen under 1960-t., har en fontänbassäng, med centraltornet (A. Ervi, 1961), Esbo kulturcentrum (A. Sipinen, 1989) och Hagalunds simhall (A. Ervi, 1968) som förnämsta blickfång. I närheten av bassängen ligger även H:s kyrka (A. Ruusuvuori, 1965). H. var ursprungligen avsett att utgöra en självständig samhällsenhet och hade därför eget centralvärme- och elektricitetsverk. Idag finns där flera varuhus och köpcentra (bl.a. Heikintori, A. Ervi, 1968), biograf, hotell m.m. samt även två småindustriområden. Av industribyggnaderna kan nämnas Weilin & Göös tryckeri (A. Ruusuvuori, 1964-74), som numera disponeras av staden för bl.a. museiändamål.
H. utvecklades till det arkitektoniskt mest framstående typexemplet på finländsk samhällsplanering och har blivit ryktbart långt utanför landets gränser. Det visades i synnerhet under den s.k. andra republikens tid gärna upp för utländska dignitärer på besök i Finland. H. anses fortfarande utgöra en sällsynt trivsam boendemiljö och dess popularitet har stått sig väl även bland yngre generationer. Under de senaste åren har frågan om bevarandet av H. som kulturmiljö diskuterats flitigt och området har av Museiverket klassificerats som ett av Finlands 27 nationallandskap (1993).
De massiva affärsbyggnaderna s. om H:s gamla centrum, som tillkom under 1980- o. 90-t., har delvis förtagit områdets karaktär av trädgårdsstad. N. delen av området har också byggts ut kraftigt och vuxit ihop med Otnäs. I v. delen av H. har det uppstått ett mångsidigt sport- och fritidscentrum med bl.a. tre sporthallar, och i ö. vid Kägelviken har ett kraftigt utbyggt arbetsplatsområde för högteknologi tagit form, där f.d. Nestes huvudkontor (Castrén, Jauhiainen & Nuuttila, 1976), numera ägt av Fortum, fått sällskap av bl.a. Nokias internationella huvudkontor (Helin & Siitonen, 1997 -2001), Kones kontorsskrapa (SARC 1999-2001) och Radiolinjas kontorsbyggnad (M. Tommila, 1999-2001).
Hagalunds gård utskiftades 1810 i samband med ett arvskifte från Otnäs rusthåll och stannade till 1856 i ätten von Numers ägo. Den förmögne affärsmannen Paul Sinebrychoff köpte H. 1857 och Otnäs 1859 och sammanslog dem till en egendom benämnd H. Denna delades 1922, och 1951 inköptes största delen av H:s gård av befolkningsförbundet Väestöliitto, som detta år tillsammans med fem andra allmännyttiga organisationer bildade bostadsstiftelsen Asuntosäätiö. (G. Nikander/E. Jutikkala, Säterier och storgårdar i Finland I, 1939; O. Hiisiö, Tapiola: parempien ihmisten kylä, 1970; E. Eskola, Vanha H., 1972; H. v.Hertzen/P.D. Spreiregen, Building a new town, 1974; U. Itkonen, Keskustorni, 1994; Tapiola-H.: liv och arkitektur, red. T. Tuomi, 2003) (Patrick Eriksson)
Hagalund. Den centrala vattenbassängen utformades nästan exakt enligt arkitekt Aarne Ervis ursprungliga tävlingsförslag av 1954 (modellen). På övre bilden i bakgrunden Esbo kulturcentrum (Arto Sipinen 1989). Foto övre: Esbo turism Ab, R. Kairulahti. Foto nedre: Asuntosäätiö.