hamnar

hamnar. De talrika naturhamnarna utmed Finlands kuster har nyttjats redan under förhistorisk tid. Vid den viktiga handelsvägen i österled finns talrika h.; en dansk segelledsbeskrivning från början av 1300-t. (danska itinerariet) nämner 12 h. från Lemböte på Åland till Porkala. Handelsvägen österut hade en viktig förgrening, som genom den åländska och åboländska skärgården sträckte sig till Bottniska viken, där h. uppstod främst vid älvmynningarna. Senare har man varit tvungen att flytta dem p.g.a. den starka upplandningen, d.v.s. ökningen av fasta landet genom uppslamning o.dyl. Under medeltiden blev flera av de gamla h. städer; särskilt Åbo och Viborg utvecklades till betydande handelscentra. I början av nya tiden började kronan målmedvetet grunda nya städer, men dess strävan blev snart att koncentrera handeln till ett fåtal punkter. Så uppkom indelningen i stapelstäder och uppstäder (utrikeshandel), av vilka de senare var förbjudna att upprätthålla utrikeshamnar. Det dröjde ända till mitten av 1800-t., då merkantilismens makt slutgiltigt brutits, innan högre krav började ställas på h. Denna förändring berodde närmast på att trafiken till lands nått en högre grad av utveckling sedan man inlett byggandet av järnvägar. Saima kanal (invigd 1856) möjliggjorde större h. även i inlandet. H. utvecklades därefter i takt med industrialiseringen. Genom andra världskriget förlorade Finland den viktiga ständigt isfria hamnen Linhammar vid N. Ishavet och Viborg samt Björkö, vartill Saima kanal stängdes för över två decennier. Betydelsen av de gamla lastningsplatserna på landsbygden har stadigt minskat. I stället har helt nya industrihamnar uppkommit, bl.a. Koverhar, Ingå, Kantvik och Sköldvik. Sedan 1970-t. har Bottenvikens h. hållits öppna även under stränga vintrar, vilket inneburit en viss tillbakagång för en del sydligare belägna h., t.ex. Kaskö.

Av utrikeshandeln går ca 90 % via hamnarna, vars intressen bevakas av Finlands hamnförbund (Suomen satamaliitto), Hfrs, gr. 1923. Till förbundet hörde 2002 29 h.; totalantalet uppgår till drygt 50. Av de 25 havshamnarna är en del utpräglade importhamnar, såsom Sköldvik, Brahestad, Hfrs och Nådendal, andra däremot exporthamnar, s.s. Kotka och Fredrikshamn. Den livligaste trafiken räknat i ton har Sköldvik, där godsomsättningen är betydligt större än i den näst viktigaste hamnen, Hfrs. Landets viktigaste passagerarhamnar är Hfrs och Åbo. Samtliga större h. är kommunalägda, utom Sköldvik, som är privat. Enligt lagen om privata allmänna h. av 1994 krävs statsrådets tillstånd för att anlägga eller väsentligt utbygga en sådan h. De kommunala h. sorterar under lagen om kommunala hamnanordningar och trafikavgifter av 1976.

Finlands enda frihamn finns i Hangö (Finlands frihamn). Föreningen Hamnoperatörerna (Satamaoperaattorit, Hfrs, gr. 1925) är en till Finlands näringsliv EK ansluten organisation för företag som idkar stuveri- och terminalverksamhet samt erbjuder andra logistiska tjänster i landets h. De 29 medlemsföretagen sysselsatte 2003 ca 3 500 personer. Branschens arbetstagare tillhör främst FFC-förbundet Bil- och transportarbetarnas förbund (biltrafik). (K.W. Hoppu/H.P.O. Solitander, Finnish ports, 1932; V. Niitemaa, Suomen keskiaikaiset luonnonsatamat, 1965; H. och ankarplatser i sydväst, 1979; H. Jääsalo, Pohjoiset satamat auki, 1981; K. Jalkanen, Suomen satamien toiminnallinen rakenne, työnjako ja kehitys, 1996; A. Pylkkänen m.fl., Satamillaan maa hengittää: Suomen satamaliiton historia 1923-2000, 2002)