Ingermanland

Ingermanland, fi. Inkeri, Inkerinmaa, historiskt landskap, beläget mellan Ladoga och Finska viken samt s. om dessa vatten, ca 15 000 km2; omfattar i dag Petersburg med omgivningar. Efter den ryska erövringen i början av 1700-t. avsågs vanligen med I. den del av S:t Petersburgska guvernementet som beboddes av en finskspråkig befolkning. Karta, se Karelen.

I. blev på grund av sitt läge vid korsningen av flera viktiga handelsvägar tidigt ett omstritt område. Det tillhörde ursprungligen Novgorods, senare Moskvas, intressesfär. Landets urbefolkning var voter och ingrer, två finskbesläktade folk, vilka bekände sig till den grekisk-ortodoxa tron. Sverige gjorde under medeltiden och på 1500-t. flera försök att erövra I., men området kom först 1617 genom freden i Stolbova för en längre tid i svensk besittning.

Försöken att omvända den ursprungliga befolkningen till lutherdomen på 1600-t. sände voter och ingrer samt där bosatta ryssar på flykt i stora skaror, särskilt efter kriget 1656-57. I stället invandrade finnar från Savolax och Karelen (emigration), vilka snart utgjorde majoriteten av befolkningen. De lutherska församlingar som bildades anslöts först till Viborgs stift men lydde efter 1641 under en superintendent i Narva. 1642 förenades I. med Kexholms län till ett generalguvernement. Ungefär samtidigt anlades en stad, Nyen, vid Nevas mynning. Den var avsedd att vara ett centrum för det svenska rikets östhandel, men hämmades i sin utveckling av positionen mellan två fientliga maktblock.

Inte långt från Nyen anlade Peter den store 1703 sin nya huvudstad, sedan I. i början av stora nordiska kriget intagits av ryssarna. Vid freden i Nystad 1721 avträddes området till Ryssland. Genom grundandet av S:t Petersburg, som snabbt växte till en storstad, blev ryssarna det dominerande befolkningselementet. Staden fick med tiden en finländsk koloni som på 1880-t. uppgick till ca 25 000 personer.

På den omgivande finsktalande landsbygden fick man från 1850-t. framåt uppleva ett kulturellt uppsving; där inrättades egna skolor, föreningar, tidningar och ett folkskollärarseminarium (arbetade till 1919). Från denna tid ådrog sig I. även ett växande intresse bland finska språkforskare och etnologer; landskapet betecknades som en guldgruva för traditionsinsamling (se t.ex. Larin Paraske). Vid sidan av språket var religionen den viktigaste sammanhållande faktorn. Före första världskriget var de lutherska församlingarnas antal 28, de finsktalande ingermanländarna ca 170 000 och de grekisk-ortodoxa ingrerna 15 000-20 000.

Efter ryska revolutionen 1917 gick ingermanländarna in för kulturell autonomi. Röster höjdes också för områdets anslutning till Finland, men det orealistiska i dessa planer stod klart för de flesta av de infödda ledarna. I:s lutherska kyrka organiserade sig som ett eget kyrkosamfund, medan skolväsendet förfinskades och utvidgades. Dessa strävanden gick om intet sedan det kommit till väpnade sammanstötningar med bolsjevikerna. Som en följd av dessa fick Finland motta över 8 000 ingermanländska flyktingar, av vilka största delen stannade kvar i landet. Bland dessa arbetade 1922-45 organisationen Inkerin liitto med säte i Hfrs.

1919-20 opererade två huvudsakligen av ingermanländare bestående expeditionskårer mot bolsjevikerna i I.; den ena utrustades i Finland, den andra i Estland. Den finländske generalen Yrjö Elfvengren var befälhavare för de vita styrkorna i n. I. Vid fredssluten mellan Rådsryssland och Finland samt Rådsryssland och Estland 1920 förblev största delen av I. i rysk hand: endast en liten remsa land vid gränsfloden Narova tillföll den nya randstaten Estland.

Områdets finsktalande befolkning som hade en stark nationalkänsla och betraktade sig själva som finnar - blandäktenskap med ryssar var t.ex. sällsynta före andra världskriget - decimerades kraftigt genom stora folkförflyttningar under perioden 1929-36, då ca 68 000 ingermanländare fick bryta upp. Deporteringarna väckte stort uppseende i Finland. I början av 1930-t. var de finsktalande ingermanländarna ca 110 000 personer, eller 29 % av totalbefolkningen. Eftersom de av kommunistregimen betraktades som opålitliga, kom det 1942 uppbrottsorder för resten av finnarna i I., som befann sig under sovjetiskt styre. En del av dem lyckades återvända efter krigsslutet 1945, men drabbades av en ny deportationsukas 1947.

Huvuddelen av I. hölls 1941-44 besatt av tyska stridskrafter, medan ett litet område i landskapets n. del var i finländsk hand. N. delen av I., fram till Neva, intog under fortsättningskrigets inledningsskede 1941 en viktig plats i planerna på ett Stor-Finland; den politiska diskussion om saken som den finländska statsledningen då förde med tyskarna hade emellertid på det kulturella planet rötter som sträckte sig tillbaka till 1800-t. Över 60 000 ingermanländare transporterades 1943 på tyskt initiativ till Finland, men av dessa återbördades flertalet till Sovjetunionen efter krigets slut (flyktingar). De flesta tilläts dock inte återvända till sina gamla hem, utan fick slå sig ner på olika orter i v. Ryssland.

Många ingermanländare valde att efter årslång intern exil bosätta sig i Petrozavodsk, och för dem inrättades en luthersk församling 1970. Åtta år senare grundades en församling för den över hela Leningradområdet spridda ingermanländska befolkningen i staden Pusjkin ca 30 km s. om dåv. Leningrad. Efter Sovjetunionens sammanbrott har det kyrkliga livet i I. levt upp bl.a. tack vare understöd i olika former från Finland.

Antalet ingermanländare av finskt ursprung i I. uppskattades i början av 1990-t. till ca 20 000. Ingermanländare levde utspridda även på andra håll i det stora riket, bl.a. i Estland, Östkarelen, Sibirien och Centralasien. 1990 uttalade sig president Mauno Koivisto för att ingermanländarna skulle beredas möjlighet att "återflytta" till Finland, vilket var inledningen till en invandring som pågick under hela 1990-t. Denna möjlighet kunde utnyttjas av personer av finsk härkomst. I praktiken har flertalet av dessa återflyttare haft en övervägande rysk identitet. Ett stycke in på det nya millenniet upphävdes ingermanländarnas specialstatus som invandrare; vid det laget (2010) hade ca 30 000 personer av finskt etniskt ursprung flyttat in. (V. Salminen, Suomalainen Inkeri, 1918; A. Tiittanen, Inkeri, 1922; Y.S. Hämeen-Anttila, Inkeri, 1941; T.G. Aminoff, Mellan svärdet och kroksabeln, 1943; K. Kurko, Inkerin suomalaiset GPU:n kynsissä, 1943; A. Hämäläinen, Kadonnutta Inkeriä, 1944; S. Haltsonen, Entistä Inkeriä, 1965; K. Kulha, Inkeriläisten siirtäminen Suomeen toisen maailmansodan aikana, 1967; Inkerin suomalaisten historia, 1969; E. Amburger, I. Eine junge Provinz Russlands, 1980; J. Jääskeläinen, Inkerin suomalainen evankelis-lutherilainen kirkko neuvostojärjestelmän ensimmäisenä vuosikymmenenä 1917-1927, 1980; K. Väänänen/G. Luther, Herdaminne för I., 2 bd, 1987-2000; E. Tuuli, Inkeriläisten vaellus: inkeriläisen väestön siirto 1941-1945, 1988; Dokumentteja Inkerinmaalta, red. P. Nevalainen/H. Sihvo, 1990; Inkerin teillä, red. P. Laaksonen/S- L. Mettomäki, 1990; P. Nevalainen, Inkeriläinen siirtoväki Suomessa 1940-luvulla, 1990, Rautaa Inkerin rajoilla, 1996; Inkeri: historia, kansa, kulttuuri, red. P. Nevalainen/H. Sihvo, 1991; I.: om land och folk, red. S. Huovinen, 1993; P. Takalo, Inkerinsuomalaiset, 1995; K. Ylönen, Inkerin kirkon nousu kommunistivallan päätyttyä, 1997; M. Savolainen, Inkerinmaa: joka on, mutta jota ei ole, 1997; T. Flink, Pois Inkeristä, ohi Inkerin, 1995, Maaorjuuden ja vallankumouksen puristuksessa, 2000; P. Mutanen, Vaiennetut sotilaat, 1999; J. Sihvo, Inkerin kansan 60 kohtalon vuotta, 2000; H. Miettinen, Menetetyt kodit, elämät, unelmat, 2004)