S:t Petersburg

S:t Petersburg, fi. Pietari, Rysslands huvudstad 1712-1918; hette efter första världskrigets utbrott 1914 Petrograd och döptes efter V.I. Lenins död 1924 om till Leningrad. Efter Sovjetunionens fall och efter en folkomröstning återfick staden sitt gamla namn i september 1991.

Efter erövringen av den svenska staden Nyen grundade Peter den store 16/5 1703 i Nevadeltat en ny stad, som redan på sommaren samma år började kallas Sankt Petersburg. Den växte upp kring Peter-Paulsfästningen och det befästa amiralitetet, som samtidigt var varv för kejsarens nya flotta. Frånsett de första åren hade befästningsverken ingen militär betydelse, men på ön Retusaari (Kotlin) i Finska viken byggdes sjöfästningen Kronstadt, som för en lång tid framåt blev den ryska östersjöflottans viktigaste bas.

Den nya staden växte snabbt och hade redan i mitten av 1700-t. 75 000 inv.; i början av 1800-t. passerade den Moskva i invånarantal och var senare under århundradet en av Europas största städer. S. hade 1890 ca 1 milj. inv. och 1917 2,5 milj., men efter revolutionen minskade folkmängden starkt, likaså under tyskarnas belägring av staden 1941-43. I dag har den över 4 milj. inv. Även om S. ibland kallats Rysslands "fönster mot väster" och haft ett betydande inslag av minoriteter, var befolkningen på 1800-t. till närmare nio tiondelar rysk och ortodox.

Före revolutionen var S. säte för hovet och förvaltningen, men även en av Rysslands viktigaste hamnstäder och från mitten av 1800-t. ett betydande industricentrum, framför allt för metallindustrin. S. spelade en central roll under revolutionerna 1905 och 1917, särskilt under oktoberrevolutionen. Bolsjevikregeringen, som tog makten 1917, flyttade dock följande år över till Moskva.

För gestaltningen av Finlands historia har S. haft en mycket stor, tidvis avgörande betydelse. Efter stadens grundläggning låg den ena av Rysslands huvudstäder och Nordeuropas största stad alldeles intill den finska gränsen - avståndet från S:s centrum till Systerbäck, Finlands östgräns på Karelska näset 1812-1940, är endast 30-40 km. Den nya huvudstaden och omsorgen om dess försvar spelade en viktig roll vid gränsdragningarna 1721 och 1743, då det svenska riket fick vidkännas ansenliga landförluster, liksom också vid uppförandet av den ryska befästningskedjan vid Kymmene älv efter 1788-90 års krig. Även sedan den ryska riksgränsen 1809 förflyttats till Torne älv, tog de ryska militära dispositionerna i Finland ända fram till ryska revolutionen sikte på huvudstadens försvar. Det fanns ett behov att dels stänga Finska viken för angripande flottor, dels förhindra att en angripare använde s. Finland som uppmarschområde mot S. För dessa ändamål byggdes under första världskriget som en fortsättning på tidigare dispositioner den s.k. Peter den stores sjöfästning (fästningar), vars kedja av fort länge utgjorde stommen också i det självständiga Finlands kustförsvar.

Ryska farhågor för att Finland kunde användas som uppmarschområde för ett angrepp på Leningrad spelade en viktig roll i de förhandlingar mellan Finland och Sovjetunionen som föregick vinterkriget och utgjorde en av motiveringarna till den sovjetiska arrenderingen av Hangö (1940-41) och Porkala (1944-56). Strategiska och ekonomiska aspekter med anknytning till S:s existens och läge har även påverkat utformningen av Finlands järnvägsnät, liksom också järnvägarnas spårvidd. Stambanan Riihimäki-S., som administrerades av finska statsjärnvägarna ända fram till S., stod färdig 1871. Ryska synpunkter avgjorde dragningen av flera banor, som byggdes kring sekelskiftet. Regelbunden ångbåtstrafik från Finland till S. inleddes på 1840-t.

S. var med tanke på nordeuropeiska förhållanden ett utomordentligt stort konsumtionscentrum. Det har därför spelat en viktig roll för Finland och för landets export av både lantbruks- och industriprodukter. I det s.k. Gamla Finland upprättade städerna tidigt handelskontakter med S., vars dragningskraft snart kändes också på landsbygden i hela området. Dess influensfält utbredde sig under loppet av 1700- o. 1800-t. så, att det i mitten av 1800-t. omfattade största delen av Karelen och Savolax. I slutet av 1800-t. stod försörjningen av S. för mellan en tredje- och en fjärdedel av den totala finländska handeln på Ryssland.

Allmogeseglationen på S. bedrevs på 1800-t. längs hela sydkusten och på Ladoga, intensivast i Viborgs län. Främst transporterades ved och byggnadssten. På olika håll i Viborgs län bröt man redan på 1700-t. sten för byggnadsarbetena i S. Finländsk granit förekommer bl.a. i Nevans och kanalernas kajer samt i monumentalbyggnadernas kolonner. Den s.k. Alexandersmonoliten framför Vinterpalatset härstammar från Pyterlax granitbrott i Vederlax. Inom lantmannahandeln till lands transporterade bönderna, huvudsakligen vintertid vid slädföre, produkter som smör, fisk, vilt m.m. Före järnvägens tillkomst sköttes transporterna i övervägande grad med hästforor och fraktforslingen utgjorde en viktig binäring i Viborgs län. I mitten av 1800-t. anlände årligen tusentals foror från Finland till S. Sedan järnvägen byggts, förändrades handelsförhållandena så, att den direkta inriktningen på S. i ö. Finland inskränktes till de östligaste delarna av Viborgs län. Starkast var S:s inflytande på Karelska näset, vars näringsliv i hög grad var koncentrerat på att tillfredsställa den närbelägna storstadens behov. Denna tendens stärktes ytterligare fr.o.m. 1870-t. av att sommargäster började uppenbara sig i stora skaror, de flesta från S. Före första världskriget vistades uppskattningsvis över 50 000 sommargäster på Näset, främst i villor på kuststräckan mellan Terijoki och Viborg.

Stängningen av gränsen 1918 innebar en betydande omorientering av ekonomin, framför allt på Karelska näset. På 1980-t. försökte man genom den s.k. gränshandeln återuppliva Finlands roll som leverantör av varor till storstaden vid Nevan. Ett flertal finländska företag har etablerat sig i S. efter Sovjetunionens upplösning, men de förändrade förhållandena har inte lett till någon större invandring från Finland.

S:s geografiska närhet och starka dragningskraft medförde att staden från första början, ända fram till och även efter revolutionen haft ett befolkningsinslag från Finland. De tidigaste finnarna och svenskarna i staden var gamla Nyenbor, krigsfångar från stora nordiska kriget och bönder från ö. Finland, som utkommenderats till byggnadsarbetena. I början av 1730-t. hade den svensk- finska församling som uppstod kort efter stadens grundläggning omkring 1 500 medlemmar. Församlingen delades 1745 i en finsk och en svensk församling, vilka senare efter sina kyrkor började kallas S:t Maria respektive S:t Katarina. Omkring tre fjärdedelar av medlemmarna i den svenska församlingen härstammade från Finland.

En inflyttning från Finland till S. inleddes redan på 1710-t., och den fortgick med varierande styrka fram till revolutionen. På 1700-t. var inflyttningen störst från Viborgska guvernementet, som lydde under Ryssland, men allt fler kom även från de delar av Finland som hörde till det svenska riket. Efter 1809 var inflyttarna från Finland kejsarens undersåtar, och fr.o.m. 1819 utfärdades pass för dem av finska passexpeditionen, ett finländskt ämbetsverk vid statssekretariatet i S. (kommittén för finska ärenden, Statssekretariatet för Finland).

Den finländska minoriteten i S. utgjorde fram till sekelskiftet 1900 2-3 % av stadens befolkning. Finnarna var länge stadens näststörsta språkliga minoritet (näst tyskarna). 1881 var drygt 24 000 finländska undersåtar bosatta i S. Stadens plats i Finlands centralortshierarki framgår av att antalet finländare i S. då var något flera än invånarna i Åbo. S. var alltså Finlands "näststörsta stad". Kring 1870 bodde det betydligt flera finskspråkiga (16 000) i S. än i någon annan stad. Länge slog sig flertalet inflyttade finländare huvudsakligen ned i de centrala delarna av staden, men vid sekelskiftet 1900 bodde de flesta n. om Nevan i Viborgska stadsdelen, en industristadsdel, som bl.a. hyste Finländska bangården och statsjärnvägarnas verkstäder och tjänstebostäder.

Inom den finländska befolkningen i S. fanns ett tunt överskikt, som bestod av ämbetsmän, officerare, köpmän och företrädare för fria yrken, men majoriteten var hantverkare, daglönare, pigor och fr.o.m. senare delen av 1800-t. även industriarbetare och järnvägsmän. De största grupperna bland hantverkarna var skomakare och skräddare, medan finländarna relativt sett var bäst företrädda bland skorstensfejarna och guldsmederna. Industriarbetarna var främst sysselsatta inom metallindustrin.

En stor del av petersburgsfinländarna återvände till Finland i samband med revolutionen. 1918 kom dock ett betydande antal röda flyktingar efter inbördeskriget i Finland till S.

Centrala punkter för finländarna i S. var bl.a. de båda församlingarna och på 1800-t. de finländska ämbetsverken i staden: statssekretariatet, passexpeditionen, Finlands handelsombudsman, Finlands Banks kontor, Finska tullexpeditionen och statsjärnvägarnas distriktskontor. Från mitten av seklet uppstod även finska och svenska föreningar, bl.a. välgörenhets-, nykterhets- och idrottsföreningar. 1870 grundades i S. den första finskspråkiga tidningen utanför Finland, Pietarin Sanomat, och därefter utkom minst en, senare två finska tidningar i staden fram till revolutionen. Kvarstående materiella minnesmärken av Finland i S. är bl.a. finska (färdig 1803) och svenska kyrkan (1865), Finska statssekretariatets hus och Finländska bangården.

Impulser från S. förekom givetvis inom en mängd olika samhällssektorer i Finland på 1800-t. Storstaden påverkade folkkulturen i stora delar av ö. Finland. Påverkningarna från denna etniskt brokiga metropol var kanske relativt sällan specifikt ryska i betydelsen slaviska, utan det var ofta fråga om europeiska strömningar som nådde Finland över S. Det hade sannolikt en stor betydelse för politiskt tänkesätt, kultur, umgängeskultur, mode m.m. att en stor del av landets ståndspersoner hade vistats i Ryssland och tillbringat åtminstone en del av tiden i S., som officerare, för studier eller annars besökt staden.

S. var ett viktigt hantverkscentrum, dit gesäller från Finland sökte sig redan på 1700-t. för att förkovra sin yrkesskicklighet. På 1800-t. var staden det viktigaste målet för finländska gesäller på vandring; detta innebar att inom vissa hantverksyrken, bl.a. guldsmide, urmakeri och bokbinderi, omkring hälften av mästarna någon tid hade arbetat i S., vilket även påverkade stilriktningarna i Finland.

Vidare kan man notera att artister samt teater- och cirkussällskap, som besökte S., ofta även uppträdde i Finland (populärunderhållning). Största delen av de ryssar som på 1800-t. bosatte sig i landet kom från eller över S. (E.G. Ehrström, Historisk beskrifning öfver St Cathrina och St Maria församlingar, eller swenska och finska församlingarna i S., 1829; H. Kajanus, S:t Katarina svenska församlings i S. historie, utg. W.E. Nordström, 1980; K. Huttunen, Pietarin suomenkielisen lehdistön alkuvaiheet, 1981; M. Engman, S. och Finland. Migration och influens 1703-1917, 1983, Förvaltningen och utvandringen till Ryssland 1809-1917, 1995, Petersburgska vägar, 1995, Dagligt liv i S., 2003, Pietarinsuomalaiset, 2004; S. Kepsu, Pietari ennen Pietaria, 1995; Suomi & Pietari, red. M. Lapola, 1995; Karelia and St. Petersburg: from lakeland interior to European metropolis, red. E. Varis/S. Porter, 1996; T. Flink, Maaorjuuden ja vallankumouksen puristuksessa: Inkerin ja Pietarin suomalaisten sivistys-, kulttuuri- ja itsetuntopyrkimyksiä vuosina 1861-1917, 2000) (Max Engman)