inrikeshandel. I:s (parti- och detaljhandelns) roll i samhället är att sammanföra producerade varor med konsumenterna på ett så tids- och kostnadseffektivt sätt som möjligt. Till handelns roll hör också att ta hand om processer som har att göra med hur varor byter ägare.
Handeln är en av de stora servicenäringarna. Den sysselsätter ca 12 % av arbetskraften och står för drygt 10 % av bruttonationalprodukten. I handeln arbetar i genomsnitt 280 000 personer, av vilka 12 000 i egenskap av egenföretagare. Handelns betydelse rent sysselsättningsmässigt beräknas öka i framtiden.
Handeln indelas traditionellt i parti- och detaljhandel. Partihandeln är den del av handeln som i huvudsak levererar produkter till detaljhandeln och till andra service- och produktionsföretag. Partihandeln indelas grovt i partihandel med konsumtionsvaror och teknisk partihandel som betjänar industrin och byggnadsbranschen. Detaljhandeln står för distributionen av varor till konsumenten. Detaljhandeln indelas i dagligvaruhandel, varuhushandel och olika typer av fackhandel (t.ex. textil- o. konfektionshandel, bilhandel, järnhandel, apotekshandel).
Under slutet av 1980-t. och speciellt under 1990-t. blev detaljhandelns placering ett område för stort intresse. Den traditionella närbutiken fick successivt vika undan för nya stora trafikorienterade etableringar utanför de gamla stadskärnorna. Nya stora köpcentra började växa upp, ofta i anknytning till livligt trafikerade vägkorsningar. För handeln innebar detta en möjlighet att uppnå ökade försäljningsvolymer i färre och större enheter. Konsumentnyttan ses i en lägre prisnivå. Utvecklingens avigsida är att ett stort antal konsumenter utan tillgång till bil har fått betydande svårigheter att tillgodose sin varuförsörjning. Antalet hypermarketar (yta över 2 500 m2) ökade från 1 år 1970 till 95 år 1999. Antalet dagligvarubutiker under samma tid minskade från 15 800 till 4 500 stycken. Utvecklingen ledde i slutet av 1990-t. till att statsmakten införde skyldighet att utföra konsekvensbedömning inför nyetableringar för att inte situationen lokalt och regionalt skall snedvridas för mycket. Avsikten med denna lagstiftning var också att ge de gamla stadskärnorna en ny chans att stärka sin position speciellt som centra för kvalitativt högtstående och variationsrik fackhandel.
Gränsdragningen mellan parti- och detaljhandel suddas successivt ut. Under såväl 1980- som 90-t. blev kedjebildningen kraftigare. De frivilliga kedjorna var förhärskande fram till dess men den integrerade kedjemodellen vann allt större marknadsandelar. I den frivilliga kedjan samverkar ett antal fria handelsföretagare medan den integrerade kedjan är centralt ägd och styrd och upprätthåller ett ofta stort antal mycket likriktade butiker. Dessa kan även ibland bygga på franchisekoncept. Kedjornas stora betydelse inom handeln belyses bl.a. av andelen kedjetillhöriga butiker i vissa centrala fackhandelsbranscher (1999): sport 52 %, optik 83 %, textil och konfektion 39 %, skor 55 %, hemelektronik 62 %, järn 88 %, lantbruk och trädgård 82 %. Inom dagligvarusektorn var kedjebildningen redan i början av 1980-t. i det närmaste 100 %. Det finns dock ett antal fria köpmän som lyckats rätt väl också utan kedjetillhörighet. Det främsta exemplet är utan tvekan bröderna Keskinen i Töysä, vars varuhus även kallas "Finlands största lanthandel" och har omsättning i nivå med Stockmanns.
Närservicen har fått ett nytt uppsving i början av 2000-t., men den kommer i skepnad av bensinstationer och stora kiosker. Dagligvaruhandeln i Finland har traditionellt dominerats av de "fyra stora", Kesko, T/Spar-gruppen, SOK och E-rörelsen, av vilka de två sistnämnda har kooperativ bakgrund. Ett helt nytt inslag på den finländska dagligvarumarknaden är den tyska kedjan Lidl, som från början av 2000-t. successivt bygger ut ett eget butiksnät. Lidl anses vara en pionjär som röjer vägen för nya aktörer på marknaden.
För den elektroniska handeln (e-handeln) målades överoptimistiska förväntningar på 1990-t. E-handeln har i främsta rummet tagit över en del av postorderhandeln, som har minskat i samma omfattning. E-handeln ökar sakta hela tiden, men har inte hittills motsvarat förväntningarna inom t.ex. dagligvaruhandeln. Störst är e-handeln inom produktgrupperna cd-skivor, böcker, datorer och hemelektronik. E-handelns genombrott är sannolikt kopplat till en ny generation som från barnsben vuxit upp med datorer.
Finlands medlemskap i EU och speciellt övergången till euron har medfört nya utmaningar för handeln. Möjligheten att genom den gemensamma valutan göra prisjämförelser inom EU har sannolikt påverkat prisnivån även i Finland. Då marginalerna minskar driver det handeln till alltmer rationella logistik- och distributionslösningar. Stordriften förväntas därigenom få allt större betydelse i framtiden.
Generellt görs den bedömningen av olika butiktypers framtida utveckling att kvartersbutiker, lanthandlar, varubussar, saluhallar och fackhandel för livsmedel kommer att minska. Däremot kommer lågprisbutikerna, bensinstationsbutikerna, stormarknaderna och den elektroniska handeln att öka. Kioskernas och torghandelns omfattning bedöms förbli på den nuvarande nivån. (Ralf Juslin)
Historia: Statsmaktens intentioner vad gäller inrikeshandel gick såväl under medeltiden som under den merkantilistiska tiden främst ut på att koncentrera handeln till städerna, där kronan kunde uppbära tull. Lanthandel motarbetades därför i allmänhet, men kunde p.g.a. myndigheternas otillräckliga övervakningsresurser ofta bedrivas tämligen obehindrat och dikterades därtill i vissa delar av landet av rent nödtvång, eftersom städer saknades. I kung Kristoffers landslag av 1442 intogs detaljerade bestämmelser om lanthandeln, vilka sedan gällde i flera århundraden. Enligt dem var yrkesmässigt bedriven handel på landsbygden tillåten endast under de årliga marknaderna.
Inrikeshandeln behärskades i likhet med utrikeshandeln längr av utländska intressen, ett förhållande som först Gustav Vasa förmådde ändra på. Den av fjärrkarelare bedrivna gårdfarihandeln ( påsaryssar) fortsatte dock genom århundradena intill modern tid oavsett statsmaktens försök att förhindra den. Inrikeshandeln var i äldre tider outvecklad p.g.a. naturahushållningen på landsbygden, men under 1800-talets lopp skedde en förändring i detta avseende. Under det industriella genombrottet under senare hälften av århundradet kom mera pengar i omlopp genom uppköp av timmerskog och som lön för skogsarbeten, vilket givetvis hade en stimulerande effekt på handeln. Flera städer grundades, och lanthandeln blev tillåten 1859. Den kooperativa rörelsens tillkomst i början av 1900-talet var en viktig händelse inom inrikeshandeln. (K. Grotenfelt, Suomen kaupasta ja kaupungeista ensimmäisten Vaasa-kuninkaitten aikoina, 1887; I. Qvist, Finlands marknader och finska landsbygdens handelsplatser 1614-1772, 1909; Sata vuotta Suomen tukkukauppaa, 1940: A. Alanen, Suomen maakaupan historia; Kaupan valtasuoni, 1970; O. Forssell, Kauppa Suomessa 1860-1960, 1978) (Bror Wahlroos)
Handeln är en av de stora servicenäringarna. Den sysselsätter ca 12 % av arbetskraften och står för drygt 10 % av bruttonationalprodukten. I handeln arbetar i genomsnitt 280 000 personer, av vilka 12 000 i egenskap av egenföretagare. Handelns betydelse rent sysselsättningsmässigt beräknas öka i framtiden.
Handeln indelas traditionellt i parti- och detaljhandel. Partihandeln är den del av handeln som i huvudsak levererar produkter till detaljhandeln och till andra service- och produktionsföretag. Partihandeln indelas grovt i partihandel med konsumtionsvaror och teknisk partihandel som betjänar industrin och byggnadsbranschen. Detaljhandeln står för distributionen av varor till konsumenten. Detaljhandeln indelas i dagligvaruhandel, varuhushandel och olika typer av fackhandel (t.ex. textil- o. konfektionshandel, bilhandel, järnhandel, apotekshandel).
Under slutet av 1980-t. och speciellt under 1990-t. blev detaljhandelns placering ett område för stort intresse. Den traditionella närbutiken fick successivt vika undan för nya stora trafikorienterade etableringar utanför de gamla stadskärnorna. Nya stora köpcentra började växa upp, ofta i anknytning till livligt trafikerade vägkorsningar. För handeln innebar detta en möjlighet att uppnå ökade försäljningsvolymer i färre och större enheter. Konsumentnyttan ses i en lägre prisnivå. Utvecklingens avigsida är att ett stort antal konsumenter utan tillgång till bil har fått betydande svårigheter att tillgodose sin varuförsörjning. Antalet hypermarketar (yta över 2 500 m2) ökade från 1 år 1970 till 95 år 1999. Antalet dagligvarubutiker under samma tid minskade från 15 800 till 4 500 stycken. Utvecklingen ledde i slutet av 1990-t. till att statsmakten införde skyldighet att utföra konsekvensbedömning inför nyetableringar för att inte situationen lokalt och regionalt skall snedvridas för mycket. Avsikten med denna lagstiftning var också att ge de gamla stadskärnorna en ny chans att stärka sin position speciellt som centra för kvalitativt högtstående och variationsrik fackhandel.
Gränsdragningen mellan parti- och detaljhandel suddas successivt ut. Under såväl 1980- som 90-t. blev kedjebildningen kraftigare. De frivilliga kedjorna var förhärskande fram till dess men den integrerade kedjemodellen vann allt större marknadsandelar. I den frivilliga kedjan samverkar ett antal fria handelsföretagare medan den integrerade kedjan är centralt ägd och styrd och upprätthåller ett ofta stort antal mycket likriktade butiker. Dessa kan även ibland bygga på franchisekoncept. Kedjornas stora betydelse inom handeln belyses bl.a. av andelen kedjetillhöriga butiker i vissa centrala fackhandelsbranscher (1999): sport 52 %, optik 83 %, textil och konfektion 39 %, skor 55 %, hemelektronik 62 %, järn 88 %, lantbruk och trädgård 82 %. Inom dagligvarusektorn var kedjebildningen redan i början av 1980-t. i det närmaste 100 %. Det finns dock ett antal fria köpmän som lyckats rätt väl också utan kedjetillhörighet. Det främsta exemplet är utan tvekan bröderna Keskinen i Töysä, vars varuhus även kallas "Finlands största lanthandel" och har omsättning i nivå med Stockmanns.
Närservicen har fått ett nytt uppsving i början av 2000-t., men den kommer i skepnad av bensinstationer och stora kiosker. Dagligvaruhandeln i Finland har traditionellt dominerats av de "fyra stora", Kesko, T/Spar-gruppen, SOK och E-rörelsen, av vilka de två sistnämnda har kooperativ bakgrund. Ett helt nytt inslag på den finländska dagligvarumarknaden är den tyska kedjan Lidl, som från början av 2000-t. successivt bygger ut ett eget butiksnät. Lidl anses vara en pionjär som röjer vägen för nya aktörer på marknaden.
För den elektroniska handeln (e-handeln) målades överoptimistiska förväntningar på 1990-t. E-handeln har i främsta rummet tagit över en del av postorderhandeln, som har minskat i samma omfattning. E-handeln ökar sakta hela tiden, men har inte hittills motsvarat förväntningarna inom t.ex. dagligvaruhandeln. Störst är e-handeln inom produktgrupperna cd-skivor, böcker, datorer och hemelektronik. E-handelns genombrott är sannolikt kopplat till en ny generation som från barnsben vuxit upp med datorer.
Finlands medlemskap i EU och speciellt övergången till euron har medfört nya utmaningar för handeln. Möjligheten att genom den gemensamma valutan göra prisjämförelser inom EU har sannolikt påverkat prisnivån även i Finland. Då marginalerna minskar driver det handeln till alltmer rationella logistik- och distributionslösningar. Stordriften förväntas därigenom få allt större betydelse i framtiden.
Generellt görs den bedömningen av olika butiktypers framtida utveckling att kvartersbutiker, lanthandlar, varubussar, saluhallar och fackhandel för livsmedel kommer att minska. Däremot kommer lågprisbutikerna, bensinstationsbutikerna, stormarknaderna och den elektroniska handeln att öka. Kioskernas och torghandelns omfattning bedöms förbli på den nuvarande nivån. (Ralf Juslin)
Historia: Statsmaktens intentioner vad gäller inrikeshandel gick såväl under medeltiden som under den merkantilistiska tiden främst ut på att koncentrera handeln till städerna, där kronan kunde uppbära tull. Lanthandel motarbetades därför i allmänhet, men kunde p.g.a. myndigheternas otillräckliga övervakningsresurser ofta bedrivas tämligen obehindrat och dikterades därtill i vissa delar av landet av rent nödtvång, eftersom städer saknades. I kung Kristoffers landslag av 1442 intogs detaljerade bestämmelser om lanthandeln, vilka sedan gällde i flera århundraden. Enligt dem var yrkesmässigt bedriven handel på landsbygden tillåten endast under de årliga marknaderna.
Inrikeshandeln behärskades i likhet med utrikeshandeln längr av utländska intressen, ett förhållande som först Gustav Vasa förmådde ändra på. Den av fjärrkarelare bedrivna gårdfarihandeln ( påsaryssar) fortsatte dock genom århundradena intill modern tid oavsett statsmaktens försök att förhindra den. Inrikeshandeln var i äldre tider outvecklad p.g.a. naturahushållningen på landsbygden, men under 1800-talets lopp skedde en förändring i detta avseende. Under det industriella genombrottet under senare hälften av århundradet kom mera pengar i omlopp genom uppköp av timmerskog och som lön för skogsarbeten, vilket givetvis hade en stimulerande effekt på handeln. Flera städer grundades, och lanthandeln blev tillåten 1859. Den kooperativa rörelsens tillkomst i början av 1900-talet var en viktig händelse inom inrikeshandeln. (K. Grotenfelt, Suomen kaupasta ja kaupungeista ensimmäisten Vaasa-kuninkaitten aikoina, 1887; I. Qvist, Finlands marknader och finska landsbygdens handelsplatser 1614-1772, 1909; Sata vuotta Suomen tukkukauppaa, 1940: A. Alanen, Suomen maakaupan historia; Kaupan valtasuoni, 1970; O. Forssell, Kauppa Suomessa 1860-1960, 1978) (Bror Wahlroos)
inrikeshandel. Handeln med konsumtionsvaror är en av den inhemska ekonomins viktigaste motorer. Foto: Lehtikuva Oy, J. Nukari.