isbrytare. Anskaffandet av i. aktualiserades sedan regelbunden vintersjöfart på utlandet inletts på 1870-t. (> Express). Finlands första i., Murtaja, löpte av stapeln 1890 på Finnboda varv i Stockholm. Sampo, byggd 1898 i Newcastle, var på sin tid Nordens största i. och samtidigt den första i Europa av en revolutionerande amerikansk modell med propeller även i förstäven; den skulle visa sig särskilt lämpad för finländska förhållanden. Tarmo sjösattes 1907 och var tidvis i bruk ännu på 1960-t. (tillh. sedan 1969 Sjöhistoriska museets samlingar och visas sedan 1992 i Kotka); den spelade under kriget 1918 huvudrollen i den s.k. Tarmoaffären och blev under vinterkriget svårt bombskadad i Kotka hamn, varvid 39 man omkom. Också den ryska i. Volynetz (sjösatt 1914), som senare en kort tid tjänade den finländska vintersjöfarten under namnet Väinämöinen, kom att ingripa i det historiska skeendet (Volynetzkåren). Under namnet Suur-Töll hör fartyget nu till Estlands sjöfartsmuseum i Tallinn.
I. beställdes och byggdes till 1939 utomlands, men sedan detta år har de flesta finländska i. (samtliga med dieselelektriskt maskineri) byggts vid Aker-Kværners varv i Hfrs, tidigare känt under olika namn och urspr. grundat som Sandvikens skeppsdocka och mekaniska verkstad 1865, som blivit världens ledande tillverkare av isbrytande fartyg (marknadsandel ca 60 % efter andra världskriget). Systerfartygen Urho och Sisu (sjösatta 1975-76), båda med en maskineffekt på 22 000 ahk) hör till de maskinstarkaste i. som byggts. Varvet hade fram till 1981 levererat 45 i. till Sovjetunionen, Finland, Sverige, Västtyskland och Argentina. Bland isbrytarkonstruktörer märks honorärprofessorerna K. Albin Johansson (1883-1963), som 1926-40 var vd för Sandvikens skeppsdocka, och Ernst Bäckström (1882-1963), som 1917-59 var chefsingenjör vid varvet. En framstående isbrytarteoretiker var även Robert Runeberg.
Fartygen i den isbrytarflotta som tillkom före andra världskriget avskrevs efter hand. Under kriget gjorde i. konvojtjänst, bestyckade bl.a. med luftvärnskanoner. Sampo gick i januari 1940 på grund utanför Björneborg men bärgades följande sommar. 1944 överläts två i. till Sovjetunionen. Byggandet av den nuvarande isbrytarflottan inleddes med Voima, sjösatt 1954. Den omfattar för närvarande nio i. med en sammanlagd besättning på ca 500 man.
Vid byggandet av vissa i. (Tarmoklassen) har militära synpunkter beaktats. Först på 1960-t. blev i. så starka att även hamnarna i Bottniska viken kunde hållas öppna under vintermånaderna. I slutet av 1990-t. byggdes tre s.k. kombiisbrytare av Aker Finnyards i Raumo, Fennica, Nordica och Botnica. De är konstruerade för att sommartid kunna användas för t.ex. offshoreuppdrag vid oljefält. Sedan länge har Finland och Sverige ett gott samarbete inom isbrytning. I takt med utökade oljetransporter på Finska viken byggs detta samarbete, i form av bl.a. trafikövervakning, även ut med Ryssland och Estland. Förhandlingar om en eventuell rysk beställning av i. för Finska viken inleddes 2003. (H. Ramsay, I kamp med Östersjöns isar, 1947; J-E. Jansson, I. och deras konstruktion, 1956; W.R. Mead/H. Smeds, Winter in Finland, 1967; J. Pohjanpalo, Talvimerenkulun varhaisvaiheita, 1977, 100 vuotta Suomen talvimerenkulkua, 1978; S. Laurell, Through ice and snow, 1985, Höyrymurtajien aika, 1992, Jäänmurtajat ja talviliikenne, Navis Fennica 3, 1994)
I. beställdes och byggdes till 1939 utomlands, men sedan detta år har de flesta finländska i. (samtliga med dieselelektriskt maskineri) byggts vid Aker-Kværners varv i Hfrs, tidigare känt under olika namn och urspr. grundat som Sandvikens skeppsdocka och mekaniska verkstad 1865, som blivit världens ledande tillverkare av isbrytande fartyg (marknadsandel ca 60 % efter andra världskriget). Systerfartygen Urho och Sisu (sjösatta 1975-76), båda med en maskineffekt på 22 000 ahk) hör till de maskinstarkaste i. som byggts. Varvet hade fram till 1981 levererat 45 i. till Sovjetunionen, Finland, Sverige, Västtyskland och Argentina. Bland isbrytarkonstruktörer märks honorärprofessorerna K. Albin Johansson (1883-1963), som 1926-40 var vd för Sandvikens skeppsdocka, och Ernst Bäckström (1882-1963), som 1917-59 var chefsingenjör vid varvet. En framstående isbrytarteoretiker var även Robert Runeberg.
Fartygen i den isbrytarflotta som tillkom före andra världskriget avskrevs efter hand. Under kriget gjorde i. konvojtjänst, bestyckade bl.a. med luftvärnskanoner. Sampo gick i januari 1940 på grund utanför Björneborg men bärgades följande sommar. 1944 överläts två i. till Sovjetunionen. Byggandet av den nuvarande isbrytarflottan inleddes med Voima, sjösatt 1954. Den omfattar för närvarande nio i. med en sammanlagd besättning på ca 500 man.
Vid byggandet av vissa i. (Tarmoklassen) har militära synpunkter beaktats. Först på 1960-t. blev i. så starka att även hamnarna i Bottniska viken kunde hållas öppna under vintermånaderna. I slutet av 1990-t. byggdes tre s.k. kombiisbrytare av Aker Finnyards i Raumo, Fennica, Nordica och Botnica. De är konstruerade för att sommartid kunna användas för t.ex. offshoreuppdrag vid oljefält. Sedan länge har Finland och Sverige ett gott samarbete inom isbrytning. I takt med utökade oljetransporter på Finska viken byggs detta samarbete, i form av bl.a. trafikövervakning, även ut med Ryssland och Estland. Förhandlingar om en eventuell rysk beställning av i. för Finska viken inleddes 2003. (H. Ramsay, I kamp med Östersjöns isar, 1947; J-E. Jansson, I. och deras konstruktion, 1956; W.R. Mead/H. Smeds, Winter in Finland, 1967; J. Pohjanpalo, Talvimerenkulun varhaisvaiheita, 1977, 100 vuotta Suomen talvimerenkulkua, 1978; S. Laurell, Through ice and snow, 1985, Höyrymurtajien aika, 1992, Jäänmurtajat ja talviliikenne, Navis Fennica 3, 1994)
Murtaja. Finlands första isbrytare byggdes i Stockholm 1890 och användes till slutet av 1950-talet då den skrotades. Foto: Åbo Akademis Bildsamlingar
isbrytare. Sisu, sjösatt 1976, är jämte det året innan sjösatta systerfartyget Urho (uppkallad efter president Kekkonen) den största och maskinstarkaste statsisbrytaren, avsedd att forcera även de svåraste ishinder i Bottenviken. Tekniskt mest avancerad är Botnica (sjösatt 1998, nedre bilden), som är byggd särskilt med tanke på förhållandena i Finska viken. Foto: Sjöfartsverket.