Jakobstad

Jakobstad, fi. Pietarsaari, stad i Österbotten, Västra och Inre Finlands region. Areal 88 km2, invånare 19 623, varav 56,1 % svenskspråkiga (2011).

Staden har ett vackert läge på en udde som omges av en vidsträckt skärgård. Den grundades 1652 vid Pedersöre storsockens gamla hamn av Jakob De la Gardies änka Ebba Brahe (varav stadens svenska namn). Privilegier utfärdades 1660 och 1663; 1765 fick staden medelbar och 1793 egen stapelrätt. Under stora ofreden nedbrändes Jakobstad 1714, och 1835 lades dess bäst bebyggda delar i aska genom en våldsam brand.

Sjöfart och skeppsbyggeri var viktiga förvärvskällor i staden fram till slutet av 1800-talet; särskilt under förra delen av detta sekel var segelflottan omfattande (se Peter Malm). Under senare hälften av 1700- talet och på 1800-talet fanns flera skeppsvarv i Jakobstad; det största, på Carlholmen, grundades 1797 av stadens mest betydande köpmän och arbetade i jämnt hundra år. Sedan ångfartygens tidsålder inletts hotades Jakobstad av stagnation, men räddades från tillbakagång av en snabbt tillväxande industri under senare delen av 1800-talet. Bl.a. den Strengbergska tobaksfabriken, som grundlagts redan 1762, utvecklades kraftigt under denna period. Efter flera ägarbyten nedlades fabriken 1998.

Idag finns bl.a. skogs-, metall-, livsmedels- och plastindustri i staden. UPM-Kymmenes pappersbruk och sågen på Alholmen sysselsätter ca 180 personer (2010); de leder sitt ursprung från ett sågverk, anlagt 1895 på Alholmen av den kände industrimannen Wilhelm Schauman. En stor arbetsgivare är också charkuteriföretaget Oy Snellman Ab (gr. 1951, 410 anst. 2003). Av övriga industriföretag kan nämnas Componenta Oyj (280 anst. 2003, anor från Jakobstads mekaniska verkstad, gr. 1898), stålmanufakturföretaget Oy JARO Ab (gr. 1949, 230 anst. 2003), som sedan 2001 är en del av Avesta Polarit, samt plastfabriken KWH Plast (gr. 1943 som Finska vaxduks Ab, ca 190 anst. 2003). Traktens månghundraåriga båtbyggnadstraditioner upprätthålls bl.a. av Nautor, som 2002 invigde Båtbranschens teknologicentrum, som upprätthålls i samarbete med staden.

Genom ekonomisk medverkan av Otto Aug. Malm, en medlem av stadens dominerande penningdynasti, fick Jakobstad järnväg från Bennäs 1887, som numera betjänar endast godstrafiken. Över hamnen vid Alholmen 4 km n. om centrum exporteras huvudsakligen skogsindustriprodukter. Jakobstad har sedan 1960 gemensamt flygfält med Karleby i Kronoby 30 km från staden.

Efter branden 1835 återuppbyggdes Jakobstad enligt en stadsplan med regelbundet rutnätsystem. Den s. infarten domineras av empirebebyggelse från mitten av 1800-talet; inom denna märks bl.a. Malmska gården (A.F. Granstedt, 1837), som inrymmer stadens museum (gr. 1904) med bl.a. rika sjöfartshistoriska samlingar. Till samlingarna hör även Runebergs stuga vid Östanfjärden n.o. om staden. Nationalskalden var född i Jakobstad och tillbringade sin barndoms somrar bl.a. med jakt och fiske. Den lilla byggnaden uppfördes 1810 av skaldens far och morbror. Den har sedan början av 1850-talet besökts av stadsbor och turister och är följaktligen en av stadens äldsta sevärdheter.

Centrumkvarteren kring torget präglas i våra dagar av flervåningshus. Vid torget ligger bl.a. rådhuset (G. Wilenius, 1877) och Lindskogska huset, uppfört 1797 av en av stadens rådmän. Bakom rådhuset ligger den lilla Runebergsparken med skaldens byst (W. Runeberg, 1905). N. om den gamla stadskärnan utbreder sig stadsdelen Norrmalm ("Skata") med en färgrik trähusbebyggelse, som huvudsakligen härstammar från 1800-talet; den följer en regelbunden stadsplan från 1700-talet. Staden är rik på byggnadsverk från jugendperioden kring sekelskiftet 1900; bland dem märks Jakobstads gymnasium (B. Jung, 1904), tullpackhuset (V. Thome/K. Lindahl, 1908), Strengbergska tobaksfabrikens nyare del och brandkårshuset (T. Grut, 1909 resp. 1912) samt Malmska sjukhusets gamla huvudbyggnad (K. Grahn, 1908). Skolparken, som har kallats Jakobstads gröna hjärta, är en av de största botaniska trädgårdarna i landet. En oas är också Aspegrens trädgård, anlagd på 1760-talet av prosten Gabriel Aspegren och iståndsatt kring sekelskiftet 2000. Till denna miljö hör även Rosenlunds prästgård från 1700-talet. I staden finns två kyrkor, en 1731 uppförd träkyrka i centrum som tillhör stadsförsamlingen och Pedersöre församlings medeltida gråstenskyrka. Inom bebyggelsen märks f.ö. det 58 m höga vattentornet (L. Sonck, 1928) invid bangården. Bland sevärdheter kan även nämnas det arktiska museet Nanoq (gr. 1991) i Fäboda, som byggts enligt förebild av ett torvhus på Grönland, samt galeasen Jacobstads Wapen i gamla hamnen, ett 1994 sjösatt replikbygge (båtar). Av läroanstalter i staden kan nämnas Åbo Akademis institution för barnpedagogik, som är landets enda enhet som utbildar barnträdgårdslärare på svenska (gr. 1958). I Jakobstad utkom sedan 1898 en dagstidning (Jakobstads Tidning). Den sammanslogs 2008 med Österbottningen, varvid Österbottens tidning bildades.

En dyster episod i stadens historia inträffade 2/3 1918, då artillerijägare lät avrätta sju personer för landsförräderi, bland dem den borgerlige landssekreteraren Johannes Jääskeläinen. Orsaken till att även den sistnämnde arkebuserades debatterades så sent som i början av 2000-talet, utan att enighet kunde uppnås. Under kriget 1918 arbetade en artilleriskola i Jakobstad. (A. Söderhjelm mfl., Jakobstads historia, 5 bd, 1907-2003; Hj. Björkman, Bidrag till Jakobstads historia, 3 bd, 1918-24, faksimil 1980; A. Calonius, Jakonstads pedagogi och dess utveckling till fullständigt lyceum, 1904; S.J. Roos, Jakobstads kyrka och församling 1731-1931, 1931; J.L. Birck, Jakobstads svenska folkundervisning 1800-1950, 1952; O. Nikula, J., 1952; A. Bondestam, En stad förvandlas, 1978, Jakobstad, vintern 1918, 1990; L. Westerlund, Massakern i Jakobstad, 1993; J. Kronholm, Jacobstads Wapen: historien om ett skeppsbygge, 1994, Nanoq, ett arktiskt äventyr, 1997; O. Jakobsson, Musikliv i Jakobstad 1890-1920, 1994; L. Nyholm, Befolkningen i Jakobstad 1653-1714, 1996; P. Toivanen, 100 år av sågverksamhet på Alholmen i Jakobstad, 1996)