kalk- och cementindustri. Större kalkstensfyndigheter finns främst i Egentliga Finlands sydliga skärgård (Åboland), i Lojotrakten och bortom rapakivibältet i s.ö. Finland. Utvinning av kalk bedrivs i ett dussin gruvor och dagbrott (se karta vid gruvindustri); störst är brottet i Pargas, därnäst kommer Ihalainens dagbrott i Villmanstrand och Tytyri gruva i Lojo. Landets och hela Nordeuropas ledande tillverkare av kalkstensprodukter är Nordkalk, arvtagaren till de två företag som i decennier dominerade Finlands k., nämligen Pargas kalk och Lojo kalk.
Kalkindustrin har sina rötter i en allmogehantering, sedan uråldriga tider bedriven i enkel form. I den s.v. skärgården hade bönderna i århundraden bränt kalk i milor som en binäring. Kimito är den första ort som nämns i medeltidsurkunderna (1329) som plats för en betydande kalkbrytning. Kalken användes främst för byggnadsändamål, i någon mån även vid lädertillverkningen, men däremot inte i jordbruket. Kalkförekomsterna i s.v. Finland utnyttjades när Åbo domkyrka och Åbo slott uppfördes. I Savolax var bönderna skyldiga att leverera en viss kvantitet kalk till byggnadsarbetena på Olofsborg. För byggnadsarbeten i Viborg utnyttjades sannolikt kalkfyndigheterna i det nuvarande Villmanstrand. En kalkindustri i modern mening uppstod först i början av 1900-t., då storföretagen Pargas kalk och Lojo kalk byggdes upp.
Tillverkning av cement inleddes 1869 i försökssyfte av företaget H. Brummer & Co i Savio (i Träskända, Tusby), som bedrev denna verksamhet i fem år. Den första egentliga cementfabriken, Ab Savio cementfabrik, inledde driften 1877, men blev snart tvungen att nedlägga den på grund av bristande efterfrågan. Savio cementfabrik återupptog verksamheten 1891, men den gången blev den utländska konkurrensen för svår. En inhemsk cementindustri uppstod först på 1910-t.; 1914 invigdes en cementfabrik i Pargas och 1918 en i Virkby (en 3:e i Villmanstrand 1938 och en 4:e i Kolari 1969). Idag domineras cementindustrin i Finland av Finncement Ab (Finnsementti Oy, gr. 2000, ägs av den irländska byggmaterialkoncernen CRH) med säte i Pargas och verksamhet även i Villmanstrand och Brahestad. Bolaget sysselsatte 2004 ca 200 personer. (P. Eskola m.fl., Kalkstenen i Finland, 1929)
Kalkindustrin har sina rötter i en allmogehantering, sedan uråldriga tider bedriven i enkel form. I den s.v. skärgården hade bönderna i århundraden bränt kalk i milor som en binäring. Kimito är den första ort som nämns i medeltidsurkunderna (1329) som plats för en betydande kalkbrytning. Kalken användes främst för byggnadsändamål, i någon mån även vid lädertillverkningen, men däremot inte i jordbruket. Kalkförekomsterna i s.v. Finland utnyttjades när Åbo domkyrka och Åbo slott uppfördes. I Savolax var bönderna skyldiga att leverera en viss kvantitet kalk till byggnadsarbetena på Olofsborg. För byggnadsarbeten i Viborg utnyttjades sannolikt kalkfyndigheterna i det nuvarande Villmanstrand. En kalkindustri i modern mening uppstod först i början av 1900-t., då storföretagen Pargas kalk och Lojo kalk byggdes upp.
Tillverkning av cement inleddes 1869 i försökssyfte av företaget H. Brummer & Co i Savio (i Träskända, Tusby), som bedrev denna verksamhet i fem år. Den första egentliga cementfabriken, Ab Savio cementfabrik, inledde driften 1877, men blev snart tvungen att nedlägga den på grund av bristande efterfrågan. Savio cementfabrik återupptog verksamheten 1891, men den gången blev den utländska konkurrensen för svår. En inhemsk cementindustri uppstod först på 1910-t.; 1914 invigdes en cementfabrik i Pargas och 1918 en i Virkby (en 3:e i Villmanstrand 1938 och en 4:e i Kolari 1969). Idag domineras cementindustrin i Finland av Finncement Ab (Finnsementti Oy, gr. 2000, ägs av den irländska byggmaterialkoncernen CRH) med säte i Pargas och verksamhet även i Villmanstrand och Brahestad. Bolaget sysselsatte 2004 ca 200 personer. (P. Eskola m.fl., Kalkstenen i Finland, 1929)