Åboland

Åboland, fi. Turunmaa, namn på de svenskspråkiga skärgårdsområdena i Egentliga Finland. I likhet med t.ex. Västnyland uppfattas Åboland som ett särskilt (inofficiellt) landskap, trots att landskapsnamnet togs i bruk så sent som 1912 (dess upphovsman var Hugo J. Ekholm, Ekhammar, H.). Åboland bildar en egen ekonomisk region som omfattar Väståbolands stad med Pargas, Korpo, Nagu Houtskär och Iniö samt Kimitoöns kommun med Dragsfjärd, Kimito och Västanfjärd, areal 1 570 km2, 22 760 inv. (2006), varav 63 % svenskspråkiga. Föreningen Region Åboland som handhar regionala samarbetsprojekt och intressebevakning i gemensamma åboländska frågor inledde sin verksamhet 2003. Till Åboland räknas även den svenskspråkiga minoriteten i Åboregionen (ca 10 600 pers.). Åbo utgör centralort för Åboland i såväl administrativt och ekonomiskt som kulturellt avseende.

Åbo upptas av en rikt utbildad skärgård i Skärgårdshavet med stora öar intill fastlandskusten i n., från ö. till v. räknat Finby, Kimitoön, Attu, Pargaslanden, Lill-Nagu, Stor-Nagu, Korpo och Iniö. Totalytan domineras av vatten. Terrängen är bruten, större slätter saknas i allmänhet. Låglanden består i huvudsak av ofta oregelbundet formade dalgångar, som stryker i ö.-v. riktning mellan berg och kullar, backar och grusryggar. Bergen förekommer ställvis i tämligen stora sammanhängande massor; deras höjd varierar i stort sett mellan 20 och 60 m ö.h.; enstaka högre berg finns på Kimitoön.

Inom området särskils ett Väståboland och ett Öståboland; gräns mellan dessa bildar Pemarfjärden och den för sin naturskönhet kända Gullkrona fjärd. Öståboland genomdras från n.o. till s.v. av två stora israndbildningar, Salpausselkä II, vars avlagringar i Åboland kan skönjas i Hitistrakten, och n. om denna Salpausselkä III som löper tvärs över Kimitoön och ut i havet (se t.ex. Jurmo). Bland större öar i den yttre skärgården märks Hitis, Vänö, Nötö, Jurmo och Utö. En nationalpark inrättades där på 1980-t. (Skärgårdshavets nationalpark).

Ler-, glas- och stenindustrin har sekelgamla anor i Åboland, men idag dominerar byggnads- och metallindustrin samt servicenäringarna. Under årens lopp har en lång rad företag lagts ned inom de förstnämnda branscherna, bl.a. fajansfabriken Fortuna och en stor granitindustri i Nagu, Skinnarvik glasbruk i Dragsfjärd samt kalkindustrierna i Västanfjärd och på ön Åvensor i Korpo. I Mjösund i Kimito verkar tegelfabriken Keramia. Bygdens främsta naturtillgång är kalkstenen, som uppträder på ett stort antal ställen, men som har kunnat utvinnas endast på ett fåtal platser. Kalkhanteringen var i äldre tider ordnad som en småindustri (kalk- och cementindustri); övergången till stordrift skedde i början av 1900-talet. Den enda gruvorten är idag Pargas, med landets största kalkstensfyndigheter, sedan brytningen 2006 upphört i Förby i Finby. Utom kalksten bryts i Åboland bl.a. fältspat (Fröjdböle, Kimito). De viktigaste anläggningarna inom metallindustrin är belägna i Dalsbruk och Björkboda.

En viktig trafikled inom Åboland är den s.k. Skärgårdens ringväg på 250 km, kring vilken ett antal turismanslutna verksamheter har vuxit fram. Regionradion (idag Radio Vega Åboland), som sänder från Åbo (på svenska), härstammar från slutet av 1920-talet. Som regionalt pressorgan har Åboland landets äldsta dagstidning, Åbo Underrättelser.

Historia. Åboland erhöll en bofast befolkning på 1100-talet, då svenska kolonister tog de på fastlandet bosatta finnarnas erämarker i skärgården i besittning. Denna invandring försiggick uppenbarligen helt fredligt. Sin största utbredning hade den svenska bosättningen i Åboland mot slutet av medeltiden, då den även omfattade flera socknar på fastlandet som senare förfinskats, bl.a. Gustavs, Kustö, Sagu och Karuna. En talrik svensk befolkning fanns även i Tövsala, Vemo och Kaland samt i Bjärnå. Språkgränsen har därefter förskjutits allt längre ut mot kustlinjen och skärgården.

Åboland är på grund av sitt läge invid de viktiga segellederna mellan Finland och det gamla moderlandet Sverige en av de landsändar som oftast har haft känning av krig och ofred (jfr t.ex. Östersjön, avsn. Örlogshistoria). En av skärgårdens viktigaste knutpunkter i äldre tider var Korpoström; en annan betydande hamn fanns vid Jungfrusund. Det svenska rikets stormaktsställning på 1600-talet medförde framsteg på olika områden även inom den åboländska bygden; bl.a. inrättades då en skola i Kimito (Tjuda pedagogi) och anlades järnbruket i Dahl. Under detta århundrade gavs två stora förläningar, Korpo friherreskap och Kimito friherreskap, vilka efter några årtionden återgick till kronan. Stora delar av befolkningen begav sig under stora ofreden på flykt till Sverige, medan lilla ofreden, Gustav III:s ryska krig och 1808-09 års krig förlöpte utan svårare lidanden. Ett markant inslag i bygdens liv på 1800-talet var segelsjöfarten, inom vilken en livlig aktivitet utvecklades särskilt på Kimitoön. I mitten av 1920-talet fanns planer på att sammanslå Åboland med det svenska Nyland till ett Raseborgs län, men dessa rann ut i sanden. Invånarantalet sjönk under 1900-talet med ca tiotusen personer; i synnerhet de perifera skärgårdsområdena har avfolkats. (Tusen öar, 1938; Åboland, hembygdsbok, 1954; B. Zilliacus, Utöar, 1974; Ockuperat område, red. N.E. Villstrand, 1983; Boken om Åboland, 1985; "Finska skären": studier i åboländsk kulturhistoria, red. K. Zilliacus, 1990; I Åbolands skärgård, red. E. Ahl/M. Lindström, 1998; Åboland i sikte, red. A. Bergström/A. Sjöström, 1999; B. Forss, Bönder, byar och bol i Å. 1540, 1999; S. Lundberg, Skäriboken, 2002; Vårt åboländska byggnadsarv, 2002; E. Essén, De plöjde teg och hav, 2005)

Region Åbolands Webbsida