Kallio, Kyösti (f. 10/4 1873 Ylivieska, d. 19/12 1940 Hfrs), politiker och jordbrukare, republikens 4:e president, far till Kalervo Kallio. Som jordbrukare på sin gård i Nivala blev Kallio redan i unga år en av bygdens ledande män och invaldes i de sista ståndslantdagarna. Han var en av initiativtagarna till agrarförbundet, vars grupp i folkrepresentationen han tillhörde 1907-37, och blev snart vid sidan av Alkio dess ledande kraft (partiordf. 1908-16). Under Kallios styre utvecklades förbundet till landets största borgerliga parti. Han var den ledande inom dess högerbetonade flygel.
Kallio var senator och chef för jordbruksexpeditionen både i Tokois och Svinhufvuds regeringar 1917-18. Han förespråkade försoning efter inbördeskriget och var en av de republikanskt sinnades ledare; lämnade sin post i senaten som protest mot planerna på att införa monarki.
Kallio var en av de inflytelserikaste politikerna under den s.k. första republiken, som lantbruksminister 1919-20 och 1921-22, kommunikationsminister 1925 och statsminister 1922-24, 1925-26, 1929-30 och 1936-37; riksdagens talman sammanlagt 15 gånger, bl.a. 1930-36. Vid sidan av dessa och många andra offentliga värv var han 1927-37 medlem av direktionen för Finlands Bank.
Kallio hade ett betydande inflytande på den småbrukarvänliga politiken; en lag om tvångsinlösen av enskild jord åt obesuttna av 1922 uppkallades efter honom Lex Kallio. Han hade även väsentlig andel i 1918 års torparfrigörelse och försökte i samarbete med framstegspartiet lindra sviterna av inbördeskriget, men gick hårt fram mot kommunisterna, då dessa i början på 1920-talet anklagades för landsförrädisk verksamhet. Han gjorde vissa eftergifter åt Lapporörelsen och avgick som statsminister för att bereda plats för en borgerlig samlingsregering. I början av 1930-talet var han därtill hårt pressad av den s.k. kristidsrörelsen, i vars led man ansåg att han som storbonde - Kallios hemman var med sina 250 ha åker den största bondgården i n. Finland - nonchalerade de ekonomiskt illa trängda småbrukarna, vilket framkallade delvis mot honom riktade oroligheter på hemorten Nivala (hästupproret). Kallio hade även konkurrens av partikamraten J.E. Sunila, som företrädde ett slags producentagrarism. Hans ställning stärktes sedan Sunila i mitten av 1930-talet lämnat politiken. Kallio uppställdes 1931 och 1937 som presidentkandidat samt valdes sistnämnda år med socialdemokraternas bistånd; dessa ville främst säkra att Svinhufvud inte återvaldes. Inom Svenska folkpartiet framkallade valet av Kallio svår splittring (bergsrådsfalangen).
Kallio var nykterhetsman och delade sitt partis ogina inställning till svenskarna i landet, men skötte alltid sina ämbetsåligganden opartiskt och blev på grund därav respekterad även av sina motståndare. Under Kallios presidentskap inleddes regeringssamarbete på bred bas mellan agrarförbundet, socialdemokraterna och framstegspartiet (rödmylleregeringen), vilket bildade upptakten till den nationella samlingen under andra världskriget. Han stödde försöken att stärka den nordiska samhörigheten, bl.a. genom statsbesök i Sverige sommaren 1938 och genom deltagandet i de nordiska statschefernas möte i Stockholm i oktober 1939. Kriget bröt ned hans redan förut försvagade hälsa; han avsade sig presidentämbetet i november 1940 och avled i en hjärtattack på järnvägsstationen i Hfrs strax före avresan till hemorten. (Suomen suurin talonpoika, 1941; O. Terning, Bonden som blev president, 1941; S. Virkkunen, Kallio: talonpoikaispresidentti, 1983; K. Hokkanen, Kyösti Kallio, 2 bd, 1986)
Kallio var senator och chef för jordbruksexpeditionen både i Tokois och Svinhufvuds regeringar 1917-18. Han förespråkade försoning efter inbördeskriget och var en av de republikanskt sinnades ledare; lämnade sin post i senaten som protest mot planerna på att införa monarki.
Kallio var en av de inflytelserikaste politikerna under den s.k. första republiken, som lantbruksminister 1919-20 och 1921-22, kommunikationsminister 1925 och statsminister 1922-24, 1925-26, 1929-30 och 1936-37; riksdagens talman sammanlagt 15 gånger, bl.a. 1930-36. Vid sidan av dessa och många andra offentliga värv var han 1927-37 medlem av direktionen för Finlands Bank.
Kallio hade ett betydande inflytande på den småbrukarvänliga politiken; en lag om tvångsinlösen av enskild jord åt obesuttna av 1922 uppkallades efter honom Lex Kallio. Han hade även väsentlig andel i 1918 års torparfrigörelse och försökte i samarbete med framstegspartiet lindra sviterna av inbördeskriget, men gick hårt fram mot kommunisterna, då dessa i början på 1920-talet anklagades för landsförrädisk verksamhet. Han gjorde vissa eftergifter åt Lapporörelsen och avgick som statsminister för att bereda plats för en borgerlig samlingsregering. I början av 1930-talet var han därtill hårt pressad av den s.k. kristidsrörelsen, i vars led man ansåg att han som storbonde - Kallios hemman var med sina 250 ha åker den största bondgården i n. Finland - nonchalerade de ekonomiskt illa trängda småbrukarna, vilket framkallade delvis mot honom riktade oroligheter på hemorten Nivala (hästupproret). Kallio hade även konkurrens av partikamraten J.E. Sunila, som företrädde ett slags producentagrarism. Hans ställning stärktes sedan Sunila i mitten av 1930-talet lämnat politiken. Kallio uppställdes 1931 och 1937 som presidentkandidat samt valdes sistnämnda år med socialdemokraternas bistånd; dessa ville främst säkra att Svinhufvud inte återvaldes. Inom Svenska folkpartiet framkallade valet av Kallio svår splittring (bergsrådsfalangen).
Kallio var nykterhetsman och delade sitt partis ogina inställning till svenskarna i landet, men skötte alltid sina ämbetsåligganden opartiskt och blev på grund därav respekterad även av sina motståndare. Under Kallios presidentskap inleddes regeringssamarbete på bred bas mellan agrarförbundet, socialdemokraterna och framstegspartiet (rödmylleregeringen), vilket bildade upptakten till den nationella samlingen under andra världskriget. Han stödde försöken att stärka den nordiska samhörigheten, bl.a. genom statsbesök i Sverige sommaren 1938 och genom deltagandet i de nordiska statschefernas möte i Stockholm i oktober 1939. Kriget bröt ned hans redan förut försvagade hälsa; han avsade sig presidentämbetet i november 1940 och avled i en hjärtattack på järnvägsstationen i Hfrs strax före avresan till hemorten. (Suomen suurin talonpoika, 1941; O. Terning, Bonden som blev president, 1941; S. Virkkunen, Kallio: talonpoikaispresidentti, 1983; K. Hokkanen, Kyösti Kallio, 2 bd, 1986)
Kallio, Kyösti. Betecknades tidigare som en svag politiker, men senare forskning har framhållit att den bilden är felaktig. Foto: Museiverket, Pietinen.
Republikens president
Finlands regeringar sedan 1917