Karleby, fi. Kokkola, stad i Mellersta Österbotten, Västra och Inre Finlands region. Areal 1 444 km2, invånare 46 260, varav 13,7 % svenskspråkiga (2010).
Karleby ligger vid Bottenviken. Till följd av landhöjningen har den havsvik invid vilken staden grundades 1620 vuxit igen så att därav numera återstår endast det smala Stadssundet, som delar centrum mitt itu. Den äldre bebyggelsen finns v. om sundet, medan den ö. sidan, Hakalax, införlivades med staden så sent som 1931. Neristan är namnet på de bevarade trähuskvarter från 1800-t. som uppförts enligt den första stadsplanen från 1660-t. Staden sprängde denna först i slutet av 1800-t.; senare har bebyggelsen brett ut sig i alla riktningar. Inom denna märks rådhuset (C.L. Engel, 1845), stadshuset (O. Gripenberg, 1927) och K.H. Renlunds historiska museum, som är inrymt i en av landets äldsta profana träbyggnader (från 1696, tidigare bl.a. trivialskola). K.H. Renlunds museum (gr. 1911), som har uppstått genom en donation, omfattar även ett konstmuseum i den s.k. Rooska gården, ett tvåvånings stenhus från 1813. Av kyrkor kan nämnas den gamla gråstenskyrkan från förra delen av 1500-t. och Gamlakarleby kyrka (A. Nuortila, 1960), av offentliga skulpturer Frihetsmonumentet (J. Munsterhjelm, 1920) på torget framför rådhuset. Flera parker finns, bland dem Chydeniusparken med byst av Anders Chydenius (W. Runeberg, 1903) och Engelska parken med en erövrad engelsk barkass från Krimkriget. Till Karleby hör även fyrön Tankar ute i Bottenviken ungefär två mil n.v. om staden.
Karleby svarade på 1600- och 1700-t. för en fjärdedel av den österbottniska utförseln av tjära; fick stapelrätt 1765 (utverkad av Anders Chydenius, kyrkoherde i staden i slutet av 1700-t.) och inledde därmed sin storhetstid som sjöstad. Stadens flotta utgjorde 1830 18 % av hela landets handelsflotta. Handelshusen Malm och Roos dominerade rederinäringen i staden. Under Krimkriget led sjöfarten betydande förluster och ljusare tider randades först efter 1886, då järnvägen Seinäjoki-Uleåborg blev färdig. Därefter utvecklades Karleby till ett handels- och industricentrum för mell. Österbotten med läder- ("Skinnstaden") och tekoindustri, livsmedelsindustri, kemisk industri och metallindustri. Stadens näringsliv präglades länge av självständiga småföretagare, men efter andra världskriget gjorde storindustrin sitt intåg, främst i form av de statsägda storföretagen Kemira Oyj (etabl. 1945) och Outokumpu Oyj (etabl. 1967), som fortfarande arbetar på orten. I staden med omnejd finns vidare en stark båtbyggnadstradition. Däremot dog läder- och tekoindustrin till största delen ut under det sena 1900-t.
Karleby har goda förbindelser till lands p.g.a. sitt läge vid Österbottniska banan och vid riksväg 8. Kronoby flygfält ligger 20 km s. om staden. Djuphamnen vid Yxpila, anlagd 1825, ca 5 km v. om stadens centrum är idag en av de viktigaste hamnarna vid Bottenviken med stora oljeupplag och stor export av malmer och anrikningar samt kemiska produkter och trävaror. Hamnen har närmare 2 km kaj och anlöptes av 571 fartyg (2008) i utrikesfart. En allvädersterminal (landets första) där fartyg kan lastas och lossas under tak uppfördes 2003-04.
Bland inrättningar märks Mellersta Österbottens centralsjukhus (gr. 1969). Karleby har även ett livaktigt kultur- och musikliv med bl.a. stadsteater, stadsorkester (Mellersta Österbottens kammarorkester, gr. 1973), musikkonservatorium (gr. 1966, konservatorium sedan 1988), Nordiska konstskolan, balett- och dansinstitut m.m. Stadsteatern, vars anor går tillbaka till början av 1900-t., är inrymd i det ståtliga f.d. skyddskårshuset Vartiolinna (O. Gripenberg, 1929); den blev 1961 en professionell teater. Karleby är vidare känt som idrottsstad; ett flertal föreningar från staden tillhör det nationella toppskiktet inom fotboll och friidrott. Staden har två dagstidningar, den finska Keskipohjanmaa och den svenska Österbottens Tidning.
Karleby nämns första gången 1375, blev kapell under Jakobstad 1490 och bildade egen församling måhända redan på 1490-t., men senast 1541. Inom socknen grundades 1620 en stad, Gamlakarleby, som med tiden utvecklades till ett centrum för regionen. Staden hemsöktes av förödande eldsvådor 1664, 1742, 1855 och 1860, men byggdes varje gång upp på nytt. Karleby är rikt på krigiska minnen. Strax invid den plats där stadens centrum nu ligger vann bondehären en seger under klubbekriget 1597, och i mitten av september 1808 utkämpades en drabbning vid Kauko bro n. om staden (monument rest till 150-årsminnet 1958). Sommaren 1854 försökte engelsmännen göra strandhugg i Gamlakarleby, men anfallet avvärjdes av ett mindre ryskt förband förstärkt med frivilliga stadsbor (Halkokaristriden). Gamlakarleby förblev länge en småstad (8 500 inv. 1940), men utvecklades kraftigt särskilt under 1960-t. En sammanslagning av staden och den omgivande Karleby kommun (fi. Kaarlela) genomfördes därför 1977. Skärgårdskommunen Öja inkorporerades redan 1969 med Karleby landskommun. Vid ingången av 2009 införlivades Kelviå, Lochteå och Ullava kommuner med Karleby Namnet Gamlakarleby har bibehållits som namn på stadskärnan. (A. Mickwitz/S. Möller/G. Nikander/H. Toiviainen, Gamlakarleby stads historia 1-4, 1944 -2001; L. Back m.fl., K. sockens historia, 3 bd, 1967-2002; A.Wiirilinna, Stadsfullmäktige i Gamlakarleby 1879-1979, 1979; Y. Jungner, Befolkningsrörligheten i Karlebynejden: några huvuddrag och utvecklingslinjer från mitten av 1700-talet till och med år 1920, 1990; J. Ojala, Tuhannen purjelaivan kaupunki: Kokkolan purjemerenkulun historia, 1996)
Karleby ligger vid Bottenviken. Till följd av landhöjningen har den havsvik invid vilken staden grundades 1620 vuxit igen så att därav numera återstår endast det smala Stadssundet, som delar centrum mitt itu. Den äldre bebyggelsen finns v. om sundet, medan den ö. sidan, Hakalax, införlivades med staden så sent som 1931. Neristan är namnet på de bevarade trähuskvarter från 1800-t. som uppförts enligt den första stadsplanen från 1660-t. Staden sprängde denna först i slutet av 1800-t.; senare har bebyggelsen brett ut sig i alla riktningar. Inom denna märks rådhuset (C.L. Engel, 1845), stadshuset (O. Gripenberg, 1927) och K.H. Renlunds historiska museum, som är inrymt i en av landets äldsta profana träbyggnader (från 1696, tidigare bl.a. trivialskola). K.H. Renlunds museum (gr. 1911), som har uppstått genom en donation, omfattar även ett konstmuseum i den s.k. Rooska gården, ett tvåvånings stenhus från 1813. Av kyrkor kan nämnas den gamla gråstenskyrkan från förra delen av 1500-t. och Gamlakarleby kyrka (A. Nuortila, 1960), av offentliga skulpturer Frihetsmonumentet (J. Munsterhjelm, 1920) på torget framför rådhuset. Flera parker finns, bland dem Chydeniusparken med byst av Anders Chydenius (W. Runeberg, 1903) och Engelska parken med en erövrad engelsk barkass från Krimkriget. Till Karleby hör även fyrön Tankar ute i Bottenviken ungefär två mil n.v. om staden.
Karleby svarade på 1600- och 1700-t. för en fjärdedel av den österbottniska utförseln av tjära; fick stapelrätt 1765 (utverkad av Anders Chydenius, kyrkoherde i staden i slutet av 1700-t.) och inledde därmed sin storhetstid som sjöstad. Stadens flotta utgjorde 1830 18 % av hela landets handelsflotta. Handelshusen Malm och Roos dominerade rederinäringen i staden. Under Krimkriget led sjöfarten betydande förluster och ljusare tider randades först efter 1886, då järnvägen Seinäjoki-Uleåborg blev färdig. Därefter utvecklades Karleby till ett handels- och industricentrum för mell. Österbotten med läder- ("Skinnstaden") och tekoindustri, livsmedelsindustri, kemisk industri och metallindustri. Stadens näringsliv präglades länge av självständiga småföretagare, men efter andra världskriget gjorde storindustrin sitt intåg, främst i form av de statsägda storföretagen Kemira Oyj (etabl. 1945) och Outokumpu Oyj (etabl. 1967), som fortfarande arbetar på orten. I staden med omnejd finns vidare en stark båtbyggnadstradition. Däremot dog läder- och tekoindustrin till största delen ut under det sena 1900-t.
Karleby har goda förbindelser till lands p.g.a. sitt läge vid Österbottniska banan och vid riksväg 8. Kronoby flygfält ligger 20 km s. om staden. Djuphamnen vid Yxpila, anlagd 1825, ca 5 km v. om stadens centrum är idag en av de viktigaste hamnarna vid Bottenviken med stora oljeupplag och stor export av malmer och anrikningar samt kemiska produkter och trävaror. Hamnen har närmare 2 km kaj och anlöptes av 571 fartyg (2008) i utrikesfart. En allvädersterminal (landets första) där fartyg kan lastas och lossas under tak uppfördes 2003-04.
Bland inrättningar märks Mellersta Österbottens centralsjukhus (gr. 1969). Karleby har även ett livaktigt kultur- och musikliv med bl.a. stadsteater, stadsorkester (Mellersta Österbottens kammarorkester, gr. 1973), musikkonservatorium (gr. 1966, konservatorium sedan 1988), Nordiska konstskolan, balett- och dansinstitut m.m. Stadsteatern, vars anor går tillbaka till början av 1900-t., är inrymd i det ståtliga f.d. skyddskårshuset Vartiolinna (O. Gripenberg, 1929); den blev 1961 en professionell teater. Karleby är vidare känt som idrottsstad; ett flertal föreningar från staden tillhör det nationella toppskiktet inom fotboll och friidrott. Staden har två dagstidningar, den finska Keskipohjanmaa och den svenska Österbottens Tidning.
Karleby nämns första gången 1375, blev kapell under Jakobstad 1490 och bildade egen församling måhända redan på 1490-t., men senast 1541. Inom socknen grundades 1620 en stad, Gamlakarleby, som med tiden utvecklades till ett centrum för regionen. Staden hemsöktes av förödande eldsvådor 1664, 1742, 1855 och 1860, men byggdes varje gång upp på nytt. Karleby är rikt på krigiska minnen. Strax invid den plats där stadens centrum nu ligger vann bondehären en seger under klubbekriget 1597, och i mitten av september 1808 utkämpades en drabbning vid Kauko bro n. om staden (monument rest till 150-årsminnet 1958). Sommaren 1854 försökte engelsmännen göra strandhugg i Gamlakarleby, men anfallet avvärjdes av ett mindre ryskt förband förstärkt med frivilliga stadsbor (Halkokaristriden). Gamlakarleby förblev länge en småstad (8 500 inv. 1940), men utvecklades kraftigt särskilt under 1960-t. En sammanslagning av staden och den omgivande Karleby kommun (fi. Kaarlela) genomfördes därför 1977. Skärgårdskommunen Öja inkorporerades redan 1969 med Karleby landskommun. Vid ingången av 2009 införlivades Kelviå, Lochteå och Ullava kommuner med Karleby Namnet Gamlakarleby har bibehållits som namn på stadskärnan. (A. Mickwitz/S. Möller/G. Nikander/H. Toiviainen, Gamlakarleby stads historia 1-4, 1944 -2001; L. Back m.fl., K. sockens historia, 3 bd, 1967-2002; A.Wiirilinna, Stadsfullmäktige i Gamlakarleby 1879-1979, 1979; Y. Jungner, Befolkningsrörligheten i Karlebynejden: några huvuddrag och utvecklingslinjer från mitten av 1700-talet till och med år 1920, 1990; J. Ojala, Tuhannen purjelaivan kaupunki: Kokkolan purjemerenkulun historia, 1996)
Karleby. Karta: Arttu Paarlahti. Källa för areal- och befolkningsuppgifter: Statistikcentralen.
Karleby, med stolta traditioner som sjöfartsstad, är idag den sista utposten i n. för tvåspråkigheten i Finland. Den svensktalande minoriteten räknar ca 7 000 personer. Foto: Lehtikuva Oy, M. Kolho.
K. H. Renlunds museum verkar bl.a. i ett skolhus som stod färdig 1696. Byggnaden är en av Finlands äldsta profana träbyggnader. Foto: Schildts bildarkiv.
Bildkälla: Finl. kommunförbund.