kristidsrörelsen, krisrörelsen. Den ekonomiska depressionen framkallade under 1930-talets första år ett antal s.k. kristidsrörelser (fi. pulaliikkeitä) bland den genom räntor, exekutiva auktioner m.m. hårt trängda lantbrukarbefolkningen. Skuldsatta småbönder som hade kämpat på den vita sidan 1918 och råkat i ekonomiskt trångmål kunde inte acceptera att deras egendom "konfiskerades" av banker och andra fordringsägare. Många av dem som högljutt protesterade mot de lokala penninginrättningarnas osmidighet och Finlands Banks strama penningpolitik var småbrukare som stöttes bort av Lapporörelsens indifferenta hållning till deras krav. Ägare av större och medelstora gårdar föredrog dock att förlita sig på Lapporörelsen.
K. av varierande kulör uppstod i Egentliga Finland, Karelen och Österbotten. De framförde i allmänhet sitt budskap i en starkt populistisk ton. Myndigheterna oroades av att det på olika håll inträffade smärre sammanstötningar bl.a. då exekutiva auktioner skulle verkställas.
Det första kristidsmötet hölls i januari 1931 i Loimaa, och i april följde en stormönstring på samma ort, till vilken man hade inbjudit även nationalekonomen Yrjö Jahnsson, professor vid Tekniska högskolan och den officiella bank- och penningpolitikens mest kände kritiker. Jahnsson accepterade rollen som kristidsmännens ideolog och sekunderades fr.o.m. maj 1931 av V.F. Johanson, docent i agrarpolitik vid Helsingfors universitet.
Dessa båda lärda herrar blev på hösten 1931 ledare för var sin flygel av rörelsen, Johanson för den radikala "lappobetonade" Loimaarörelsen, som hade talrika anhängare även i Mellersta och Norra Österbotten, och Jahnsson för den moderatare Talouspulan vastustamisliitto, vilken utvecklade sig till den viktigaste k. i s. Finland. I Gränskarelen uppträdde affärsmannen Jaakko Seise (1876-1935) och hans kristidsmän.
I mitten av oktober 1931 avsnörde sig lappoanhängare, kristidsmän och frontmän i Viborgstrakten till en egen rörelse, som kallades Landskapsrörelsen (Maakuntien liike) eller Viborgsrörelsen. En central gestalt inom denna var lantbrukaren Antti Juutilainen (1882-1951) från S:t Andree. Vid det konstituerande mötet på Ostrobotnia i Hfrs 22/10 1931 presenterades ett program som endast i vaga ordalag berörde böndernas ställning, men i stället krävde bl.a. revidering av den lagstiftning som reglerade arbetarnas villkor, inskränkning av rösträtten samt resoluta ingrepp från samhällets sida mot kommunistisk och socialistisk agitation. Kristidsmän från Kalajokidalen framförde vid detta möte krav bl.a. på att tjänstemännens löner skulle halveras och förbudslagen bevaras, men vann inget gehör.
Den gren av k. som hade vuxit fram i Kalajokidalen grundade i augusti 1932 ett eget parti, folkpartiet (off. kansanpuolue, kallades på sv. även finska folkpartiet). Grundandet stod i ett visst samband med oroligheterna i Nivala någon månad tidigare (hästupproret). Folkpartiet sade sig i sitt först publicerade program, som hade en starkt populistisk anstrykning, bl.a understöda ett parlamentariskt och republikanskt statsskick samt krävde en nedskärning av antalet tjänstemän och av undervisningsväsendet, som ansågs alltför betungande för landets ekonomi. Till dess krav hörde vidare, att statsuniversitetet omedelbart skulle förfinskas och svenskan göras till ett frivilligt ämne i de finskspråkiga läroverken.
Vid riksdagsvalet 1933 ställde partiet upp i Uleåborgs läns s. valkrets och samlade där 8 549 röster, vilket berättigade till två mandat. Detta innebar en kännbar förlust för agrarförbundet, som det nya partiet närmast konkurrerade med.
K. ebbade småningom ut, sedan de ekonomiska konjunkturerna förbättrats. Längst levde kristidsstämningarna kvar bland småbrukarna i Nordösterbotten och särskilt i Muhos, där en k. som i själva verket var en kommunistisk täckorganisation var verksam åren 1931-36 och även spred sig över gränsen till Sverige. Efter hand började agrarförbundet framstå som ett attraktivt politiskt alternativ också för bönderna i Kalajokidalen. Folkpartiet, det tidigare grundade småbrukarpartiet och k. i Muhos gick dock 1936 samman i ett nytt parti, Pienviljelijäin ja maalaiskansan puolue, som var verksamt fram till 1958. (M. Lackman, Taistelu talonpojasta, 1985; M. Hamberg, Agrar protest: lapporörelsens, IKLs och krisrörelsens politiska ekologi, 1990)
K. av varierande kulör uppstod i Egentliga Finland, Karelen och Österbotten. De framförde i allmänhet sitt budskap i en starkt populistisk ton. Myndigheterna oroades av att det på olika håll inträffade smärre sammanstötningar bl.a. då exekutiva auktioner skulle verkställas.
Det första kristidsmötet hölls i januari 1931 i Loimaa, och i april följde en stormönstring på samma ort, till vilken man hade inbjudit även nationalekonomen Yrjö Jahnsson, professor vid Tekniska högskolan och den officiella bank- och penningpolitikens mest kände kritiker. Jahnsson accepterade rollen som kristidsmännens ideolog och sekunderades fr.o.m. maj 1931 av V.F. Johanson, docent i agrarpolitik vid Helsingfors universitet.
Dessa båda lärda herrar blev på hösten 1931 ledare för var sin flygel av rörelsen, Johanson för den radikala "lappobetonade" Loimaarörelsen, som hade talrika anhängare även i Mellersta och Norra Österbotten, och Jahnsson för den moderatare Talouspulan vastustamisliitto, vilken utvecklade sig till den viktigaste k. i s. Finland. I Gränskarelen uppträdde affärsmannen Jaakko Seise (1876-1935) och hans kristidsmän.
I mitten av oktober 1931 avsnörde sig lappoanhängare, kristidsmän och frontmän i Viborgstrakten till en egen rörelse, som kallades Landskapsrörelsen (Maakuntien liike) eller Viborgsrörelsen. En central gestalt inom denna var lantbrukaren Antti Juutilainen (1882-1951) från S:t Andree. Vid det konstituerande mötet på Ostrobotnia i Hfrs 22/10 1931 presenterades ett program som endast i vaga ordalag berörde böndernas ställning, men i stället krävde bl.a. revidering av den lagstiftning som reglerade arbetarnas villkor, inskränkning av rösträtten samt resoluta ingrepp från samhällets sida mot kommunistisk och socialistisk agitation. Kristidsmän från Kalajokidalen framförde vid detta möte krav bl.a. på att tjänstemännens löner skulle halveras och förbudslagen bevaras, men vann inget gehör.
Den gren av k. som hade vuxit fram i Kalajokidalen grundade i augusti 1932 ett eget parti, folkpartiet (off. kansanpuolue, kallades på sv. även finska folkpartiet). Grundandet stod i ett visst samband med oroligheterna i Nivala någon månad tidigare (hästupproret). Folkpartiet sade sig i sitt först publicerade program, som hade en starkt populistisk anstrykning, bl.a understöda ett parlamentariskt och republikanskt statsskick samt krävde en nedskärning av antalet tjänstemän och av undervisningsväsendet, som ansågs alltför betungande för landets ekonomi. Till dess krav hörde vidare, att statsuniversitetet omedelbart skulle förfinskas och svenskan göras till ett frivilligt ämne i de finskspråkiga läroverken.
Vid riksdagsvalet 1933 ställde partiet upp i Uleåborgs läns s. valkrets och samlade där 8 549 röster, vilket berättigade till två mandat. Detta innebar en kännbar förlust för agrarförbundet, som det nya partiet närmast konkurrerade med.
K. ebbade småningom ut, sedan de ekonomiska konjunkturerna förbättrats. Längst levde kristidsstämningarna kvar bland småbrukarna i Nordösterbotten och särskilt i Muhos, där en k. som i själva verket var en kommunistisk täckorganisation var verksam åren 1931-36 och även spred sig över gränsen till Sverige. Efter hand började agrarförbundet framstå som ett attraktivt politiskt alternativ också för bönderna i Kalajokidalen. Folkpartiet, det tidigare grundade småbrukarpartiet och k. i Muhos gick dock 1936 samman i ett nytt parti, Pienviljelijäin ja maalaiskansan puolue, som var verksamt fram till 1958. (M. Lackman, Taistelu talonpojasta, 1985; M. Hamberg, Agrar protest: lapporörelsens, IKLs och krisrörelsens politiska ekologi, 1990)