kyttlandsbruk, kyttning (av fi. kytö, kydöttäminen, odling inbegripande torvbränning) gammal odlingsmetod som bestod i att växtligheten jämte torven brändes för att gödsla jorden. Vid kyttning hackades torvskiktet upp och omultnade träd avlägsnades. Därefter brändes torvskiktet, delvis även det underliggande mullskiktet. I den så beredda jorden såddes råg.
Kyttodlingstekniken ser ut att ha medeltida anor och användes ursprungligen i v. Finland på torr mark, men kom senare huvudsakligen till användning i moss- och kärrodling, senast fr.o.m. det första århundradet av nya tiden. I början av 1600-talet var mossodling med kyttningsteknik allmän i delar av Satakunta och i s. Österbotten. Vid kyttning av mossar och kärr måste jorden till en början torrläggas genom dikning under ett antal år, och först därefter kunde torven hackas upp och brännas. Efter den första skörden låg kyttlandet obrukat i ett år och brändes och besåddes på nytt därpåföljande år. På så sätt kunde man vanligen få ut 3-4 skördar, varefter odlingen upphörde. Kyttlandsbruk hade karaktären av rovdrift eftersom det utarmade jorden. Jfr även svedjebruk. (G. Grotenfelt. Suomen polttoviljelys, 1902; A. Soininen, Vanha maataloutemme, 1974; R. Ahlbäck, Bonden i svenska Finland, 1983) (Eljas Orrman)
Kyttodlingstekniken ser ut att ha medeltida anor och användes ursprungligen i v. Finland på torr mark, men kom senare huvudsakligen till användning i moss- och kärrodling, senast fr.o.m. det första århundradet av nya tiden. I början av 1600-talet var mossodling med kyttningsteknik allmän i delar av Satakunta och i s. Österbotten. Vid kyttning av mossar och kärr måste jorden till en början torrläggas genom dikning under ett antal år, och först därefter kunde torven hackas upp och brännas. Efter den första skörden låg kyttlandet obrukat i ett år och brändes och besåddes på nytt därpåföljande år. På så sätt kunde man vanligen få ut 3-4 skördar, varefter odlingen upphörde. Kyttlandsbruk hade karaktären av rovdrift eftersom det utarmade jorden. Jfr även svedjebruk. (G. Grotenfelt. Suomen polttoviljelys, 1902; A. Soininen, Vanha maataloutemme, 1974; R. Ahlbäck, Bonden i svenska Finland, 1983) (Eljas Orrman)