svedjebruk, jordbruksmetod som går ut på att marken bereds för odling genom att bränna växtligheten, varigenom näringsämnen i marken till följd av kemiska och biologiska processer kan tillgodogöras av odlingsväxter. S. har bedrivits på de flesta kontinenter och var i Finland mycket allmänt ännu på 1800-t. I landets ö. delar förekom s. i viss mån ännu under de första årtiondena av 1900-t.
S. i Finland kan indelas i två huvudtyper, s. i lövskog och s. i barrskog. I de västra och sydliga landskapen, där ler- och mjäljordar är allmänna, bedrevs s. i lövskog men också i blandskog så att vanligen 15-30 år gammal skog brändes ett år efter att den fällts, varefter jorden besåddes (fi. kaski, tavallinen kaski). Från lövskogssvedjor fick man mellan 2 och 8 skördar; först såddes råg och korn och därefter havre, men även rovor och bovete. Sedan fick skogen ta över den svedjade arealen. Proceduren kunde upprepas 20-40 år efter fällandet av den föregående svedjan. En undertyp var svedjande i ung lövskog som brändes och besåddes samma år och gav blott två skördar (fi. rieskamaa). I ö., i Karelen, Savolax och Kajanaland, förhärskade en annan variant av s., s. i barrskog (östfi. huuhta, västfi. huhta). Denna svedjebruksmetod som under medeltiden spreds till Finland från ö. var väl anpassad till moränjordarna och barrskogen i dessa landskap. Särskilt grov granskog var lämplig för detta s. Svedjan brändes och besåddes antingen ett eller två år efter att träden blivit fällda; i en mera utvecklad variant brändes svedjan två år å rad innan den besåddes. I s. av östlig typ odlades en östlig rågtyp, rotråg eller svedjeråg, i regel under ett eller två år, varefter lövskog fick växa upp. Denna svedjebruksmetod spreds under nya tiden längre västerut och norrut.
Under den merkantilistiska eran på 1600- o. 1700-t. förelåg tidvis principiellt förbud mot s. (även i Sverige, finnmarker), som var belagt med stränga straff. I ö. och n. förelåg inte samma nödvändighet som i söder att övergå till åkerbruk med permanenta odlingsmarker, men utvecklingen påskyndades även här på 1800-t. av befolkningstrycket, som drivit utnyttjandet av skogen till sin spets. Under seklets senare hälft ökade även den spirande skogsindustrins efterfrågan på virke, varvid skogens ekonomiska värde steg. Först på 1900-t. erhölls en lagstiftning, som innebar ett visst förbud mot s. genom förbud mot skövling av skog, vilket s. i sin extrema form måste anses vara. S. har även inverkat på de olika trädslagens förekomst och utbredning (se t.ex. gran). En annan åldrig form av brännkultur var kyttlandsbruket. (G. Grotenfelt, Det primitiva jordbrukets historia i Finland under den historiska tiden, 1899, Suomen polttoviljely, 1902; O. Heikinheimo, Kaskiviljelyksen vaikutus Suomen metsiin, 1915; A. Soininen, Vanha maataloutemme, 1974; Svedjebruk och röjningsbränning i Norden, 1995; Suomen maatalouden historia I, 2003) (Elias Orrman)
S. i Finland kan indelas i två huvudtyper, s. i lövskog och s. i barrskog. I de västra och sydliga landskapen, där ler- och mjäljordar är allmänna, bedrevs s. i lövskog men också i blandskog så att vanligen 15-30 år gammal skog brändes ett år efter att den fällts, varefter jorden besåddes (fi. kaski, tavallinen kaski). Från lövskogssvedjor fick man mellan 2 och 8 skördar; först såddes råg och korn och därefter havre, men även rovor och bovete. Sedan fick skogen ta över den svedjade arealen. Proceduren kunde upprepas 20-40 år efter fällandet av den föregående svedjan. En undertyp var svedjande i ung lövskog som brändes och besåddes samma år och gav blott två skördar (fi. rieskamaa). I ö., i Karelen, Savolax och Kajanaland, förhärskade en annan variant av s., s. i barrskog (östfi. huuhta, västfi. huhta). Denna svedjebruksmetod som under medeltiden spreds till Finland från ö. var väl anpassad till moränjordarna och barrskogen i dessa landskap. Särskilt grov granskog var lämplig för detta s. Svedjan brändes och besåddes antingen ett eller två år efter att träden blivit fällda; i en mera utvecklad variant brändes svedjan två år å rad innan den besåddes. I s. av östlig typ odlades en östlig rågtyp, rotråg eller svedjeråg, i regel under ett eller två år, varefter lövskog fick växa upp. Denna svedjebruksmetod spreds under nya tiden längre västerut och norrut.
Under den merkantilistiska eran på 1600- o. 1700-t. förelåg tidvis principiellt förbud mot s. (även i Sverige, finnmarker), som var belagt med stränga straff. I ö. och n. förelåg inte samma nödvändighet som i söder att övergå till åkerbruk med permanenta odlingsmarker, men utvecklingen påskyndades även här på 1800-t. av befolkningstrycket, som drivit utnyttjandet av skogen till sin spets. Under seklets senare hälft ökade även den spirande skogsindustrins efterfrågan på virke, varvid skogens ekonomiska värde steg. Först på 1900-t. erhölls en lagstiftning, som innebar ett visst förbud mot s. genom förbud mot skövling av skog, vilket s. i sin extrema form måste anses vara. S. har även inverkat på de olika trädslagens förekomst och utbredning (se t.ex. gran). En annan åldrig form av brännkultur var kyttlandsbruket. (G. Grotenfelt, Det primitiva jordbrukets historia i Finland under den historiska tiden, 1899, Suomen polttoviljely, 1902; O. Heikinheimo, Kaskiviljelyksen vaikutus Suomen metsiin, 1915; A. Soininen, Vanha maataloutemme, 1974; Svedjebruk och röjningsbränning i Norden, 1995; Suomen maatalouden historia I, 2003) (Elias Orrman)
svedjebruk. I Tuovilanlahti i Maaninka bedrevs denna form av jordbruk ännu i slutet av 1920-t. Bilden är tagen 1928. Foto: Museiverket.