mossodling

mossodling, myrmarkers nyttjande för odling av lantbruksväxter. Mossodling har i vårt på mossar och kärr rika land med all sannolikhet bedrivits redan fr.o.m. medeltiden, fastän uppgifter därom finns först från 1500-t. och början av 1600-t. Mossodling i v. och s. Finland skilde sig från den i ö. Finland. I v. Finland, främst i Södra Österbotten, grundade sig myrmarkernas nyttjande för spannmålsodling på kyttlandsbruket, som innebar att torvskiktet brändes och därefter besåddes. I Österbotten verkade kyrkoherden Isak Brenner under senare hälften av 1600-t. för mossodlingens spridning. Lerslagningen av kyttlanden kom i bruk under 1700-t. och blev allmän under 1800-t., då eldens betydelse vid jordens beredande minskade. Under senare hälften av 1800-t. blev havren huvudsakligt sädesslag i kyttlandsbruket. Denna västfinska mossodlingsteknik spred sig under 1800-t. till ö. Finland, Savolax och Karelen, och undanträngde där den hävdvunna östfinska tekniken vid sädesodling på myrmarker, vanligtvis på skogbevuxna kärrmarker. Den östfinska tekniken hade utvecklats från svedjebruket och gick ut på att marken torrlades genom dikning, varefter träden fälldes, och sedan brändes träden och även torvskiktet, dock utan föregående upphackande.

Den västfinska mossodlingstekniken expanderade under senare hälften av 1800-t., sedan användningen av konstgödsel vunnit allmän utbredning och särskilt efter tillkomsten av Mosskulturföreningen (Suoviljelysyhdistys, Tohmajärvi, gr. 1894). Föreningens konsulenter har under årens lopp utfört ett viktigt rådgivande arbete. Forsknings- och försöksverksamhet (bl.a. vid två försöksstationer, en vid Leteensuo i Hattula, gr. 1902, och en annan i Tohmajärvi, gr. 1921) har även stått på dess program. Bl.a. det faktum att av landets totala åkerareal ca 40 % är uppodlade mossmarker visar mossodlingens betydelse. Se även myrar och torv. (R. Ahlbäck, Bonden i svenska Finland, 1983; A. Soininen, Vanha maataloutemme, 1974; Suomen maatalouden historia 1-2, 2003-2004) (Eljas Orrman)