lax (Salmo salar), laxfisk med smäcker, spolformig kropp, litet huvud och tydligt inskuren stjärtfena. Finland hade tidigare flera rika laxälvar, framför allt Torne, Kemi, Ijo, Ule, Kumo och Kymmene älvar samt Vuoksen, men föroreningar och byggande i vattendragen förintade från 1930-t. fram till 1970-t. laxstammen i de flesta av dem. Numera finns starka laxstammar endast i Torne älv, Näätämönjoki (Neiden älv) och Tana älv. I insjövattnen i ö. Finland finns saimenlaxen (Salmo salar saimensis), som levt isolerad från världshavet i 10 milj. år. Den största l. som fångats i Finland har vägt 43 kg (Torne älv 1904-05 och 2004), vilket närmar sig den maximala vikten för denna fisk.
Till laxfiskarna hör även laxöringen (Salmo trutta), som liknar l., men är mer undersätsig och har trubbigare nos; dessutom har stjärtfenan avrundade hörn och är inte speciellt markant inskuren. Laxöringen förekommer med sina tre former, havsöring (S. trutta trutta, max. vikt ca 16-20 kg), insjööring (S. trutta lacustris, max. vikt vanl. 5-6 kg) och bäcköring (S. trutta fario, max. vikt 2 kg) över hela landet, dock inte överallt. En naturligt lekande havsörings- och bäcköringsstam fanns tidigare i inemot femtio älvar och åar, i dag endast i ett fåtal, främst Torne älv, Lestijoki, Lappfjärds å, Summanjoki och Urpalanjoki.
Fångsten av l. och laxöring är kvantitativt koncentrerad till havsområdena. 1980 omfattade fångsten av lax i havet ca 600 ton, ökade sedan till ca 2 000 ton om året (1990-92), men har successivt minskat till följd av regleringar av mängd och fiskeperioder till ca 340 ton 2003. Beträffande dess historia, se bl.a. fiskeregale.
Det vikande naturliga beståndet av l. och laxöring har under de senaste decennierna lett till omfattande utplanteringar av yngel, sedan 1980-t. i genomsnitt 1,5 milj. laxyngel om året. Den naturliga produktionen i älvarna i Finland var i början av 1900-t. ca 2,5 milj. laxyngel om året, vilket kvalitativt motsvarar ung. den dubbla mängden uppfödda yngel.
Övriga i Finland förekommande arter av laxfiskarnas familj är harr, röding, sik och nors samt flera utplanterade utländska laxarter. (O. Seppovaara, Zur Systematik und Ökologie des Lachses und der Forellen in den Binnengewässern Finnlands, 1961; K. Vilkuna, Lohi, 1974; P.E. Vuento, Suurlohta Tenolta, 1981)
Till laxfiskarna hör även laxöringen (Salmo trutta), som liknar l., men är mer undersätsig och har trubbigare nos; dessutom har stjärtfenan avrundade hörn och är inte speciellt markant inskuren. Laxöringen förekommer med sina tre former, havsöring (S. trutta trutta, max. vikt ca 16-20 kg), insjööring (S. trutta lacustris, max. vikt vanl. 5-6 kg) och bäcköring (S. trutta fario, max. vikt 2 kg) över hela landet, dock inte överallt. En naturligt lekande havsörings- och bäcköringsstam fanns tidigare i inemot femtio älvar och åar, i dag endast i ett fåtal, främst Torne älv, Lestijoki, Lappfjärds å, Summanjoki och Urpalanjoki.
Fångsten av l. och laxöring är kvantitativt koncentrerad till havsområdena. 1980 omfattade fångsten av lax i havet ca 600 ton, ökade sedan till ca 2 000 ton om året (1990-92), men har successivt minskat till följd av regleringar av mängd och fiskeperioder till ca 340 ton 2003. Beträffande dess historia, se bl.a. fiskeregale.
Det vikande naturliga beståndet av l. och laxöring har under de senaste decennierna lett till omfattande utplanteringar av yngel, sedan 1980-t. i genomsnitt 1,5 milj. laxyngel om året. Den naturliga produktionen i älvarna i Finland var i början av 1900-t. ca 2,5 milj. laxyngel om året, vilket kvalitativt motsvarar ung. den dubbla mängden uppfödda yngel.
Övriga i Finland förekommande arter av laxfiskarnas familj är harr, röding, sik och nors samt flera utplanterade utländska laxarter. (O. Seppovaara, Zur Systematik und Ökologie des Lachses und der Forellen in den Binnengewässern Finnlands, 1961; K. Vilkuna, Lohi, 1974; P.E. Vuento, Suurlohta Tenolta, 1981)