Löfving, Stefan (f. 24/12 1689 Narva, d. 22/10 1777 Borgå sn), partigängare. Löfving var 1703-08 i tjänst hos köpmannen Joakim Freese i Viborg och därefter några år hos den beryktade gränsmajoren Simon Affleck i Norra Karelen. 1711 blev Löfving mönsterskrivare vid Åbo infanteriregemente. Sedan Finland 1713 fallit i ryssarnas händer var han en av dem som skickades över från Sverige för att spana och idka sabotageverksamhet i Finland. Under perioden1714-20 var han 14 gånger kommenderad till Finland. Han är den mest kända av alla partigängare under stora ofreden.
Löfving opererade vanligen ensam. Hans dagbok, eller egentligen memoarer, från ockupationsåren har getts ut i tryck ett flertal gånger. Läsarna har attraherats av hans heroiska kamp mot de ryska förtryckarna. Löfving nedgjorde ett stort antal fiender under sina strövtåg i Finland och var ryssarna till mycken förtret. En del av hans berättelser är utan tvivel överdrivna, som den att han sommaren 1714 tillsammans med sju andra män skulle ha nedgjort 52 ryska soldater, utan att förlora en enda man ur de egna leden. Det råder dock inga tvivel om att Löfvings bragder var många. För befolkningen i Finland var hans och andra partigängares verksamhet emellertid snarast av ondo. Partigängarna var nämligen inte sena att med våld ta förnödenheter av befolkningen. Dessutom råkade bönder och andra ut för ryska repressalier på grund av deras verksamhet.
Löfving fick troligen redan under kriget kaptens värdighet, även om den officiella utnämningen skedde först 1729. Efter stora ofreden fortsatte han att leva ett kringflackande liv, fram till att han 1736 erhöll Hommanäs gård i Borgå socken som boställe. Han anlitades även därefter som spion, bl.a under kriget 1741-43, och erhöll majors rang 1747. Löfving levde sitt återstående liv på Hommanäs och dog där. Han var gift tre gånger, men avled som änkling och överlevde alla sina barn. (E. Hornborg, En spanare under Stora ofreden, 1927; Stefan Löfvings dagbok 1689-1720, bearb. av F. Nyberg, 1986, 2:a uppl. 2001) (Christer Kuvaja)
Löfving opererade vanligen ensam. Hans dagbok, eller egentligen memoarer, från ockupationsåren har getts ut i tryck ett flertal gånger. Läsarna har attraherats av hans heroiska kamp mot de ryska förtryckarna. Löfving nedgjorde ett stort antal fiender under sina strövtåg i Finland och var ryssarna till mycken förtret. En del av hans berättelser är utan tvivel överdrivna, som den att han sommaren 1714 tillsammans med sju andra män skulle ha nedgjort 52 ryska soldater, utan att förlora en enda man ur de egna leden. Det råder dock inga tvivel om att Löfvings bragder var många. För befolkningen i Finland var hans och andra partigängares verksamhet emellertid snarast av ondo. Partigängarna var nämligen inte sena att med våld ta förnödenheter av befolkningen. Dessutom råkade bönder och andra ut för ryska repressalier på grund av deras verksamhet.
Löfving fick troligen redan under kriget kaptens värdighet, även om den officiella utnämningen skedde först 1729. Efter stora ofreden fortsatte han att leva ett kringflackande liv, fram till att han 1736 erhöll Hommanäs gård i Borgå socken som boställe. Han anlitades även därefter som spion, bl.a under kriget 1741-43, och erhöll majors rang 1747. Löfving levde sitt återstående liv på Hommanäs och dog där. Han var gift tre gånger, men avled som änkling och överlevde alla sina barn. (E. Hornborg, En spanare under Stora ofreden, 1927; Stefan Löfvings dagbok 1689-1720, bearb. av F. Nyberg, 1986, 2:a uppl. 2001) (Christer Kuvaja)