partigängare. Det lilla krigets taktik har i Finland tillämpats i århundraden både inom och bortom landets gränser, t.ex. av bondehövdingar som Pekka Vesainen i slutet av 1500-t. Han opererade kring Ule träsk och företog färder till Vitahavs-Kem och Petsamo. Under stora nordiska kriget i början av 1700-t. uppträdde i Ingermanland bondetrupper, som fått namn efter sin anförare Kivekäs. De kallades kivekkäät, ibland även sissar (eg. sissit = fi. partigängare). Också i själva Finland grep bönder till vapen vid denna tid och förde krig på egen hand.
Överbefälhavaren greve Nieroth försökte 1710-11 ge p. en fastare organisation i fotdragonkompanier, som utrustades av kronan. Till major för fotdragonerna utnämndes ingermanländaren Daniel Luukkoinen. Befälet över mindre avdelningar fördes bl.a. av Isak Tillainen, Simon Torakka och Peter Longström, av vilka särskilt den sistnämnde blev ryktbar. En annan känd p. under stora ofreden var Stefan Löfving, som främst opererade i den sydvästra skärgården. I de östnyländska bygderna bedrevs partigängarverksamhet av Jakob Forsell (sederm. af Forselles). I s. Österbotten hade bönderna en anförare i prästen Gabriel Peldan, och i Savolax kämpade Johan Henrik ÿFieandt mot den inträngande fienden. Tre bröder Herpman (Härkman) stred mot ryssarna i Mellersta Finland (Keuru).
Friskaror uppträdde även under 1741-43 års krig i Nordkarelen; de leddes av Erkki Sallinen, Lauri Roivas, Olli Haapalainen m.fl. bondehövdingar.
Gerillakrig fördes 1808-09 bl.a. av Olli Tiainen och Isak Stenius i Nordkarelen samt av Otto von Fieandt, J.J. ÿRoth och C.J. Spoof med reguljärt krigsfolk i Sydösterbotten och n. Tavastland. Bonderesningar mot ockupationsmakten inträffade i Vasatrakten och på Åland, där länsmannen Erik Arén förde befälet tillsammans med prästen H.J. ÿGummerus.
Under kriget 1918 opererade flera vita frikårer med varierande framgång bakom de rödas linjer. Vinterkrigets viktigaste operationsområden för finländska p. låg vid Aittojoki och i Petsamo, där kapten Antti Pennanen blev ryktbar för sina insatser. Under fortsättningskriget 1941-44 utsände fyra avdelningar, som sorterade under Högkvarteret, fjärrpatruller bakom fiendelinjerna. Avdelningarna sammanfördes sommaren 1943 till en avdelt bataljon, Er.P 4. Fjärrpatrullavdelningarna, som till sitt förfogande hade moderna signalmedel och flygplan, uppnådde flera gånger aktningsvärda resultat. Också förbanden vid fronten bildade tidvis stora partigängaravdelningar, som förstörde t.ex. upplag av krigsmateriel djupt i fiendens rygg. - De ryska partisanernas verksamhet bakom de finländska linjerna var livlig särskilt åren 1943-44. Den drabbade även civilbefolkningen i n. Finland och Norra Karelen. Därtill utförde enstaka sovjetiska " desanter ", d.v.s. från luften landsatta agenter, sabotageuppdrag.
Partigängarkrigföringen intar idag en central plats inom finländsk taktik, främst på grund av lämplig terräng och militära traditioner. Värnpliktiga erhåller partigängarutbildning vid specialenheter inom armén och inom gränsbevakningsväsendet. (P.H. Tikkanen, Kannaksen sissit, 1968, Kanoottisissit, 1974, Lapin kaukopartiot, 1981, Marskin kaukopartioritarit, 1995, Sissit erikoistehtävissä, 1997, Sissejä ja partisaaneja, 1998; E. Appel, Med döden i hälarna, 2005)
Överbefälhavaren greve Nieroth försökte 1710-11 ge p. en fastare organisation i fotdragonkompanier, som utrustades av kronan. Till major för fotdragonerna utnämndes ingermanländaren Daniel Luukkoinen. Befälet över mindre avdelningar fördes bl.a. av Isak Tillainen, Simon Torakka och Peter Longström, av vilka särskilt den sistnämnde blev ryktbar. En annan känd p. under stora ofreden var Stefan Löfving, som främst opererade i den sydvästra skärgården. I de östnyländska bygderna bedrevs partigängarverksamhet av Jakob Forsell (sederm. af Forselles). I s. Österbotten hade bönderna en anförare i prästen Gabriel Peldan, och i Savolax kämpade Johan Henrik ÿFieandt mot den inträngande fienden. Tre bröder Herpman (Härkman) stred mot ryssarna i Mellersta Finland (Keuru).
Friskaror uppträdde även under 1741-43 års krig i Nordkarelen; de leddes av Erkki Sallinen, Lauri Roivas, Olli Haapalainen m.fl. bondehövdingar.
Gerillakrig fördes 1808-09 bl.a. av Olli Tiainen och Isak Stenius i Nordkarelen samt av Otto von Fieandt, J.J. ÿRoth och C.J. Spoof med reguljärt krigsfolk i Sydösterbotten och n. Tavastland. Bonderesningar mot ockupationsmakten inträffade i Vasatrakten och på Åland, där länsmannen Erik Arén förde befälet tillsammans med prästen H.J. ÿGummerus.
Under kriget 1918 opererade flera vita frikårer med varierande framgång bakom de rödas linjer. Vinterkrigets viktigaste operationsområden för finländska p. låg vid Aittojoki och i Petsamo, där kapten Antti Pennanen blev ryktbar för sina insatser. Under fortsättningskriget 1941-44 utsände fyra avdelningar, som sorterade under Högkvarteret, fjärrpatruller bakom fiendelinjerna. Avdelningarna sammanfördes sommaren 1943 till en avdelt bataljon, Er.P 4. Fjärrpatrullavdelningarna, som till sitt förfogande hade moderna signalmedel och flygplan, uppnådde flera gånger aktningsvärda resultat. Också förbanden vid fronten bildade tidvis stora partigängaravdelningar, som förstörde t.ex. upplag av krigsmateriel djupt i fiendens rygg. - De ryska partisanernas verksamhet bakom de finländska linjerna var livlig särskilt åren 1943-44. Den drabbade även civilbefolkningen i n. Finland och Norra Karelen. Därtill utförde enstaka sovjetiska " desanter ", d.v.s. från luften landsatta agenter, sabotageuppdrag.
Partigängarkrigföringen intar idag en central plats inom finländsk taktik, främst på grund av lämplig terräng och militära traditioner. Värnpliktiga erhåller partigängarutbildning vid specialenheter inom armén och inom gränsbevakningsväsendet. (P.H. Tikkanen, Kannaksen sissit, 1968, Kanoottisissit, 1974, Lapin kaukopartiot, 1981, Marskin kaukopartioritarit, 1995, Sissit erikoistehtävissä, 1997, Sissejä ja partisaaneja, 1998; E. Appel, Med döden i hälarna, 2005)