Loimaa, stad i Egentliga Finland vid Loimijoki, Kumo älvs största tillflöde. Areal 852 km2, invånare 16 848 (2011).
Loimijoki upprinner i Tammela och genomflyter där två större insjöar samt förenar sig med huvudälven vid dennas sydligaste krök i Vittis; längd ca 130 km. Sedan järnvägen Åbo-Toijala öppnats för trafik 1876, uppstod vid Loimaa station, belägen ca sex km från sockenkyrkan, ett livaktigt handelscentrum för den omkringliggande jordbruksbygden. Stationssamhället utbröts 1922 ur moderkommunen till en köping vars område senare utvidgades betydligt. Orten blev stad 1969, och 2005 återförenades staden och landskommunen. Loimaa har länge även varit en betydande skolstad; idag arbetar där bl.a. ett musikinstitut, ett yrkesinstitut och Åbo yrkeshögskola. Bland sevärdheter märks det nationella Lantbruksmuseet (lantbruksmuseer).
Bebyggelsen är villadominerad: affärshus i 3-6 våningar förekommer dock i centrum. Bland byggnader märks det ståtliga f.d. skyddskårshuset Heimolinna (M.V. Knuutila, 1925), kretssjukhuset (R. Wessman, 1951-57), yrkesinstitutet (P. Lehtiluoto, 1963) och stadsförsamlingens kyrka (R. Lukander/O. Vahtera, 1973). Den synligaste byggnaden i Loimaa är dock Avena Nordic Grain Oy:s spannmålsförråd (invigt 1945), vars silor höjer sig 70 m över marken. Spannmålshandeln är omfattande. I staden finns främst metallindustri, företrädd av bl.a. Ofa Oy Ab, vars historia går tillbaka till en 1886 grundad spikfabrik (hette Ferraria 1903-31) som 1931 övertogs av Fiskars och sedan dess har haft flera ägare, sedan 1997 den svenska Gunnebokoncernen. Företaget tillverkar idag slirskydd. Bland övriga företag märks Vilakone Oy (gr. 1968), tillverkare av redskapsbärare m.m., samt Dinolift Oy (gr. 1952), vars huvudprodukt är arbetsplattformar. Stenindustrin i Loimaa har anor sedan 1921, då det nuvarande Loimaan kivi, som idag har ett femtontal stenbrott och därmed är Nordens största producent av granit, grundades.
Loimaa omtalas som självständig församling redan i början av 1400-t. Den nuvarande kyrkan uppfördes 1831-37 av tegel, antändes 1888 av blixten och renoverades 1888-89 enligt ritningar av J. Stenbäck. Loimijoki friherreskap, omfattande 110 hemman i Loimaa socken, donerades 1651 till general Arvid Wittenberg och reducerades 1680. Orten har varit ett av den evangeliska väckelsens basområden och utgjorde i början av 1930-t. en huvudhärd för den s.k. kristidsrörelsen. Metsämaa kommun inkorporerades 1976, och vid ingången av 2009 förenades Alastaro och Mellilä kommuner med Loimaa. (V. Laakso/J. Niemelä, Suur-Loimaan historia, 3 bd, 1986-2003; H. Seppälä, Loimaan historia 1, 1939; V. Paasio, Loimaan kauppalan historia, 1946)
Loimijoki upprinner i Tammela och genomflyter där två större insjöar samt förenar sig med huvudälven vid dennas sydligaste krök i Vittis; längd ca 130 km. Sedan järnvägen Åbo-Toijala öppnats för trafik 1876, uppstod vid Loimaa station, belägen ca sex km från sockenkyrkan, ett livaktigt handelscentrum för den omkringliggande jordbruksbygden. Stationssamhället utbröts 1922 ur moderkommunen till en köping vars område senare utvidgades betydligt. Orten blev stad 1969, och 2005 återförenades staden och landskommunen. Loimaa har länge även varit en betydande skolstad; idag arbetar där bl.a. ett musikinstitut, ett yrkesinstitut och Åbo yrkeshögskola. Bland sevärdheter märks det nationella Lantbruksmuseet (lantbruksmuseer).
Bebyggelsen är villadominerad: affärshus i 3-6 våningar förekommer dock i centrum. Bland byggnader märks det ståtliga f.d. skyddskårshuset Heimolinna (M.V. Knuutila, 1925), kretssjukhuset (R. Wessman, 1951-57), yrkesinstitutet (P. Lehtiluoto, 1963) och stadsförsamlingens kyrka (R. Lukander/O. Vahtera, 1973). Den synligaste byggnaden i Loimaa är dock Avena Nordic Grain Oy:s spannmålsförråd (invigt 1945), vars silor höjer sig 70 m över marken. Spannmålshandeln är omfattande. I staden finns främst metallindustri, företrädd av bl.a. Ofa Oy Ab, vars historia går tillbaka till en 1886 grundad spikfabrik (hette Ferraria 1903-31) som 1931 övertogs av Fiskars och sedan dess har haft flera ägare, sedan 1997 den svenska Gunnebokoncernen. Företaget tillverkar idag slirskydd. Bland övriga företag märks Vilakone Oy (gr. 1968), tillverkare av redskapsbärare m.m., samt Dinolift Oy (gr. 1952), vars huvudprodukt är arbetsplattformar. Stenindustrin i Loimaa har anor sedan 1921, då det nuvarande Loimaan kivi, som idag har ett femtontal stenbrott och därmed är Nordens största producent av granit, grundades.
Loimaa omtalas som självständig församling redan i början av 1400-t. Den nuvarande kyrkan uppfördes 1831-37 av tegel, antändes 1888 av blixten och renoverades 1888-89 enligt ritningar av J. Stenbäck. Loimijoki friherreskap, omfattande 110 hemman i Loimaa socken, donerades 1651 till general Arvid Wittenberg och reducerades 1680. Orten har varit ett av den evangeliska väckelsens basområden och utgjorde i början av 1930-t. en huvudhärd för den s.k. kristidsrörelsen. Metsämaa kommun inkorporerades 1976, och vid ingången av 2009 förenades Alastaro och Mellilä kommuner med Loimaa. (V. Laakso/J. Niemelä, Suur-Loimaan historia, 3 bd, 1986-2003; H. Seppälä, Loimaan historia 1, 1939; V. Paasio, Loimaan kauppalan historia, 1946)
Loimaa hör till de få folkrikare tätorter som i Finland har frambringats av primärnäringarna. Karta: Arttu Paarlahti. Källa för areal- och befolkningsuppgifter: Statistikcentralen.
Torghandel i Loimaa i början av 1970-talet. Foto: Schildts bildarkiv.
Bildkälla: Finl. kommunförbund.