luftvärn. L. i Finland daterar sig från 1925, då ett luftvärnskommando inrättades vid kustartilleriet på Sveaborg. Följande år formerades ett luftvärnsbatteri där. Det finländska l:s första målskjutningar med skarp ammunition utfördes hösten 1927. I november 1939 bestod Finlands l. av endast åtta tunga och två lätta batterier, vilka utom pjäserna förfogade över 70 maskingevär och 16 strålkastare. Trots den bristfälliga utrustningen lyckades man under vinterkriget skjuta ned 314 fiendemaskiner. I fortsättningskriget deltog l., omorganiserat i november 1942, med betydligt bättre beväpning, huvudsakligen anskaffad från Tyskland, bl.a. en tung 88 mm luftvärnskanon.
De hårdaste luftvärnsstriderna utkämpades vid Hfrs, vars l. (Luftvärnsregementet 1) 1943 erhöll radar (2 spanings- och 4 eldledningsradaranläggningar) och bl.a. därför framgångsrikt kunde bjuda motstånd vid de massiva luftangreppen 1944 (februaribombardemangen). Under fortsättningskriget sköts 1 107 plan ned, medan de egna förlusterna uppgick till 160 man i döda och 297 i sårade.
Efter kriget fick l. länge ligga för fäfot; den enda förbättringen utgjordes av radaranläggningar, köpta i England. Ökade anslag i slutet av 1950-t. och början av 1960-t. gjorde det möjligt att förstärka l., bl.a. med vapen från Schweiz (35 mm Oerlikonkanoner, moderniserades i slutet av 1980-t.), Sovjetunionen (pansrade luftvärnsvagnar med 57 mm dubbelpjäser) och Sverige (kanoner för flottans luftförsvar). Samtidigt (1962) fick Finland genom en ny tolkning av fredsfördraget rätt att anskaffa robotar. Detta innebar ett betydande tillskott i eldkraft även för luftförsvaret, sedan när- och territorialavvärjningsrobotar av sovjetisk tillverkning anskaffats i slutet av 1970- t. De senare stationerades invid huvudstaden och ersattes kring sekelskiftet 2000 av nya ryska robotar (räckvidd 35 km). På 1990-t. togs ett franskt missilsystem av typen Crotale NG i bruk (räckvidd 18 km). För närluftvärnet används fr.o.m. 2000-talets tidigaste år svensktillverkade Bofors RBS-70 (räckvidd 8 km). Alla dessa system är monterade på fordon och således rörliga.
L., som 1952 överfördes från flygvapnet till armén, utgör ett eget truppslag och består (2005) av två luftvärnsregementen, Helsingfors luftvärnsregemente (gr. 1938, till 1957 på Sveaborg, nedläggs 2007), förlagt till Tusby, och Lapplands luftvärnsregemente (gr. 1989) i Rovaniemi. Vid Pansarbrigaden (pansartrupper) i Parola finns en luftvärnssektion, vilken bl.a. värnar om pansarluftvärnsförsvarets traditioner som går tillbaka till 1942. Värnpliktiga utbildas därtill för luftvärnsuppgifter i Karelska brigaden och Reservofficersskolan. I luftvärnsskolan, gr. 1940 i Sandhamn, numera i Tusby, ges luftvärnsskolning för befäl. För övningsskjutningar disponerar l. ett område i Lochteå vid Bottniska viken. En luftvärnsstiftelse, som bl.a. upprätthåller luftvärnsmuseet i Tusby, grundades 1957. L:s årsdag firas 30/11. (Ilmatorjuntajoukot 1925-60, 1963; J.L. Mäkelä, Helsinki liekeissä, 1967; A. Pesonen, Tuli-iskuja taivaalle, 1982; Helsingin ilmatorjuntarykmentti 1938-1988, 1987; S. Lehto, Pohjois-Suomen ilmatorjunta 1939-1989, 1989; P. Palmu, Yön yli päivään: Suomen ilmatorjunnan vaiheita 1925-1990, 1989, Panssari-ilmatorjuntaa Suomessa 1942-1996, 1996; Ilmatorjuntamiehet Lohtajalla 1952-1992, 1992; E. Penttilä, Taistelu Helsingistä, 1993; Helsingin ilmatorjuntarykmentti 1938-1998: defensor capitolii, 1998; A. Honkala, Mikkolanmäki-Uittamo-Ruohonpää: siamilaistykkipatterit Turussa, 2000; A. Lappi, Ilmatorjunta ilmasodassa 1794-1945, 2000, Ilmatorjunta kylmässä sodassa, 2003; B. Biaudet, Ohiampujat, 2002; T. Alhonen, Varsinais-Suomen ilmatorjuntarykmentti 1937-2002, 2003; A. Haapanen, Kohtalon yöt: Helsingin suurpommitukset talvella 1944, 2004; M. Helminen, Helsingin suurpommitukset helmikuussa 1944, 2004)
De hårdaste luftvärnsstriderna utkämpades vid Hfrs, vars l. (Luftvärnsregementet 1) 1943 erhöll radar (2 spanings- och 4 eldledningsradaranläggningar) och bl.a. därför framgångsrikt kunde bjuda motstånd vid de massiva luftangreppen 1944 (februaribombardemangen). Under fortsättningskriget sköts 1 107 plan ned, medan de egna förlusterna uppgick till 160 man i döda och 297 i sårade.
Efter kriget fick l. länge ligga för fäfot; den enda förbättringen utgjordes av radaranläggningar, köpta i England. Ökade anslag i slutet av 1950-t. och början av 1960-t. gjorde det möjligt att förstärka l., bl.a. med vapen från Schweiz (35 mm Oerlikonkanoner, moderniserades i slutet av 1980-t.), Sovjetunionen (pansrade luftvärnsvagnar med 57 mm dubbelpjäser) och Sverige (kanoner för flottans luftförsvar). Samtidigt (1962) fick Finland genom en ny tolkning av fredsfördraget rätt att anskaffa robotar. Detta innebar ett betydande tillskott i eldkraft även för luftförsvaret, sedan när- och territorialavvärjningsrobotar av sovjetisk tillverkning anskaffats i slutet av 1970- t. De senare stationerades invid huvudstaden och ersattes kring sekelskiftet 2000 av nya ryska robotar (räckvidd 35 km). På 1990-t. togs ett franskt missilsystem av typen Crotale NG i bruk (räckvidd 18 km). För närluftvärnet används fr.o.m. 2000-talets tidigaste år svensktillverkade Bofors RBS-70 (räckvidd 8 km). Alla dessa system är monterade på fordon och således rörliga.
L., som 1952 överfördes från flygvapnet till armén, utgör ett eget truppslag och består (2005) av två luftvärnsregementen, Helsingfors luftvärnsregemente (gr. 1938, till 1957 på Sveaborg, nedläggs 2007), förlagt till Tusby, och Lapplands luftvärnsregemente (gr. 1989) i Rovaniemi. Vid Pansarbrigaden (pansartrupper) i Parola finns en luftvärnssektion, vilken bl.a. värnar om pansarluftvärnsförsvarets traditioner som går tillbaka till 1942. Värnpliktiga utbildas därtill för luftvärnsuppgifter i Karelska brigaden och Reservofficersskolan. I luftvärnsskolan, gr. 1940 i Sandhamn, numera i Tusby, ges luftvärnsskolning för befäl. För övningsskjutningar disponerar l. ett område i Lochteå vid Bottniska viken. En luftvärnsstiftelse, som bl.a. upprätthåller luftvärnsmuseet i Tusby, grundades 1957. L:s årsdag firas 30/11. (Ilmatorjuntajoukot 1925-60, 1963; J.L. Mäkelä, Helsinki liekeissä, 1967; A. Pesonen, Tuli-iskuja taivaalle, 1982; Helsingin ilmatorjuntarykmentti 1938-1988, 1987; S. Lehto, Pohjois-Suomen ilmatorjunta 1939-1989, 1989; P. Palmu, Yön yli päivään: Suomen ilmatorjunnan vaiheita 1925-1990, 1989, Panssari-ilmatorjuntaa Suomessa 1942-1996, 1996; Ilmatorjuntamiehet Lohtajalla 1952-1992, 1992; E. Penttilä, Taistelu Helsingistä, 1993; Helsingin ilmatorjuntarykmentti 1938-1998: defensor capitolii, 1998; A. Honkala, Mikkolanmäki-Uittamo-Ruohonpää: siamilaistykkipatterit Turussa, 2000; A. Lappi, Ilmatorjunta ilmasodassa 1794-1945, 2000, Ilmatorjunta kylmässä sodassa, 2003; B. Biaudet, Ohiampujat, 2002; T. Alhonen, Varsinais-Suomen ilmatorjuntarykmentti 1937-2002, 2003; A. Haapanen, Kohtalon yöt: Helsingin suurpommitukset talvella 1944, 2004; M. Helminen, Helsingin suurpommitukset helmikuussa 1944, 2004)