mentalvård. M. i Finland regleras av mentalvårdslagen från 1990. En deklaration om m. från medlemsstaterna i Världshälsoorganisationens Europaregion (2005) betonar vikten av att främja den mentala hälsan, vidta förebyggande åtgärder och skapa väl integrerad öppenvård.
M. är i första hand en angelägenhet för kommunerna, men den allmänna planeringen och ledningen ankommer på social- och hälsovårdsministeriet. Ministeriet har utgett en kvalitetsrekommendation för mentalvårdstjänsterna (2001). Tillsynen av mentalvårdsarbetet sköts av länsstyrelserna. Som expertorgan för m. fungerar Forsknings- och utvecklingscentralen för social- och hälsovården (Stakes).
Främjande av mental hälsa omfattar alla åtgärder som strävar efter att stöda individens förmåga att motstå psykisk stress. Främjandet av den mentala hälsan omspänner alla samhällssektorer, men är speciellt viktigt i barn- och ungdomsarbetet samt skolvärlden. Åtgärder som stärker de samhälleliga nätverken (det sociala kapitalet) är ägnade att främja befolkningens mentala hälsa.
Det förebyggande (preventiva) mentalvårdsarbetet omfattar tidiga åtgärder för att förhindra uppkomsten av psykiska störningar, åtgärder för att tidigt upptäcka psykiska störningar samt åtgärder för att förhindra allvarliga konsekvenser av psykiska störningar. Barn- och uppfostringsrådgivningarna är centrala aktörer i det förebyggande mentalvårdsarbetet. Förebyggande av våld och självmord är en viktig del av det förebyggande mentalvårdsarbetet.
M. är en uppgift för kommunerna, som i första hand skall förverkliga den som öppenvårdstjänster inom hälso- eller socialvården. Huvuddelen av mentalvårdstjänsterna erbjuds inom kommunens bastjänster, d.v.s. primärvården och socialvården. Tjänsterna på specialsjukvårdsnivå, d.v.s. de psykiatriska tjänsterna, tillhandahålls av landets 21 sjukvårdsdistrikt. Av kommunerna har ca hälften åtminstone till en del övertagit driftsansvaret för psykiatriska verksamheten.
Öppenvården omfattar mottagnings- och hembesöksverksamhet, kompletterad med halvöppen verksamhet på dagavdelningar och dagcentra. I många kommuner finns anpassade sysselsättnings- och arbetsmöjligheter samt boenden för personer med psykiska problem.
Under perioden 1970-2003 minskade antalet psykiatriska sjukplatser med 73 % (1970 producerades över 7 milj. vårddygn på psykiatriska sjukhusavdelningar, medan antalet 2002 understeg 2 milj. vårddygn), men antalet personer som årligen vårdats på psykiatriska avdelningar har förblivit rätt konstant (mellan 31 000 och 32 000 personer). Anstaltsvården inom psykiatrin är i allmänhet kommunal, men Gamla Vasa sjukhus och Niuvanniemi sjukhus i Kuopio upprätthålls av staten för högspecialiserad psykiatrisk vård av kriminella eller speciellt vårdkrävande patienter. Sinnessjukhuset för fångar i Åbo hör till fångvårdsväsendet.
Psykiatrisk avdelningsvård kan enligt mentalvårdslagen ges även oberoende av patientens vilja för en begränsad tid, om patienten enligt läkarbedömning är mentalsjuk, vårdbehov föreligger och andra mentalvårdstjänster är olämpliga eller otillräckliga.
Det främjande och förebyggande arbetet handhades länge företrädesvis av enskilda folkhälsoorganisationer. Av dem märks främst Föreningen för mental hälsa i Finland (Suomen mielenterveysseura, Hfrs, bildad 1897 som Skyddsföreningen för sinnessjuka), äldst i sitt slag i världen, som även erbjuder komplement till de allmänna mentalvårdstjänsterna.
Personer med psykiska störningar har på svenskt håll sammanslutit sig i Finlands svenska psykosociala centralförbund och på finskt håll i Centralförbundet för mental hälsa (Mielenterveyden keskusliitto, Hfrs, gr. 1971), båda centralorganisationer för lokala patientföreningar. Verksamheten omfattar rehabiliteringskurser, kamratstöd, utbildning och informationsspridning (medlemstidningarna Respons resp. Revanssi!) med syfte att avstigmatisera psykiska störningar. Anhöriga till patienter med psykiska problem har organiserat sig i Centralförbundet anhörigas stöd för mentalvården (Omaiset mielenterveystyön tukena keskusliitto, Hfrs, gr. 1991).
Historia. Personer med psykiska störningar kunde i äldre tider placeras t.ex. på leprahospital, av vilka det på 1600- t. fanns fyra i landet (spetälska). I början av 1800-t. började en strävan att omforma m. enligt humanare principer göra sig gällande, men först i början av 1900-t. infördes de nya behandlingsmetoderna i Finland, varvid bl.a. Albert Björkman uppträdde som reformator. Landets första egentliga psykiatriska vårdanstalt, Lappvikens sjukhus i Hfrs, grundades 1841. Vid sekelskiftet 1900 översteg antalet psykiatriska sjukplatser 1 000, men därefter var det främst av politiska orsaker i stort sett omöjligt att öka statens insats, varför m. kom att bli en väsentligen kommunal angelägenhet. Den öppna psykiatriska vården fick en anspråkslös inledning 1888, då män började tas i familjevård i Rimito. Under de senaste decennierna har reformer på området genomförts, bl.a. 1990, då mentalvårdslagen placerade öppenvården främst. (A. Sarvilinna, Mielisairaanhoito Suomessa vuoteen 1919, 1938)
M. är i första hand en angelägenhet för kommunerna, men den allmänna planeringen och ledningen ankommer på social- och hälsovårdsministeriet. Ministeriet har utgett en kvalitetsrekommendation för mentalvårdstjänsterna (2001). Tillsynen av mentalvårdsarbetet sköts av länsstyrelserna. Som expertorgan för m. fungerar Forsknings- och utvecklingscentralen för social- och hälsovården (Stakes).
Främjande av mental hälsa omfattar alla åtgärder som strävar efter att stöda individens förmåga att motstå psykisk stress. Främjandet av den mentala hälsan omspänner alla samhällssektorer, men är speciellt viktigt i barn- och ungdomsarbetet samt skolvärlden. Åtgärder som stärker de samhälleliga nätverken (det sociala kapitalet) är ägnade att främja befolkningens mentala hälsa.
Det förebyggande (preventiva) mentalvårdsarbetet omfattar tidiga åtgärder för att förhindra uppkomsten av psykiska störningar, åtgärder för att tidigt upptäcka psykiska störningar samt åtgärder för att förhindra allvarliga konsekvenser av psykiska störningar. Barn- och uppfostringsrådgivningarna är centrala aktörer i det förebyggande mentalvårdsarbetet. Förebyggande av våld och självmord är en viktig del av det förebyggande mentalvårdsarbetet.
M. är en uppgift för kommunerna, som i första hand skall förverkliga den som öppenvårdstjänster inom hälso- eller socialvården. Huvuddelen av mentalvårdstjänsterna erbjuds inom kommunens bastjänster, d.v.s. primärvården och socialvården. Tjänsterna på specialsjukvårdsnivå, d.v.s. de psykiatriska tjänsterna, tillhandahålls av landets 21 sjukvårdsdistrikt. Av kommunerna har ca hälften åtminstone till en del övertagit driftsansvaret för psykiatriska verksamheten.
Öppenvården omfattar mottagnings- och hembesöksverksamhet, kompletterad med halvöppen verksamhet på dagavdelningar och dagcentra. I många kommuner finns anpassade sysselsättnings- och arbetsmöjligheter samt boenden för personer med psykiska problem.
Under perioden 1970-2003 minskade antalet psykiatriska sjukplatser med 73 % (1970 producerades över 7 milj. vårddygn på psykiatriska sjukhusavdelningar, medan antalet 2002 understeg 2 milj. vårddygn), men antalet personer som årligen vårdats på psykiatriska avdelningar har förblivit rätt konstant (mellan 31 000 och 32 000 personer). Anstaltsvården inom psykiatrin är i allmänhet kommunal, men Gamla Vasa sjukhus och Niuvanniemi sjukhus i Kuopio upprätthålls av staten för högspecialiserad psykiatrisk vård av kriminella eller speciellt vårdkrävande patienter. Sinnessjukhuset för fångar i Åbo hör till fångvårdsväsendet.
Psykiatrisk avdelningsvård kan enligt mentalvårdslagen ges även oberoende av patientens vilja för en begränsad tid, om patienten enligt läkarbedömning är mentalsjuk, vårdbehov föreligger och andra mentalvårdstjänster är olämpliga eller otillräckliga.
Det främjande och förebyggande arbetet handhades länge företrädesvis av enskilda folkhälsoorganisationer. Av dem märks främst Föreningen för mental hälsa i Finland (Suomen mielenterveysseura, Hfrs, bildad 1897 som Skyddsföreningen för sinnessjuka), äldst i sitt slag i världen, som även erbjuder komplement till de allmänna mentalvårdstjänsterna.
Personer med psykiska störningar har på svenskt håll sammanslutit sig i Finlands svenska psykosociala centralförbund och på finskt håll i Centralförbundet för mental hälsa (Mielenterveyden keskusliitto, Hfrs, gr. 1971), båda centralorganisationer för lokala patientföreningar. Verksamheten omfattar rehabiliteringskurser, kamratstöd, utbildning och informationsspridning (medlemstidningarna Respons resp. Revanssi!) med syfte att avstigmatisera psykiska störningar. Anhöriga till patienter med psykiska problem har organiserat sig i Centralförbundet anhörigas stöd för mentalvården (Omaiset mielenterveystyön tukena keskusliitto, Hfrs, gr. 1991).
Historia. Personer med psykiska störningar kunde i äldre tider placeras t.ex. på leprahospital, av vilka det på 1600- t. fanns fyra i landet (spetälska). I början av 1800-t. började en strävan att omforma m. enligt humanare principer göra sig gällande, men först i början av 1900-t. infördes de nya behandlingsmetoderna i Finland, varvid bl.a. Albert Björkman uppträdde som reformator. Landets första egentliga psykiatriska vårdanstalt, Lappvikens sjukhus i Hfrs, grundades 1841. Vid sekelskiftet 1900 översteg antalet psykiatriska sjukplatser 1 000, men därefter var det främst av politiska orsaker i stort sett omöjligt att öka statens insats, varför m. kom att bli en väsentligen kommunal angelägenhet. Den öppna psykiatriska vården fick en anspråkslös inledning 1888, då män började tas i familjevård i Rimito. Under de senaste decennierna har reformer på området genomförts, bl.a. 1990, då mentalvårdslagen placerade öppenvården främst. (A. Sarvilinna, Mielisairaanhoito Suomessa vuoteen 1919, 1938)