miljövård omfattar numera all verksamhet, s.s. luftvård, vattenvård, bullerskydd m.m., som syftar till att förhindra sådana fysiska, kemiska och biologiska processer som är skadliga för människan och hennes omgivning. I vidsträcktare mening inbegriper den även naturvården, den gren av m. som har de äldsta anorna. M. uppfattades nämligen tidigare endast som ett fredande av naturen. M. regleras numera i huvudsak av Europeiska unionens miljöpolitiska program och genom hundratals direktiv och förordningar. De finländska myndigheternas uppgift är att tillämpa dessa nationellt.
EU-miljöregelverket berör industriverksamhet, jordbruk, gifter, vatten, luft, avfall, energieffektivitet, kemikalier, naturområden, och numera även utsläpp av s.k. växthusgaser. Den allmänna kontrollen av m. i Finland sköts av miljöministeriet, social- och hälsovårdsministeriet samt jord- och skogsbruksministeriet. Finlands miljöcentral står för sakkunnigstyrning, forskning och utveckling. De regionala miljöcentralerna hanterar tillsammans med kommunernas miljömyndigheter diverse tillståndsfrågor. Miljötillståndsverken är tre till antalet, Norra Finlands miljötillståndsverk i Uleåborg, Östra Finlands miljötillståndsverk i Kuopio och Västra Finlands miljötillståndsverk i Hfrs. Miljötillståndsverkens tjänstemän arbetar under tjänstemannaansvar, oberoende av politiska beslutsfattare. Deras uppgift är också att avgöra sådana tillståndsfrågor där de regionala miljöcentralerna har varit involverade i planeringsskedet och därför kan uppfattas som jäviga. Tvistefrågor angående m. avgörs av Vasa förvaltningsdomstol och i sista hand av Högsta förvaltningsdomstolen. (Jarl Ahlbeck)
Ett miljömedvetande i modern bemärkelse uppstod i Finland i slutet av 1960-t., då även miljöpolitiken på allvar gjorde sitt intåg. Vattenstyrelsen inrättades 1970, och 1973 tillkom en miljövårdsavdelning vid inrikesministeriet; denna ombildades tio år senare till miljöministeriet. Vetenskapliga organisationer som arbetar inom miljösektorn är Miljövetenskapliga sällskapet (Ympäristötieteellinen seura, gr. 1987), Sällskapet för samhällsvetenskaplig miljöforskning i Finland (Yhteiskuntatieteellisen ympäristötutkimuksen seura, gr. 1994) och Miljörättsliga sällskapet i Finland (Suomen ympäristöoikeustieteen seura, gr. 1980), samtliga medlemsorganisationer i Vetenskapliga samfundens delegation.(P. Nuorteva, Elohopea Suomen luonnossa ja hallintokoneistossa, 1976; R. Kalliola, Luonto sydämellä, 1977; H. Hakala/J. Välimäki, Ympäristön tila ja suojelu Suomessa, 2003)
EU-miljöregelverket berör industriverksamhet, jordbruk, gifter, vatten, luft, avfall, energieffektivitet, kemikalier, naturområden, och numera även utsläpp av s.k. växthusgaser. Den allmänna kontrollen av m. i Finland sköts av miljöministeriet, social- och hälsovårdsministeriet samt jord- och skogsbruksministeriet. Finlands miljöcentral står för sakkunnigstyrning, forskning och utveckling. De regionala miljöcentralerna hanterar tillsammans med kommunernas miljömyndigheter diverse tillståndsfrågor. Miljötillståndsverken är tre till antalet, Norra Finlands miljötillståndsverk i Uleåborg, Östra Finlands miljötillståndsverk i Kuopio och Västra Finlands miljötillståndsverk i Hfrs. Miljötillståndsverkens tjänstemän arbetar under tjänstemannaansvar, oberoende av politiska beslutsfattare. Deras uppgift är också att avgöra sådana tillståndsfrågor där de regionala miljöcentralerna har varit involverade i planeringsskedet och därför kan uppfattas som jäviga. Tvistefrågor angående m. avgörs av Vasa förvaltningsdomstol och i sista hand av Högsta förvaltningsdomstolen. (Jarl Ahlbeck)
Ett miljömedvetande i modern bemärkelse uppstod i Finland i slutet av 1960-t., då även miljöpolitiken på allvar gjorde sitt intåg. Vattenstyrelsen inrättades 1970, och 1973 tillkom en miljövårdsavdelning vid inrikesministeriet; denna ombildades tio år senare till miljöministeriet. Vetenskapliga organisationer som arbetar inom miljösektorn är Miljövetenskapliga sällskapet (Ympäristötieteellinen seura, gr. 1987), Sällskapet för samhällsvetenskaplig miljöforskning i Finland (Yhteiskuntatieteellisen ympäristötutkimuksen seura, gr. 1994) och Miljörättsliga sällskapet i Finland (Suomen ympäristöoikeustieteen seura, gr. 1980), samtliga medlemsorganisationer i Vetenskapliga samfundens delegation.(P. Nuorteva, Elohopea Suomen luonnossa ja hallintokoneistossa, 1976; R. Kalliola, Luonto sydämellä, 1977; H. Hakala/J. Välimäki, Ympäristön tila ja suojelu Suomessa, 2003)