missionsverksamhet. 1. Yttre mission. Tanken på ett missionssällskap enligt utländska förebilder föddes under förra hälften av 1800-t. De politiska förhållandena var emellertid då sådana att missionsidén inte kunde förverkligas, varför man måste nöja sig med att i hemlighet understödja svenska och tyska missionsföretag.
Efter Alexander II:s trontillträde blev det politiska klimatet mildare. Finska missionssällskapet (Suomen lähetysseura) kunde stiftas 1859 (på initiativ av F.L. Schauman) med uppgift att främja den evangelisk-lutherska lärans spridning till folk som inte är kristna. Sällskapet inledde 1861 sin verksamhet på fältet genom att understödja två tyska missionärer, som upprättade en station, "Suomi", i Bengalen. Sedan en missionsskola grundats i Hfrs 1862 (fortf. verksam, stängd 1871-80) sökte sig sällskapet ett eget missionsfält i Sydvästafrika (nuv. Namibia), där det endast småningom vann fotfäste, men slutligen fick ett dominerande inflytande över den andliga och kulturella utvecklingen (Owamboland). Kinamissionen, som inleddes 1902, måste nedläggas på fastlandet efter det kommunistiska maktövertagandet i slutet av 1940-t., men kunde återupptas på Taiwan 1956. 1991 knöts nya kontakter med de kristna i Kina. Finska missionssällskapets övriga arbetsfält är Israel (sedan 1924), Tanzania (1948), Pakistan (1960), Hong Kong (1951-63, 1967-97, num. en del av m. i Kina), Etiopien (1968), Botswana (1972), Papua Nya Guinea (1972), Angola (1973), Senegal (1974), Nepal (1978), Thailand (1979) och Venezuela (1989). Sällskapet samarbetar också med lokala församlingar i Colombia, Frankrike och Ryssland. Dessutom driver det 43 utvecklingssamarbetsprojekt i Asien, Afrika och sedan 2004 i Latinamerika. Sällskapet samarbetar med lokala kyrkor och med lokala samt internationella organisationer. Verksamheten omfattar församlingsarbete, kristen fostran, diakoni och socialarbete, hälsovård, utbildning samt olika projekt som främjar samhällsutveckling. Sällskapet har idag (2004) sammanlagt 240 missionärer i 20 länder. I hemlandet arrangerar Finska missionssällskapet bl.a. utbildning och missionsevenemang för olika åldersgrupper samt publicerar material kring mission och internationell fostran. Sällskapet upprätthåller ett missionsmuseum (invigt 1930, afrikansk och kinesisk avd. med etnografiska och religionshist. föremål) i Hfrs. Det utger också tidningarna Suomen Lähetyssanomat och Mission.
M. utövas av ett 30-t. kyrkor, samfund och organisationer. Finska missionsrådet grundades 1919 som ett samarbetsorgan för de finländska missionssällskapen. För närvarande omfattar det 28 lutherska, frikyrkliga och samkyrkliga medlemssamfund. Den ortodoxa och den katolska kyrkan i Finland tillhör inte missionsrådet, utan Ekumeniska rådet i Finland. Den evangelisk-lutherska kyrkan bedriver sin m. genom och i samarbete med de självständiga missionsorganisationer som finns inom kyrkan. Av dessa är Finska missionssällskapet störst; f.ö. märks Suomen luterilainen evankeliumiyhdistys (47 missionärer, m. i Japan sedan 1900, Zambia 1989, Kamerun 1990, Ryssland 1995 m.m., väckelserörelser) och dess systerorganisation Svenska lutherska evangeliföreningen i Finland (7 missionärer, m. i Kenya sedan 1963 och Estland 1980) samt Finlands evangelisk-lutherska folkmission (83 missionärer, m. i Etiopien, Japan och Asiens muhammedanska länder sedan 1968 m.m.).
Också frikyrkorna utövar en omfattande m. (frikyrkliga rörelser). Det största antalet utsända missionärer (437 2004) har pingströrelsens FIDA International. Frälsningsarmén stationerade 1912 sina första missionärer i Indien och har därefter arbetat i 15 övriga länder. Finlands ortodoxa kyrka grundade 1977 ett särskilt organ ( Ortodoksinen lähetys) för sin m., som bedrivs i Kenya, Uganda och Tanzania.
Missionsarbetet bedrivs huvudsakligen med stöd av frivilliga bidrag, som insamlas inom församlingarna.
2. Inre mission. Ett banbrytande arbete på detta område har utförts av Finska kyrkans inremissionssällskap (Suomen kirkon sisälähetysseura, gr. 1905 i Sordavala, num. i Hfrs). Det har betjänat församlingarna med en mångfald serviceformer, utbildar personal för vårdyrken (bl.a. diakonissor och ungdomsledare), bedrivit förlags- och tryckeriverksamhet ("Bibelhuset" i Pieksämäki, gr. 1915 i Sordavala, numera RT-Print Oy) samt upprätthållit en läroanstalt/Diakoniyrkeshögskola, ett utbildnings- och utvecklingscenter för rusvården och ett servicecenter som är specialiserat på åldringsvård, allt i Pieksämäki. Inremissionssällskapet har också bedrivit kyrklig turistverksamhet: det äger två semestercentra och en fjällkyrka i Levi.
2001 sammanslogs Finska kyrkans inremissionssällskap med Centralförbundet för församlingsverksamhet i Finlands kyrka, varvid den nya organisationen Kyrktjänst uppstod; denna ansvarar idag för serviceverksamheten.
Den evangeliska rörelsen (väckelserörelser) samarbetar även på den inre missionens område intimt med statskyrkan; detta sker bl.a. genom spridandet av Bibeln, Luthers skrifter o.a. kyrklig litteratur, traktater och tidskrifter samt genom muntligt vittnesbörd. Inom denna gren av missionen läggs stor vikt särskilt vid ungdomsarbetet. M. bland studenter och skolelever bedrivs inom ramen för den kristliga studentrörelsen. Se även stadsmission.
3. Sjömansmission. (Th.M.) Sjömansmissionen handhas av Finlands sjömanskyrka (Suomen merimieskirkko, gr. 1875 som Finska sjömansmissionssällskapet), vars syfte är att på Finlands evangelisk-lutherska kyrkas och dess församlingars vägnar utföra ett ekumeniskt och socialt arbete utomlands och hemma. Från en tidigare inriktning främst på finländskt sjöfolk omfattar målgruppen numera även långtradarchaufförer, utlandsplacerade finländare samt emigranter och i viss utsträckning semesterfirare. I Finland riktar sig sjömanskyrkans stationer i samarbete med Sjömansservicebyrån (SSB) även till utländskt sjöfolk. Utomlands är samarbetspartners förutom SSB vanligen även de nordiska sjömanskyrkorna.
Initiativet till sjömansmissionsarbetet i Norden togs av den norske pastorn J.C.H. Storjohann. Banbrytare på detta område i Finland var pastor Elis Bergroth. Sjömansmission i utlandet upptogs 1880 i Grimsby, England, och arbetet spreds senare till bl.a. Amerika och Australien. 2004 arbetade finländska sjömanskyrkor i Antwerpen (gr. 1905), Bryssel (2000), Gdansk (1937), Hamburg (1901), London (1882), Pireus (1987) och Rotterdam (1926), medan nya verksamhetspunkter i Viborg-Trångsund (Vyborg-Vysotsk), Kuala Lumpur och i Helsingfors/Nordsjö planerades. Sommaren 2004 togs också en rullande landsvägskyrka i bruk för hamnarna mellan Sköldvik och Fredrikshamn. Tidigare har finländska sjömanskyrkor funnits i bl.a. Hull, Rouen och Savona samt i Buenos Aires i Sydamerika, New York och San Francisco i Nordamerika samt Melbourne i Australien.
I samarbete med SSB sköter sjömanskyrkan tidnings- och bokleveranser till fartyg och sänder skeppskuratorer för kortare eller längre tid ombord. En ny verksamhetsform är nätprästen, som över nätet kan fungera som kontakt och kurator på finska och svenska. (Sata vuotta suomalaista lähetystyötä, 8 bd, 1958-99; U. Paunu, Suomen pakanalähetystoimi, 2 bd, 1908-09; T. Waltari, Suomen merimieslähetystoimi, 1910; T. Waltari, Finska sjömansmissionen 1875-1925, 1925; K.A. Paasio, Suomen pakanalähetystoimi, 1927; D. Orädd, Med lotsen ombord, 1952; E. Kansanaho, Sisälähetys ja diakonia Suomen kirkossa 1900-luvulla, 1960, Kirkko ja merenkulkijat, 1983; Suomen sisälähetysseuran historia, 1964; Satoa satakertaisesti, 1970; K. Kena, Lähetystieto, 1974; K. Kalliala, Strangership: a theological étude on strangers aboard and abroad, 1997; K. Kemppainen, Suomalaisen lähetyksen suhteet anglikaaneihin ja katolilaisiin Lounais-Afrikassa 1919-1937, 1998; Lähetystyö ja ekumenia arkistojen valossa, red. M. Härkönen, 1999; P. Lempiäinen, Allt yngre med åren, Sjömanskyrkan i förändringarnas stormvindar, 2000)
Efter Alexander II:s trontillträde blev det politiska klimatet mildare. Finska missionssällskapet (Suomen lähetysseura) kunde stiftas 1859 (på initiativ av F.L. Schauman) med uppgift att främja den evangelisk-lutherska lärans spridning till folk som inte är kristna. Sällskapet inledde 1861 sin verksamhet på fältet genom att understödja två tyska missionärer, som upprättade en station, "Suomi", i Bengalen. Sedan en missionsskola grundats i Hfrs 1862 (fortf. verksam, stängd 1871-80) sökte sig sällskapet ett eget missionsfält i Sydvästafrika (nuv. Namibia), där det endast småningom vann fotfäste, men slutligen fick ett dominerande inflytande över den andliga och kulturella utvecklingen (Owamboland). Kinamissionen, som inleddes 1902, måste nedläggas på fastlandet efter det kommunistiska maktövertagandet i slutet av 1940-t., men kunde återupptas på Taiwan 1956. 1991 knöts nya kontakter med de kristna i Kina. Finska missionssällskapets övriga arbetsfält är Israel (sedan 1924), Tanzania (1948), Pakistan (1960), Hong Kong (1951-63, 1967-97, num. en del av m. i Kina), Etiopien (1968), Botswana (1972), Papua Nya Guinea (1972), Angola (1973), Senegal (1974), Nepal (1978), Thailand (1979) och Venezuela (1989). Sällskapet samarbetar också med lokala församlingar i Colombia, Frankrike och Ryssland. Dessutom driver det 43 utvecklingssamarbetsprojekt i Asien, Afrika och sedan 2004 i Latinamerika. Sällskapet samarbetar med lokala kyrkor och med lokala samt internationella organisationer. Verksamheten omfattar församlingsarbete, kristen fostran, diakoni och socialarbete, hälsovård, utbildning samt olika projekt som främjar samhällsutveckling. Sällskapet har idag (2004) sammanlagt 240 missionärer i 20 länder. I hemlandet arrangerar Finska missionssällskapet bl.a. utbildning och missionsevenemang för olika åldersgrupper samt publicerar material kring mission och internationell fostran. Sällskapet upprätthåller ett missionsmuseum (invigt 1930, afrikansk och kinesisk avd. med etnografiska och religionshist. föremål) i Hfrs. Det utger också tidningarna Suomen Lähetyssanomat och Mission.
M. utövas av ett 30-t. kyrkor, samfund och organisationer. Finska missionsrådet grundades 1919 som ett samarbetsorgan för de finländska missionssällskapen. För närvarande omfattar det 28 lutherska, frikyrkliga och samkyrkliga medlemssamfund. Den ortodoxa och den katolska kyrkan i Finland tillhör inte missionsrådet, utan Ekumeniska rådet i Finland. Den evangelisk-lutherska kyrkan bedriver sin m. genom och i samarbete med de självständiga missionsorganisationer som finns inom kyrkan. Av dessa är Finska missionssällskapet störst; f.ö. märks Suomen luterilainen evankeliumiyhdistys (47 missionärer, m. i Japan sedan 1900, Zambia 1989, Kamerun 1990, Ryssland 1995 m.m., väckelserörelser) och dess systerorganisation Svenska lutherska evangeliföreningen i Finland (7 missionärer, m. i Kenya sedan 1963 och Estland 1980) samt Finlands evangelisk-lutherska folkmission (83 missionärer, m. i Etiopien, Japan och Asiens muhammedanska länder sedan 1968 m.m.).
Också frikyrkorna utövar en omfattande m. (frikyrkliga rörelser). Det största antalet utsända missionärer (437 2004) har pingströrelsens FIDA International. Frälsningsarmén stationerade 1912 sina första missionärer i Indien och har därefter arbetat i 15 övriga länder. Finlands ortodoxa kyrka grundade 1977 ett särskilt organ ( Ortodoksinen lähetys) för sin m., som bedrivs i Kenya, Uganda och Tanzania.
Missionsarbetet bedrivs huvudsakligen med stöd av frivilliga bidrag, som insamlas inom församlingarna.
2. Inre mission. Ett banbrytande arbete på detta område har utförts av Finska kyrkans inremissionssällskap (Suomen kirkon sisälähetysseura, gr. 1905 i Sordavala, num. i Hfrs). Det har betjänat församlingarna med en mångfald serviceformer, utbildar personal för vårdyrken (bl.a. diakonissor och ungdomsledare), bedrivit förlags- och tryckeriverksamhet ("Bibelhuset" i Pieksämäki, gr. 1915 i Sordavala, numera RT-Print Oy) samt upprätthållit en läroanstalt/Diakoniyrkeshögskola, ett utbildnings- och utvecklingscenter för rusvården och ett servicecenter som är specialiserat på åldringsvård, allt i Pieksämäki. Inremissionssällskapet har också bedrivit kyrklig turistverksamhet: det äger två semestercentra och en fjällkyrka i Levi.
2001 sammanslogs Finska kyrkans inremissionssällskap med Centralförbundet för församlingsverksamhet i Finlands kyrka, varvid den nya organisationen Kyrktjänst uppstod; denna ansvarar idag för serviceverksamheten.
Den evangeliska rörelsen (väckelserörelser) samarbetar även på den inre missionens område intimt med statskyrkan; detta sker bl.a. genom spridandet av Bibeln, Luthers skrifter o.a. kyrklig litteratur, traktater och tidskrifter samt genom muntligt vittnesbörd. Inom denna gren av missionen läggs stor vikt särskilt vid ungdomsarbetet. M. bland studenter och skolelever bedrivs inom ramen för den kristliga studentrörelsen. Se även stadsmission.
3. Sjömansmission. (Th.M.) Sjömansmissionen handhas av Finlands sjömanskyrka (Suomen merimieskirkko, gr. 1875 som Finska sjömansmissionssällskapet), vars syfte är att på Finlands evangelisk-lutherska kyrkas och dess församlingars vägnar utföra ett ekumeniskt och socialt arbete utomlands och hemma. Från en tidigare inriktning främst på finländskt sjöfolk omfattar målgruppen numera även långtradarchaufförer, utlandsplacerade finländare samt emigranter och i viss utsträckning semesterfirare. I Finland riktar sig sjömanskyrkans stationer i samarbete med Sjömansservicebyrån (SSB) även till utländskt sjöfolk. Utomlands är samarbetspartners förutom SSB vanligen även de nordiska sjömanskyrkorna.
Initiativet till sjömansmissionsarbetet i Norden togs av den norske pastorn J.C.H. Storjohann. Banbrytare på detta område i Finland var pastor Elis Bergroth. Sjömansmission i utlandet upptogs 1880 i Grimsby, England, och arbetet spreds senare till bl.a. Amerika och Australien. 2004 arbetade finländska sjömanskyrkor i Antwerpen (gr. 1905), Bryssel (2000), Gdansk (1937), Hamburg (1901), London (1882), Pireus (1987) och Rotterdam (1926), medan nya verksamhetspunkter i Viborg-Trångsund (Vyborg-Vysotsk), Kuala Lumpur och i Helsingfors/Nordsjö planerades. Sommaren 2004 togs också en rullande landsvägskyrka i bruk för hamnarna mellan Sköldvik och Fredrikshamn. Tidigare har finländska sjömanskyrkor funnits i bl.a. Hull, Rouen och Savona samt i Buenos Aires i Sydamerika, New York och San Francisco i Nordamerika samt Melbourne i Australien.
I samarbete med SSB sköter sjömanskyrkan tidnings- och bokleveranser till fartyg och sänder skeppskuratorer för kortare eller längre tid ombord. En ny verksamhetsform är nätprästen, som över nätet kan fungera som kontakt och kurator på finska och svenska. (Sata vuotta suomalaista lähetystyötä, 8 bd, 1958-99; U. Paunu, Suomen pakanalähetystoimi, 2 bd, 1908-09; T. Waltari, Suomen merimieslähetystoimi, 1910; T. Waltari, Finska sjömansmissionen 1875-1925, 1925; K.A. Paasio, Suomen pakanalähetystoimi, 1927; D. Orädd, Med lotsen ombord, 1952; E. Kansanaho, Sisälähetys ja diakonia Suomen kirkossa 1900-luvulla, 1960, Kirkko ja merenkulkijat, 1983; Suomen sisälähetysseuran historia, 1964; Satoa satakertaisesti, 1970; K. Kena, Lähetystieto, 1974; K. Kalliala, Strangership: a theological étude on strangers aboard and abroad, 1997; K. Kemppainen, Suomalaisen lähetyksen suhteet anglikaaneihin ja katolilaisiin Lounais-Afrikassa 1919-1937, 1998; Lähetystyö ja ekumenia arkistojen valossa, red. M. Härkönen, 1999; P. Lempiäinen, Allt yngre med åren, Sjömanskyrkan i förändringarnas stormvindar, 2000)
missionsverksamhet. Finländska missionärer har hittills verkat i 75 länder i Asien, Afrika, Europa, Latinamerika, Nordamerika och Oceanien. Totalantalet utlandsmissionärer var 2003 ca 1 060. Karta: Magdalena Lindberg.