motorsport

motorsport omfattar olika former av bilsport, motorcykelsport, motorbåtssport och flygsport. Här behandlas tävlingar för bilar, motorcyklar och racerbåtar, medan flygsporten tas upp under flygning och segelflyg.

Bilsport. Den sannolikt första biltävlingen ägde rum i Frankrike 1884, men den första större tävlingen arrangerades 23/7 1894 på sträckan Paris-Rouen (126 km). Initiativtagare var Pierre Giffard, medarbetare i tidningen Le Petit Journal, som också stod för arrangemangen och prissumman på 10 000 francs. I Sverige inleddes tävlingsverksamheten 1904, men i Finland kan man tala om mera betydande tävlingar först sedan Finlands automobilklubb (Automobilförbundet) grundats 1919. Lokala tävlingar arrangerades dock tidigare, bl.a. i februari 1910, då man körde ett lopp på Papulavikens isar utanför Viborg. Banan var 800 m och kördes 12 varv. Segrare på en Adler blev Sergei Nikolajeff, känd bilhandlare i Hfrs, som detta år även importerade den första flygmaskinen till landet.

Under mellankrigsdecennierna var olika tävlingar på isbanor, tillförlitlighets- och precisionstävlingar populära. Den första internationella biltävlingen på bana kördes 1929 på Kottbybanan, och i denna segrade den sedermera kända allroundidrottsmannen Karl "Kalle" Alfred Ebb (1896-1988) på en Auburn. Ebb var 5:e på 3 000 m hinder i Paris 1924, tog FM-brons på 400 m häck och 200 m bröstsim samt vann FM-guld i slalom 1938 och silver 1943. Han vann bilklassen 1933 och 1935 i Djurgårdsloppet, som kördes första gången 1932 och nedlades 1963. Både bilar och motorcyklar körde den ca två km långa banan. Av övriga framgångsrika förare i Djurgårdsloppet kan nämnas Curt Lincoln, som vann 14 segrar i bilklassen, och Sulo Paavo Johannes (SPJ) Keinänen (1907-84) med fem.

Finland har f.n. (2005) fem egentliga racerbanor; Ahvenisto i Tavastehus, Alastaro Circuit, Botniaring i Jurva, Kemora i Vetil och Motopark i Pieksänmaa. Dessutom finns ett femtiotal kartingbanor.

Inom bilsporten tävlar man idag i mer än 100 klasser, med GP-serien i Formel 1 och Rally-VM som de förnämsta. F.ö. märks rallycross, rallysprint, bilorientering, drag racing, off road-terräng, lastbilstävlingar, minicart och en specialitet för Finland, varmansklassen, som startade 1975. Grundidén i den sistnämnda är att den skall vara tillgänglig för alla; för att materielen inte skall bli för dyr måste var och en som ställer upp i en tävling (f.n. körs 150 lopp om året på olika håll i landet) förbinda sig att sälja sitt fordon till ett visst pris (idag 1 150 €).

I Formel 1 som startade 1950 har Finland haft stora framgångar. Landets förste Formel 1-förare var Leo Kinnunen (f. 1943), som deltog i ett GP-lopp 1974. Kinnunen hade 1970 tillsammans med mexikanaren Pedro Rodriguez vunnit VM för standardvagnar. Följande finländare i Formel 1 var Keijo "Keke" Rosberg, som tog VM-titeln 1982, en bravad som upprepades av Mika Häkkinen 1998 och 1999. Dagens heta namn är Kimi Räikkönen, som debuterade i Formel 1 2001 och erövrade VM-titeln 2007. Andra finländska Formel 1- förare är Mika Salo (f. 1966), som var 13:e i förartabellen 1996 (Tyrrell) och 1998 (Arrows), 10:e 1999 (Ferrari) samt 11:e 2000 (Sauber) och Jyrki Järvilehto (f. 1966), 12:e 1991 (Dallara/Scuderia) och 13:e 1993 (Sauber). Heikki Kovalainen (f. 1981) var 7:e 2007 (Renault) och 2008 (!McLaren-Mercedes) samt 11:e 2009 (!MacLaren-Mercedes); han övergick därefter till det nya stallet Lotus. Sin första F1-seger tog Kovalainen i Ungern 2008.

Rallysporten inledde sitt segertåg i Finland på 1950-t. och har bibehållit sin stora popularitet sedan dess. Finland kan betecknas som världens rallyland nummer ett, med hänsyn till de stora internationella framgångarna. Den förste finländaren som segrade i det anrika Monte Carlo-rallyt var Timo Mäkinen 1965. En blick på segrarna i Rally-VM sedan detta instiftades 1979 visar den finländska dominansen genom åren:

1981 Ari Vatanen (Ford)

1983 Hannu Mikkola (f. 1942, Audi)

1985 Timo Salonen (f. 1951, Peugeot)

1986 Juha Kankkunen (Peugeot)

1987 Juha Kankkunen (Lancia)

1991 Juha Kankkunen (Lancia)

1993 Juha Kankkunen (Toyota)

1996 Tommi Mäkinen (Mitsubishi)

1997 Tommi Mäkinen (Mitsubishi)

1998 Tommi Mäkinen (Mitsubishi)

1999 Tommi Mäkinen (Mitsubishi)

2000 Marcus Grönholm (Peugeot)

2002 Marcus Grönholm (Peugeot)

Av inhemska rallytävlingar kan nämnas Jyväskylärallyt (Jyväskylän suurajot, heter sedan 1997 Neste Rally Finland), som startade 1951 och fick VM-deltävlingsstatus 1979, vidare Snörallyt (Hankiralli) som började köras 1955 och Fjällrallyt (Tunturiralli) som inrättades 1966. På nationell nivå har man kört om FM-titeln sedan 1959.

Internationella bilförbundet (FIA), gr. 1904 med säte i Genève, är högsta instans inom bilsporten med ett drygt hundratal nationella medlemsorganisationer. I Finland grundades 1960 Bilsportens nationella tävlingskommitté (Autourheilun kansallinen kilpailulautakunta, 1981-2001 Autourheilun kansallinen keskusliitto), som idag heter AKK-Motorsport och representerar Finland i FIA. Förbundet är medlemsorganisation i Finlands idrott och har ca 320 medlemsföreningar med inemot 35 000 medlemmar runtom i landet. Man uppskattar dock att drygt hundratusen finländare är aktiva inom bilsporten.

Motorcykelsport. De första motorcyklarna kom ut på marknaden i slutet av 1890-t. (även i Finland, motorcykel), och de första organiserade tävlingarna hölls i börrjan av 1900-t. i Frankrike, Ö–sterrike och Tyskland. Något senare blev England den ledande motorcykelnationen. Sporten introducerades i Finland på Åggelby travbana i samband med en cykeltävling som arrangerades av Helsingfors velocipedklubb i juli 1904. Tävlingsverksamheten kom dock igång på allvar först på 1920-t., då tillförlitlighetstävlingar och jordbanelopp blev populära.

Inom motorcykelsporten tävlar man liksom i bilsporten i många grenar. Den högsta statusen har Road Racing-tävlingar (RR) på sluten bana. Landets första RR-bana fanns på Runsala i Åbo (1931-71), följd av Djurgården i Hfrs (1932-63) och Pyynikki i Tfrs (1932-71). Idag är RR-banan i Imatra den enda i landet. Finlands Grand Prix i Imatra, som kördes första gången 1962 i tre klasser, var VM-deltävling 1964-82.

Av kända finländska RR-förare kan nämnas Otto "Odo" Brandt, Walter Bergström (1909-85) och Raine Lampinen (1912-84) samt Gösta Lönnfors (1911-48), som tragiskt förolyckades på Assen-banan i Holland. Finlands första världsmästare på motorcykel var bilingenjören Jarno Saarinen (1945-73), som vann 250 cm3-klassen 1972. Saarinen tog VM-silver 1971 och 1972 (350 cm3) och brons 1971 (250 cm3). Han förolyckades i en VM-deltävling i Monza 20/5 1973. En senare finländsk RR-förare av klass är Mika Kallio (f. 1982), som tagit bl.a. VM-silver i 125-kubiksklassen 2005 och 2006. 2007 började han tävla i 250-kubiksklassen och kom detta år på 7:e plats samt erövrade VM-bronset 2008.

En milstolpe i de andra motorcykelsporterna passerades då tillförlitlighetstävlingen Päijänneloppet kördes första gången 1927. Flera andra lopp arrangerades på 1920-t., och 1934 fick tillförlitlighetstävlingarna FM-status, men Päijänneloppet har bevarat sin position som det främsta.

Motocross, som infördes 1949, blev snabbt populär; de första FM-tävlingarna kördes 1954. Finland har haft många motocrossförare i internationell toppklass, bland vilka särskilt märks Heikki Mikkola (f. 1945). Denne vann 1974 som förste finländare en VM-titel (500 cm3) och var världsmästare även 1976 (250 cm3), 1977 (500 cm3) och 1978 (500 cm3). Pekka Vehkonen (f. 1964) blev den andre finländske världsmästaren genom sin seger i klassen under 125 cm3 1985. Han vann även VM i Stadioncross 1990, eller Supercross som grenen egentligen kallas. Loppen körs på en sluten (stadionliknande) eller öppen bana, som omgärdas av jord eller sand.

Trial, tävling i terräng för motorcykel, började köras 1953 och står sedan 1960 på FM-programmet. Yrjö Vesterinen (f. 1952) blev landets förste världsmästare genom att ta hem titeln 1976-78, silver 1975 och 1979, brons 1980 och 1981. VM-titeln 1992 vanns av Tommi Ahvala (f. 1971), som tog silvret 1991 och 1994, brons 1993 och 1995 samt segrade i hall-VM 1993.

Enduro, tillförlitlighetstävlingar för motorcyklar, samlar stora skaror deltagare. Kari Tiainen (f. 1966) vann VM-titlar 1990 och 1991 (250 cm3) samt 1992, 1994, 1995, 1997 och 2000 (500 cm3 fyrtaktare). Tiainen vann också VM i lag 1996, 1998, 1999 och 2003; totalt erövrade han 18 VM-medaljer. Petteri Silvan (f. 1972) blev världsmästare 1995, 2001 och 2002 (125 cm3) samt 1999 (250 cm3). Han ingick också i Finlands segrande VM-lag, som vann titeln 1996, 1999 och 2002. Juha Salminen (f. 1976) var världsmästare 1999 och 2000 (125 cm3), 2001 (250 cm3), 2002 (400 cm3) och 2003 (500 cm3). Han segrade därtill i allmänna klassen 2000-03 och i lag 1998 och 2002. Vesa Kytönen (f. 1966) tog 1999 världsmästartiteln i klassen 250 cm3 fyrtaktare och segrade dessutom i lag 1996, 1998 och 1999. Samuli Aro (f. 1975) vann ett individuellt VM 2002 (250 cm3) och i lag 1999 och 2002. Petri Pohjamo (f. 1973) segrade i 125-kubiksklassen 2003 och tog lagguld 1999 och 2002. Samuli Aro vann VM i Enduro 2 2005 och tog brons 2006.

2004 blev åter ett framgångsrikt år för Finland med guld i lagtävlingen (6-dagars); individuellt var Juha Salminen bäst i Enduro 2 och den allmänna tävlingen, medan Samuli Aro utgick som segrare i Enduro 3. Marko Tarkkala (f. 1982) fick brons i Enduro 3 2006, medan Juhani Salminen vann VM i Enduro 2 2006 och Finland lagguldet. Följande år blev det guld för Juha Salminen i Enduro 1 och likaså för Mika Ahola (1974-2012) i Enduro 2, vartill Tarkkala tog bronset i Enduro 3. 2008 var Ahola etta i Enduro 1 och Aro i Endruro 3 samt Salminen tvåa i Enduro 2.

Speedway, som kördes första gången i Finland 1949, samlade till en början (inkl. isracing, speedway på is) stora deltagarfält, men därefter har intresset småningom avtagit. Finländska mästerskapen instiftades 1955. På det internationella planet körde man om VM-titeln redan 1936. Jarmo Hirvasoja (f. 1954) tog 1990 Finlands första VM-titel i isracing.

Även i snöskoterracing har Finland haft framgångar. Toni Hartonen (f. 1971) vann 1994 VM i snöskotercross, och 2004 segrade Janne Tapio (f. 1975) i denna gren.

Motorcykelsporten och snöskoterracingen administreras av Finlands motorförbund (Suomen moottoriliitto, SML), Hfrs, gr. 1922, medlemsorganisation i Finlands idrott med drygt 300 medlemsföreningar och ca 30 000 medlemmar (2005). Över 100 000 personer uppskattas köra motorcykel i Finland. Internationella motorcykelförbundet, FIM, som grundades 1904, har sitt säte i Mies i Schweiz.

Motorbåtssport. Tävlingshistorien inleds 1900, då de första egentliga tävlingarna ägde rum i samband med världsutställningen och olympiska spelen i Paris. Den första motorbåtstävlingen i Finland arrangerades 1904 av NJK på Kronbergsfjärden i Hfrs. Efter starten ökade intresset för sporten år för år, farten och tävlingssträckorna likaså. Vid OS i Stockholm deltog några båtar från Finland, dock utan större framgångar, eftersom farkosterna inte var byggda för tävlingar. Utombordarsporten slog igenom i slutet av 1920-t., då man bl.a. började köra landskamper mot Sverige. 1930 grundades Finlands motorbåtsklubb, som inledde en livlig tävlingsverksamhet. Finlands motorbåtsförbund (Suomen moottoriveneliitto) tillkom 1938 och döptes 1996 om till Finlands båtförbund. Internationella motorbåtsförbundet, UIM, grundades 1922 och har sitt säte i Monaco.

Den viktigaste inhemska tävlingen under 1930-t. var Brunnsparksloppet (1933-38) för både utom- och inombordare. Loppet gick på en triangelbana (ca 900 m) på Brunnsparksfjärden mellan Hfrs och Sveaborg. Av mera betydande distanstävlingar kan nämnas Ekenäsloppet (Hfrs-Ekenäs-Hfrs), som började köras 1934 och upptogs på nytt efter andra världskriget, men som sedan nedlades. Samma öde rönte de likaså kända tävlingarna Finngulf race och Saimen race.

Bantävlingarna upplevde en renässans efter kriget, och Finland fick snart några förare av toppklass. Utom bantävlingar (eng. circuit race) körs i Finland tävlingar på öppet hav (offshore race). Eftersom tävlingarnas antal är stort och båtarnas klassificering ytterst komplicerad, kan här nämnas endast de största finländska framgångarna i olika klasser. Man började tävla på VM-nivå 1963.

Stig-Olof Fagerström (f. 1930) satte åren 1962-71 tio världsrekord i olika klasser och var Finlands förste Europamästare 1964 (J-klassen). Hans son Caj-Olof Fagerström (f. 1961) slog 1985 världsrekord i OA-klassen med 145,66 km/h. Pentti Fabritius (f. 1943) blev världsmästare 1983 och 1984 (SC-klassen) samt ytterligare en gång 1984 (Off 3 A). Han satte dessutom världsrekord (SD) med 109,22 km/h. De första VM-tävlingarna i Imatra i OC-klassen kördes 1979.

1982 blev Kim Westerberg (f. 1956) med sin bror Tommy Westerberg (f. 1956) Finlands första världsmästare i m. genom att vinna Off 3 A-klassen på nytt världsrekord (123,1 km/h). På bana vann Esko Hakulinen (f. 1964) en världsmästartitel 1983 (OA). Bröderna Juha Ylikorpi (f. 1955) och Hannu Ylikorpi (f. 1950) blev världsmästare i Off 3 A-klassen 1985, 1986 och 1987. Även Risto Kuisma (f. 1962) tog hem en VM-titel 1987 (S500).

Framgångarna fortsatte 1988, då VM-titlar (Off 3-1 lit. och Off 3-2 lit.) togs hem av Arto Landén (f. 1957) och Kari Niemi (f. 1947) respektive Jarkko Finni (f. 1970) och Stefan Andersson (f. 1955). Landets kanske framgångsrikaste förare, Sami Pennanen (f. 1969), inledde sin enastående karriär 1988 med världsmästerskap (S550), en bravad han upprepade 1989 och 1990, för att 1991 och 1992 segra i en annan klass (S850). Han var därmed förste finländare som vunnit fem VM-titlar. Jan Hägglund (f. 1957) med Dick Collin (f. 1956) blev världsmästare två år i rad, 1989 och 1990 (Off 3-1,3 lit.).

Den vinnande trenden fortsatte med Jukka-Pekka Mattila (f. 1963), världsmästare 1992 (Off I), Juhani Niemi (f. 1950), känd även som VM-silvermedaljör i styrkelyft, världsmästare 1993 (S550, nytt världsrekord 129,96 km/h), Matti Tähtinen (f. 1960), världsmästare 1994 (Off 3-1 lit.) och Roger Lönnberg (f. 1972), världsmästare 1997 (S850, F2). Sistnämnda år hemförde även Ilkka Landén (f. 1957) med sin kartläsare Eero Anjalin (f. 1948) en VM-titel (Off 3-1,3 lit.). 1998 hette de finländska världsmästarna Iiro Saarinen (f. 1961) och Petri Jokinen (f. 1959) samt Tapio Tiihonen (f. 1949) och Arto Pulkkinen (f. 1963), efter segrar i var sin klass (Off 3-6 lit. resp. Off 3-1,3 lit.). Tiihonen segrade 2000 även i den förstnämnda klassen, i par med Jouni Eerola (f. 1961). Ett världsmästerskap (Off 3-2 lit.) togs även 2001 av Marcus Johnsson (f. 1975) med Jukka Lammela (f. 1964) som kartläsare. Johnsson erövrade 2009 sin andra VM-titel med Lauri Lampén (f. 1976) som kartläsare (Off 2-C3). Anders Florsström (f. 1966) tog VM-titlar på bana 1999, 2000 och 2002 (S850). Två år senare hette segraren i denna gren Joachim Brunila (f. 1978). 2006 vann paret Kari Kaksonen/Nanna Kaksonen VM-titeln i Offshore 3 B, 3 l. I Formel 1-klassen tog Sami Seliö (f. 1975) VM-guldet 2007 och 2010, silvret 2008. (H. Lindbergh, Kurvit suoriksi, 1960; H. Nygren/J. Melart, Rallin maailma, 1967; H. Nygren, Miehiä, moottoreita, vauhtia, 1972; Urheilumme kasvot 5, 1974; J. Melart, Heikki Mikkola, Maailmanmestari, 1978; Suomen moottoriurheilu II, 1979; J. Kärkkäinen, Suomalainen Formula 1-historia 1950-96, 1996, Sinivalkoisia Formula 1-hetkiä, 1999; A. Syvälahti, Moottoriurheilu vei miehen, 2002) (Ingmar Björkman)