musikindustri

musikindustri, musikhandel, musikinstrumenttillverkning och skivindustri.

En av landets första musikhandlar öppnades 1884 i Hfrs, då Anna Melan (1847-97), som hade studerat pianospel i Dresen och Berlin, startade en "Musikaliehandel". Denna blev snart känd i pressen som "Not- och Instrumenthandel. Piano- och Harmonium-Magasin". Melans handel uppköptes 1897 av Konrad Georg Fazer och R.E. Westerlund (se Fazer Musik Ab ) varefter den blev känd under namnet Helsingfors nya musikhandel. Westerlund utträdde 1904 för att koncentrera sig på egen musikhandelverksamhet, senare känd som Oy R.W. Westerlund Ab och likaså med notpublikationer och instrument i sortimentet. Denna uppköptes 1967 av Fazer-koncernen, som då hade vuxit till en stor aktör inom finländsk musikindustri. 1993 såldes Fazer Musik Ab till Warner-koncernen och de olika verksamheterna (bl.a. skivutgivning, musikförlagsverksamhet, skivförsäljning) övertogs av separata aktörer, om detta närmare, se artikeln om Fazer Musik Ab.

Musikinstrument som i Finland främst har producerats industriellt är pianon, gitarrer, orgelharmonier, elektriska orglar och dragspel. Också den som nationalinstrument titulerade kantelen har tillverkats industriellt. En känd tillverkare är det på 1950-talet startade familjeföretaget Koistinen i Rääkkylä, fortsättningsvis aktivt och samtidigt en innovator inom instrumentet. Var gränsen sedan går mellan industri och hantverk i detta sammanhang är svår att definiera, men i en vidare definition kan säkert också fiol- och mandolintillverkning inkluderas.

Pianotillverkaren Hellas inledde verksamhet i Hyvinge redan 1901 för att snart flytta tillverkningen till Hfrs. Men företaget, som under sin glansperiod tillverkade över tusen pianon per år, började under 1980- och 90-talen alltmer koncentrera sig på pianohandel och har på senare år tillverkat instrument i mindre partier. Bolaget, numera med namnet Musiikki-Hellas, har i skrivande stund (2010) en butik för pianon och popmusikinstrument på Kaisaniemigatan i Hfrs. Även Fazerkoncernen hade inlett pianotillverkning på 1930-talet, som 1989 såldes till Hellas-piano Oy. Tillverkningen av orgelharmonier för folkskolor, kyrkor och senare som folkmusikinstrument har även gamla anor, speciellt i finska Österbotten, där det t.ex. i Lappo fanns upp till fem verkstäder under 1890-talet. Orgelharmonierna trängdes under 1960- o. 70-talen undan av elorgelns introduktion och skolvärldens reformering och numera har tillverkningen av detta instrument närmast upphört, (se även orgelharmonium).

Inom gitarrtillverkningen startades 1942 i Jakobstad företaget Munkers, som lanserade gitarrmärket Landola. Landola-gitarrerna upplevde sin industriella storhetstid på 1950- och 60-talen med en produktion på drygt 2 000 gitarrer per år och instrumenten gick även på export. Bolaget, som efter hand började känna av det ökade trycket från utländska billigare tillverkare, övergick 1995 till företaget Audiosal Oy Ab och 2007 bildade arvtagare till det föregående företaget ett nytt bolag, Aksbej Ab Oy, som övertog märket. Aksbej Ab Oy tillverkar numera Landola-gitarrer av högre kvalitet än under massproduktionens tid, men också i betydligt mindre skala och mer som beställningsarbete. Dragspelstillverkning inleddes i Kouvola 1932 av Kouvolan harmonikkatehdas. Fabriken som i starten ägdes av bolaget Harmonikka Oy, övergick 1986 i Seinäjokiföretaget Lasse Pihlajamaa Oy:s ägo, som hade specialiserat sig på import av italienska dragspel. Fabriken lades ner 1995 p.g.a. den allt mindre efterfrågan på dragspel. Kouvolan harmonikkatehdas, vars mest kända modell var den sexradiga Kouvola Casotto, var känd för sin höga kvalitet på instrumenten.

Skivindustri. Den första kända inspelningen med finländsk musik gjordes 1901 i Petersburg av representanter för det engelska Grammophone Company-bolaget. En skivproduktion av inspelningar med finländska artister och en marknad för dessa kom igång fr.o.m. 1904, även om den i dagens perspektiv var mycket liten. Skivbolagen var internationella och verkade i Finland genom agenter, som vanligen arrangerade inspelningen på ort och ställe, även om skivorna framställdes utomlands. Första världskriget medförde sedan ett flera års avbrott i verksamheten, som återupplivades först efter mitten av 1920-t., delvis tack vare den nya elektroniska inspelningstekniken med mikrofon. Den spirande finländska skivindustrin var fortfarande knuten till utlandet genom agenturer som innehades av bl.a. Fazers musikhandel. Vid slutet av decenniet hade Tyskland blivit ett lika viktigt skivindustricentrum i Europa som England, och finländska skivor, då redan vanligen studioproduktioner, inspelades och framställdes huvudsakligen i dessa länder.

En speciell faktor i utvecklingen utgjorde produktionen av finländsk musik i USA för den amerikafinländska marknaden. Dessa skivor importerades till Finland, men inte i stora mängder, eftersom tullavgifterna gjorde priserna för skivor och skivspelare höga. En avgörande vändning skedde "grammofonfeberns år" 1929, då tullavgifterna sänktes och drygt 1 milj. skivor såldes. Som en följd av detta blev också nymodigheten resegrammofonen en allt vanligare ägodel. Under 1930-talets första del kom den ekonomiska depressionen dock att hämma försäljningen betydligt för några år. De nya medierna radion och ljudfilmen var också till en början allvarliga konkurrenter. Verksamheten tog egentligen fart först efter andra världskriget, och fram till 1960-talets början dominerade den lätta musiken i utgivningen och formaten var singel eller EP-skivor: inhemska LP-utgåvor var ännu rätt sällsynta.

Redan fr.o.m slutet av 1920-talet togs de första stegen inom en inhemsk skivindustri, fastän skivorna ännu tillverkades utomlands och de utländska bolagens inflytande överskuggade verksamheten. En utmanare till denna dominans var skivmärket Sointu, som startades 1938 av företaget Saaristokauppa Oy i Åbo. Bolaget, som leddes av paret Fredrik och Lyyli Seeger, började vid sidan om handeln med fiskeritillbehör att under medlet av 1930-talet importera det svenska Sonora-skivmärkets alster till Finland - något som visade sig så framgångsrikt att de snart beslöt att starta egen tillverkning i Åbo medan skivinspelningarna kunde ske på olika orter; Stockholm, Hfrs och i hemstaden. En stor mängd inspelningar med många av den dåtida finländska schlagerns främsta sångsolister utgavs, (bl.a. Olavi Virta) innan verksamheten lades ner i början av 1950-talet. Sointu-katalogen har återutgivits på CD i en serie på 10 delar åren 1997-2007.

Efter kriget övertogs småningom alla arbetsskedena inom skivindustrin av inhemska krafter och under 1950-talet slopades importrestriktionerna på utländska skivor, vilket breddade utbudet avsevärt. Försäljningen och produktionen av inhemsk musik började nu utgöra ungefär hälften av det totala utbudet, något som inte i större grad har rubbats. Av betydande inhemska efterkrigstida skivmärken kan nämnas Isku, Rytmi, Triola, samt under medlet av 1950-talet Scandia. Det sistnämnda införlivades sedermera i Finnlevy (gr. 1965 av Musik-Fazer). Musik-Fazer grundlade även genom skivproducenten Jaakko Borgs försorg det på finländsk klassisk musik inriktade Finlandia Records, som verkade från 1970-talet till 1990-talets början. Under 1960-talets senare del (1966) tillkom också det alternativa bolaget Love Records, som blev mycket tongivande under 1970-talet som utgivare av bl.a. den spirande finskspråkiga rockmusiken. Tammeforsbaserade Poko Records (gr. 1977) blev central inom finländsk rock då Love Records upphörde 1979. Ett bolag som har haft en mycket hög standard inom den klassiska musiken är det Tammerforsbaserade, alltjämt verksamma Alba Records, som har gett ut både gammal musik (bl.a. från renässansen och barocken) samt nutida musik, (bl.a. av Jukka Tiensuu). Ett annat bolag inom den klassiska musiken, sist men inte minst, som har vunnit världsrykte är Ondine.

Fram till 1970-t. var de årliga skivförsäljningssiffrorna i Finland tämligen konstanta. Mellan 1960 och 1970 såldes ca 900 000 vinylskivor per år. På 1970-t. började försäljningen öka, tack vare att musikkassetten introducerades, för att fr.o.m. 1980-t. överskrida ca 10 milj. exemplar. Också det sena 1980-t. präglades av en uppgång; toppåret 1989 såldes ca 16 milj. vinyl-, cd- och kassettinspelningar. Under 1990-talets början dök försäljningen efter lågkonjunkturens år 1992, för att åter stiga efter medlet av decenniet. Tiden efter millennieskiftet 2000 fram till 2010 har präglats av en långsam nedgång för försäljningen av fysiska musikformat, men mot slutet av decenniet har de lagliga musiknerladdningskanalerna etablerat sig och visat positiva konjunkturer för den piratismdrabbade branschen. Till detta hör också att cd-skivornas medelpris per styck har sjunkit med följden att även den försäljningen under den första halvan av 2010 har stigit i jämförelse med året innan. Samtidigt har LP-vinylskivan upplevt en rennässans under tio års tid: då det 1999 såldes drygt 1 700 LP-skivor i Finland, var siffran 2009 drygt 15 700 exemplar. (Musiikkituottajat - IFPI Finland ry:s statistik).

Skivindustrin har sedan början av 2000-t. även varit i kris p.g.a. musikpiratismen, som uppträder i två former; piratkopiorna av cd-skivor som det fram till medlet av 2000-talet var möjligt att införa i Finland för privat bruk och den i strid mot upphovsrättigheter skeende Internetspridningen, då musik sprids och laddas ner från Internet via fildelningsprogram. Marknaden med piratkopior är ett globalt problem av stora mått (jämför piratism). I Finland har detta varit särskilt märkbart genom närheten till Ryssland och Baltikum, varifrån en stor del av piratkopiorna härstammar både genom gatuhandel och smuggling. Under åren 2001-2002 infördes uppskattningsvis 3 milj. piratkopierade cd- skivor till Finland. Vid ingången av 2006 blev det också olagligt att importera piratkopierade skivor för eget bruk. Hanteringen bevakas av Tekijänoikeuden tiedotus- ja valvontakeskus TTVK (gr. 1979), som har de flesta av landets upphovsrättsorganisationer som medlemmar. På Internet har det efter hand dykt upp lagliga "musikbutiker", och man har arrangerat upplysningskampanjer för att undvika de olagliga metoderna. Men problemet kvarstår, och många åtal mot olaglig spridning har väckts, samtidigt som en opinion mot de alltmer koncentrerade ägarintressena i branschen har väckts. Internet är en effektiv kanal att marknadsföra musikprodukter både lagligt och olagligt.

En trend gällande skivhandeln som levt i samspel med det ovan nämnda är att de traditionella musikinstrument-, not- och skivbutikerna, där Musik-Fazer var en stor aktör i tiderna, har minskat till förmån för internethandeln; numera är det främst varuhuskedjorna som håller ett till alla riktat skivutbud vid liv. Överlevare har även varit specialiserade affärer med både nya och begagnade skivor i sortimentet samt renodlade skivantikvariat. Internet har även för de sistnämnda ställvis blivit en lika viktig, om inte viktigare, försäljningskanal som den traditionella handeln över disken.

Format. Den till en början av schellack tillverkade 78-varvsskivan (78 varv i min.), skivindustrins första enhetliga format, började under 1950-t. även i Finland ge vika för de betydligt lätthanterligare (och rymligare) skivorna av vinylplast med hastigheterna 45 varv resp. 33 1/3 varv i minuten. Men ännu under slutet av decenniet tillverkades s.k. 78-varvare i landet. I början av 1970-t. lanserades som sagt musikkassetten, som kom att öka försäljningen av inspelningar första gången sedan 1929. I mitten av 1980-t. kom den betydligt kapacitetsstarkare laserskivan compact disc (vanligen kallad cd), som sedan flera år undanträngt kassetten och vinylskivan också i Finland. Inom populärmusik med rap- och dj-anknytning har vinylskivan dock upplevat en återkomst, och under de senaste tio åren har det inte varit ovanligt med återutgivningar av äldre LP-skivor med klassikerstatus även i Finland, t.ex. inom finländsk jazzmusik. Sedan början av 2000-t. har nya sofistikerade elektroniska musikformat introducerats. Det tills vidare mest utbredda är ljud- och bildformatet digital video eller versatile, (eng. "mångsidig") disc (p.g.a. oenighet om den korrekta benämningen brukar endast förkortningen dvd användas), som har fått en betydande marknad även i Finland som format för filmer och konsertupptagningar.

Den finländska skivbranschens intresseorganisation är den till skivbranschens internationella topporganisation International federation of the phonographic industry (IFPI) anslutna Musiikkituottajat - IFPI Finland ry, som före 2010 var känd under namnet Suomen ääni- ja kuvatallennetuottajat ÄKT ry (sv. Finlands skiv- och videoproducenter SVP r.f.) gr. 1970. Denna hade 2010 23 medlemsbolag, däribland multinationella aktörer samt mindre inhemska bolag.

Musiikkituottajat - IFPI Finland ry delar också ut branschens utmärkelser, bl.a. guld- och platinaskivor för antalet sålda inspelningar (guldskiva) och (sedan 1987) Emmastatyetterna för årets artister i olika kategorier. Ersättningar för offentligt framförande av inspelad musik uppbärs av musikernas och skivproducenternas upphovsrättsorganisation Gramex rf. (gr. 1967, hade 2010 över 40 000 framförande musiker och musikinspelningsproducenter som medlemmar). I anslutning till Gramex verkar Esittävän säveltaiteen edistämiskeskus (ESEK), som bl.a. med medel som den förstnämnda insamlat främjar inhemsk skivproduktion. I nära samarbete med Musiikkituottajat - IFPI Finland ry verkar även kompositörernas, arrangörernas och musikförlagens upphovsrättsorganisation Teosto.

Organisationen Music Export Finland (Musex, gr. 2005) sammanför alla sektorer som är involverade i marknadsföringen av finländsk musik utomlands. Förutom av medlemsorganisationerna får Musex bidrag även av handels- och industriministeriet. (P. Gronow/I. Saunio, Äänilevyn historia, 1990; K. Nordenstreng/O.A. Wiio, Suomen viestintäjärjestelmä, 1990; P. Oesch, Muusiikkiteollisuus Suomessa, rakenne, työllisyys ja talous, 1998; J. Muikku, Musiikkia kaikkiruokaisille, Suomalaisen populaarimusiikin äänitetuotanto 1945-1990, 2001) (Johan Lindberg)

Elektroniska källor:

International Federation of the Phonoraphic Industry Finland: http://www.ifpi.fi/

Tekijänoikeuden tiedotus- ja valvontakeskus: http://www.antipiracy.fi/